2019 års bästa svenska deckare och annan krimi (del 2)

Camilla Grebe: Skuggjägaren (Wahlström & Widstrand)
Bästa hon skrivit. En historisk kvinnoroman och kvinnodeckare, kanske till och med och kort sagt ett stycke svensk kvinnohistoria. Grebe skildrar kvinnors, på flera sätt, funktion inom polisen: från 40-talet till dag, från polissystrar som var det ordet säger, ett slags hjälpande ”systrar” till manliga poliser, fram till dagens kvinnliga poliser och profilerare. Miljö: Östertuna, en stockholmsförort som kanske känns igen till namnet? Bra, fyndigt och viktigt.

Mikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
1949 och Stockholm som kunde ha varit, om politiker och stadsplanerare fått som de velat. Pastisch? Ironi? Nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till både halva genren och verkligheten: som den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (filmvisningen är slut och besökarna på väg ut, vad tänker du på?) till konfrontationen mellan detektiven – här en av poliserna – och kvinnliga huvudpersonen (vad tänker jag på? Spillane light).

Kjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
När Ann Lindell återkommer efter tio år är hon före detta polis och jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp. Ortnamnet har hittats på men sådana övergivna byar finns överallt i Norduppland, ett landskap med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Tre människor dör. Och det är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess människor.

Helene Tursten: Äldre dam med onda avsikter (Nona)
Väl en bagatell men en lika morbid som underhållande bagatell. En samlig kriminal- eller kvinnliga amatörgangsternoveller med huvudpersonen Maud, 90 år, bosatt i fina Vasastan i Göteborg och handlingskraftig. Det ska läsas som ”med onda avsikter”. Om något är som hon inte vill så ser hon till att ändra på det – handgripligen. Som när en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller advokaten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Anna Roos: Lika i döden (Louise Bäckelin förlag)
Med ”Lika i döden” inleds en trilogi som Roos kallar ”Morden vid världens ände” = småstaden Trosa. Där föddes Vera Jansson, huvudperson. Dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö. Genom Vera skriver och berättar Roos med en nerv som fångar direkt. Varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Deckarloggs red.

Léo Malet-vecka 4) Från USA via Frankrike till Sverige

Léo Malet
12, rue de la Gare
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Handlingen känner ni vid det här laget, annars är det bara att scrolla bakåt genom de texter jag lagt ut under Léo Malet-veckan på Deckarlogg och repetera vad ”120, rue de la Gare” har för story, och att jag väntat i tio år – ja, egentligen ännu fler år – på att denna grundsten för såväl Frankrikes som hela Europas noir-deckargenre skulle översättas till svenska, det ska jag inte dra en gång till.

Utan när jag nu läst den efterlängtade svenska översättningen tänkte jag koncentrera mig på just detta: översättningen. Det vill säga språket: orden, stämningen, tiden eller tiderna.

Att översätta Léo Malets franska noir-deckare om privatsnoken Nestor Burma i 40-talets Paris kan kort sagt inte ha varit lätt. Som Malet-fan har jag redan tidigare läst romanen på tre språk: franska, engelska och danska. (Plus att jag läst den i en variant på svenska, som tecknad serieroman av Jacques Tardi.)

Den engelska översättningen lyckades sämst, som oftast. Engelskt skriftspråk skiljer sig så mycket från franskan – eller för den delen från de flesta språk, typ nordiska – att jag oftast brukar ha problem med engelska översättningar av europeiska böcker. Resultaten blir mer engelska än original. På engelska kunde Léo Malet varit född i typ sydöstra London.

Också danska är ett eget språk, i flera betydelser. Där finns, tycker jag ofta, någon slags inbyggd ironi och pastisch i själva språket. Så på danska blev den franske noir-författaren Malet nära nog en en bror eller i alla fall kusin till Dan Turèll. Inte det värsta men inte riktigt Malet.

På svenska då, i Ola Wallins översättning?

Som sagt: svårt. Men förutsättningarna är kanske ändå något bättre vad gäller själva språket. Svenskt skriftspråk flyter sällan lika lätt som engelskan och har inte heller skämtlynne inbyggt som danskan – utan svenska är, låt säga, ett mer neutralt skiftspråk. Vilket nog kan vara en lämplig utgångspunkt för att översätta Léo Malet och Nestor Burma.

Åtminstone tre saker gäller det att ha koll på och klara av för en svensk översättare, om resultatet ska bli läsvärt och bra. Det första är den lätta grad av pastisch som finns i Maléts original – när den hårdkokta amerikanska deckargenren från till exempel Los Angeles importerades och omplanterades på gatorna i till exempel Paris och upp växte fransk noir.

Just pastisch men ändå på allvar. Inte för mycket; inte för lite.

Det andra är tiden: alltså andra världskrigets 40-tal. Det tiden måste ju kännas, detta måste finnas kvar: känslan av historisk detektivroman. Och ändå ska det vara läsbärt, spännande och underhållande för läsning idag. Som om Malets roman – nästan – kunde ha skrivits av någon svensk deckarförfattare.

Det tredje är förhållandet mellan fransk och svensk litterartur, särskilt mellan fransk och svensk litterär noir. Tidigare skrevs knappt några noir-deckare i Sverige, först på senare år som svenska deckarförfattare blivit intresserade av hårdkokt och noir.

”120, rue de la Gare” måste förbli en fransk noir-deckare också på svenska. Samtidigt som romanen måste ”försvenskas” och ”nutidsanpassas” – jo, vet att det är fel ordval men hittar inga bättre ord och ni förstår nog – sådär lagom att den blir tillgänglig och lockande att läsa.

Och det är den. Jag är nöjd. Tror inte ”120, rue de Gare” går att översätta bättre. Att läsa är som att åka över Atlanten i sällskap med en amerikansk privatsnoks hårdkokta jargong: resa från USA via Frankrike till Sverige, från den hårdkokta deckarens amerikanska födelse på 20-talet via 40-talets europeiska noir-introduktion till Sverige år 2019.

Att läsa och resa: hisnande.

Bengt Eriksson

Från hårdkokt till chick crime

Återpublicerar en intervju jag för ett par år sen gjorde på ett speciellt sätt (hur ska jag inte avslöja) med amerikanskan Megan Abbott. Fråga: Ska aldrig någon mer bok av Abbot ges ut på svenska?

***

Äntligen har en deckare – fast ”Om du vågar” (Bokfabriken; övers: Ylva Stålmarck) är kanske en krimi? – av amerikanskan Megan Abbott kommit på svenska. I samband med utgivningen var hon här för att presentera sig och sin bok på bland annat English Bookshop i Uppsala.

Abbott svarade också på några frågor till min deckarkrönika. Som den här: Efter fyra hårdkokta noir-deckare övergick du till en genre som kan kallas yngre kvinnoromaner + krimi. Varför? För mig, som följt dig från början, känns det nästan som att läsa en ny författare: Megan Abbott II…

”Jag kunde ha fortsatt med att skildra 1940-talets nattklubbsliv”, säger hon. ”Men jag ville utmana mig själv, inte upprepa litterära tricks och vanor. Konstigt nog blev resultatet ändå rätt snarlikt. Jag skildrar samma teman som tidigare: girighet, längtan, passion, ambition…”

Megan Abbott. Foto: Creative Commons / Drew Reilly.

”Det var extra spännande också”, tillägger hon, ”eftersom jag inte kunde använda gammal slang längre när jag började skildra förorternas tonårstjejer. Det krävdes att jag hittade ett nytt språk att skriva på.”

Varför blev du intresserad av den hårdkokta genren? Och kan man säga att du återskapat 30- och 40-talens amerikanska deckare genom dina kvinnliga – ja, feministiska – ögon? ”Det började med film”, svarar Abbott. ”Mina föräldrar var filmfantaster. Jag såg gangster- och noir-filmer som Public Enemy och Sunset Boulevard redan när jag var 6-7 år.”

Under studietiden gick Megan Abbott från film till litteratur, skrev en avhandling om den hårdkokta manligheten. ”Jag upptäckte Raymond Chandlers melankoliska romaner och poetiska språk. När jag själv började skriva hårdkokta deckare var det med feministisk utgångspunkt. Men jag låter inte”, påpekar hon, ”feminismen stå i vägen för berättelsen. Om en romanperson får för sig att göra nåt som krockar med min feministiska medvetenhet – då får hon göra det.”

Dina senaste romaner – den nu översatta ”Om du vågar” är en av dem – hör inte till den hårdkokta genren utan skildrar tonårstjejer. ”Chick lit” på engelska, ska man lägga till ordet crime också?

Megan Abbott: ”Om du vågar” (Bokfabriken).

Genre: unga kvinnliga noir-romaner? ”Alla dessa definitioner passar”, svarar hon. ”Det finns alltid ett brott i mina böcker så jag brukar kalla mig för deckarförfattare.”

”Om du vågar” – med två unga kvinnor och ”cheerleaders” som huvudpersoner – får mig att tänka på Joyce Carol Oates. Också hon har ju skrivit yngre kvinnoromaner som blir ett slags krimi eftersom kriminalitet är en så, låt säga, naturlig del av det amerikanska samhället.

”Joyce Carol Oates är en stor inspiration. Jag har läst henne sen jag var barn. Hon skriver i så många genrer också, som gotiska romaner. Gotiskt är ett annat ord för noir, menar jag. Det dramatiska, manligt och kvinnligt. Hon skildrar begäret och våldet, de amerikanska tvillingarna.”

Bengt Eriksson 
Krönika i KA/YA/TA 2015

Megan Abbotts böcker:

”The Street Was Mine” (fakta)
”Bury Me Deep”, ”Queenpin”, ”The Song is You” och ”Die A Little” (hårdkokt/noir)
”The Fever”, ”Om du vågar” / ”Dare Me” och ”The End of Everything” (ung kvinnlig noir)