Deckarlogg- och musikfredag: Hans egen folkmusikhistoria eller Skriven med stråke på fiolsträngar

Thomas Fahlander

Gift dig aldrig med en spelman

Röster om folkmusik i Dalarna,

från Isakes Kisti till Päkkos Gustaf

(Gidlunds förlag)

Thomas Fahlander är en filur, som journalist, fotograf och även spelman. Sådana som han behövs i en tid då allt fler inom den svenska folkmusikrörelsen verkar på väg att bli nykonservativa.

Boken ”Gift dig aldrig med en spelman” är skriven på fahlanderska. Det betyder garanterat ickeakademiskt. Han släpper fram ”Röster om folkmusik, från Isakes Kisti till Päkkos Gustaf” på sitt eget sätt; genom sig själv, självupplevt och självkänt.

Förresten, Päkkos Gustaf vet du väl vem han var (eller, ursäkta, borde veta)? Men vem var Isakes Kisti? Det ska visa sig att visst har Fahlander träffat henne också fast han inte visste det. En gång, då Thomas Fahlander var på ett äldreboende och besökte Gräså Kalle på hans rum, då öppnades dörren, en kvinna tittade in och sa: ”Jag hör att det är spelmän här.”

Det var Isakes Kisti, som nu fått ett av boken finaste  porträtt. (Bara att läsa om ”namnskicken”!)

Fahlander ger sin syn på folkmusik redan med urvalet av röster = (mest) spelmän och den ordning han porträtterar dem i. Först kommer Georg Riedel. Som Fahlander skriver om den skiva, ”Jazz på svenska”, gjord av pianisten Jan Johansson med kontrabasisten Riedel: ”Den räknas som jazzskiva men frågan är om det inte är en folkmusikskiva.”

Fler röster = porträtt: Sparf Anders, Knis Karl, Anders Frisell och Päkkos Svea, ”utan henne ingen Bingsjöstämma”. Fahlander sitter på Stockholms central, väntar på tåget och läser Anders Frisells dagböcker. Han beskriver 70-talets svenska folkmusikrörelse, skildrar rivningen av Klarakvarteren i Stockholm och plötsligt skriver han om 60-talspopbandet Tages.

Resultat: hans egen folkmusikhistoria, sin egen folkmusiktradition. Han skriver genom sig själv, inuti sig själv, närvarande med hela kroppen. Hans bok ”Gift dig inte med en spelman” känns som skriven med stråke på fiolsträngar. Högst personligt. Mycket bra.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Bertil Mårtensson (1945-2018)

Bertil Mårtensson är nog mer ihågkommen för sina science fiction-berättelser men han var – och är – för mig den främste av de tidiga deckarförfattare som skildrade Malmö: den malmöitiske ur-deckarföfattaren.

Följande är ett lätt omskrivet avsnitt ur en längre krönika om just deckarförfattare som haft/har Malmö som kriminell miljö.

***

Kriminallitteratur är ofta bra på att skildra miljöer och människorna som lever där och då, ta temperaturen på samhället och livsvillkoren.

Bertil Mårtensson har skrivit en serie polisromaner – ”Mah-Jongmorden”, ”Växande hot”, ”Mordet på dr Faust” och ”Sadisterna” (1976-79) – om Malmö under 70-talet. Ett helt annat Malmö än det som senare decvkarfröfattare skulle skildra.

vaxande-hot”Växande hot” finns som e-bok hos både nätbokhandlar och bibliotek.

Min favoritdeckare av Mårtensson är och förblir ”Växande hot”. Vet inte hur många gånger jag plockat ner den från deckarhyllan och läst beskrivningen av bostadshuset där gamla fru Göransson gör ett kusligt fynd när hon ska slänga sopor.

Hon bor omodernt i centrala Malmö, släpar sig nerför trapporna – sliten ledstång, mörkt trapphus, skitigt och dant – och ut på gården med soppåsen, lyser med ficklampan, öppnar soptunnan och får syn på…

Så fattigt kunde människor i Malmö leva i mitten av 70-talet. Endast 35 år sen.

Förresten, ungefär likadant, i nergångna, misskötta fastigheter, ägda av värdar som är ointresserade av allt utom pengar, kan människor i Malmö bo än idag.

Skillnaden: då var det så kallade ”etniska svenskar”, idag är det mest invandrare.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2012