Månvind & Hoff – för barn, ungdomar och så kallade vuxna

Johan Rundberg
Månvind & Hoff 4
Blodspakten
(Natur & Kultur)

”Blodspakten” är fjärde delen i Johan Rundbergs unga krimiromaner om Månvind & Hoff. För den inledande titeln, ”Nattkorpen”, har han tilldelats såväl Augustpriset som Crimetime Award.

”Unga” som i ungroman, skrev jag. (Förlaget anger läsåldern 9 till 12 år.) Kriminalroman, likaså. Bägge stämmer sådär. Berättelserna om Månvind & Hoff (eller Mika och Valdemar) innehåller mer än så, mycket mer.

Dels går böckerna att läsas av yngre som äldre. Men så är det ju med många barn- och ungdomsböcker, blott ens egna fördomar (eller eventuell nervositet, vad ska folk säga om jag läser barnböcker?) som hindrar en att läsa över åldersgränserna.

Dels – och detta är en av flera viktiga anledningar till att så kallat vuxna ska läsa så kallade barnböcker – verkar många barn- och ungdomsförfattare ta sig friheter som de flesta vuxenförfattare varken kan eller vågar. Och det borde ju uppskattas av nyfikna, modiga läsare…

I många barn- och ungdomsböcker är det som om genregränserna ännu inte stiftats. Till exempel i Månvind & Hoff-serien. Rundberg skriver polisromaner, amatördeckare, historiska romaner, samhälls- och spänningsromaner, thriller, skräck och fantasy, övernaturligt.

Allt i ett och det fungerar utmärkt. Fast det stämmer kanske det där som någon sa en gång: Går man bakåt i historien blir ju allt en deckare. Historien var kriminell.

Tiden är 1700-talet. Personerna, Mika och Leonard, är barnhemsflicka respektive polis i Stockholm. Ett udda par som kallar sig Månvind & Hoff när de blir på samma gång poliser och privatdeckare: utredare av brott och annat (som jag skrev om den kriminella historien).

När ”Blodspakten” börjar är Mika och Valdemar med en skruttigt stark häst och en gammal sliten vagn på väg i riktning Uppsala. Tolv år har gått sen Mika träffade sin mamma senast. Nu ska hon träffa henne igen. Mikas mamma arbetar på godset Rosengåva, strax norr om Morgongåva i Vittinge socken.

De tar paus för natten. Vid nattlägret råkar de ut för stråtrövare… Rosengåva är förresten ett märkligt släktgods det också, med hemligheter. Att vistas utomhus är förbjudet efter solens nedgång.

”Blodspakten” är inte bara, som om det skulle vara så bara, en flergenrebok utan också en innehållsrik, mångsidig berättelse om människors livsvillkor, fattiga och rika (och fattiga och fattiga, och rika och rika). En historisk samhälls- och klasskildring.

Samt en spännande historia. Det går att läsa ung- och vuxenspänningsromanen ”Blodspakten” för spänningens skull. Fast som om det skulle gå: spänningsläsarna får ju allt det övriga på köpet i läsningen, de/ni också.  

Bengt Eriksson

En kvinnodeckare gånger 3 (minst). Miljö: London gånger 2.

Sarah Penner

Giftmakerskan

Övers: Helena Tusås

(Harper Collins)

En kvinnodeckare och en ovanlig sådan: en kvinnodeckare gånger tre. Och en metadeckare, så går det kanske att beskriva Sarah Penners både nutida och historiska deckare? Gillar i vilket fall hennes sätt att berätta: inte bara i två tidsplan, det är ju inte ovanligt, men att låta den nyare tiden liksom berätta den äldre historien. Som om intrigen berättar sig själv.

I ett tidsplan, nutiden, finns Caroline, amerikansk historiker och på besök i London. Hon inväntar sin make för att fira tio år som gifta, men det kommer att visa sig att hon har besvär i äktenskapet. (Ja, Caroline vet redan men inte läsaren.) Fast framför allt ska hon strax träffa på en illaluktande karl, för illa måste han ju lukta, drygt 50 år, smutsiga khakishorts och ovårdad, som frågar om hon vill följa med på lite ”mudlarking”.

Vad var det för fråga? Ja, vaaad är det? Hade jag aldrig hört talas om, måste googla. Och hittade bland annat detta, lägger en LÄNK här så kan du kolla själv om du är mer intresserad. Det handlar alltså om att utforska Themsens botten, de grejer och prylar och vad det än är som folk slängt i floden och lagt sig på botten i leran. (Utforskar man det så blir man ju smutsig och illaluktande.)

Caroline lockas inte, till att börja med. Men varför inte, tänker hon och beger sig till den trappa ner till Themsen och leran där mudlarkingen håller på, för att se hur det går till. Och för att, som det heter, göra en längre historia kortare ska Caroline i leran på flodstranden hitta en glasbehållare med en liten inristning. Företagslogga? Ser ut som en apoteksflaska…

Nog berättat = avslöjat. Apoteksflaskan ska nysta upp historien, bakåt till 1700-talet och de bägge andra kvinnorna, Nelly och Eliza. Den förstnämnda, Nelly, var apotekare i London men en speciell sådan. Nelly hade ett hemligt specialapotek med gifter, dit kunde desperata kvinnor som ville/måste bli fria från sina män vända sig.

Regel för kunderna: giftet fick inte användas på andra kvinnor. Regel för Nelly: utlämnade gifterna ska noga bokföras. Så en dag, en kall februaridag 1791, får Nellys apotek besök av on oväntad kund. Hon heter Eliza, 12 år. Hit – eller dit – ska upptäckten av glasbehållaren i leran vid Themsen föra Caroline, till de olösta giftmord som skedde i 1700-talets London, till ”Giftmakerskan”.      

Caroline forskar sig bakåt i historien som just en historiker. Förutom en kvinnodeckare, ja, kvinnoroman gånger tre – eller snarare gånger ännu fler – blir Sarah Penners ”Giftmakerskan” dessutom en guide till London gånger två; nu och då, på 2000- kontra 1700-talet. Men framför allt det övriga: en berättelse om kvinnor kontra män. Hur stor är egentligen skillnaden, mellan kvinnors och mäns liv, idag i jämförelse med 1700-talet?

Rätt stor men inte så stor. ”Giftmakerskan” av Sarah Penner är en mycket fyndig deckare och roman.

Bengt Eriksson

Verklighet och underhållning, enligt Peter Englund

Peter Englund.
Söndagsvägen
(Natur & Kultur)

Jazz, rock, punk och disco. Film, radio, television, internet och TV-spel. Allt har fördömts som moraliskt förkastligt när det var nytt. Från Platon och framåt återkommer samma argument genom historien; det nya är hotfullt och farligt, för individer och samhälle, argument som alltid får ett löjets skimmer över sig när det gått några år.

Jag blev faktiskt chockad över att historikern Peter Englund faller in i denna larmande kör i sin nya bok ”Söndagsvägen”. I hans fall är det kriminallitteraturen som är det stora hotet, något han avskyr, och han gör det i en bok som tillhör spänningslitteraturens allt populärare subgenre true crime?? Jag begriper faktiskt ingenting.

Peter Englund sondagsvagen-berattelsen-om-ett-mordSärskilt bra är den inte heller, många inom denna subgenre gör ett bättre jobb. Dessutom återkommande tvärsäkra distinktioner mellan fiktion och fakta som är vetenskapsteoretiskt grumliga, också det förbryllande.

Jag har alltid haft en stor respekt för Peter Englund som historiker och författare. Minns särskilt hans Augustbelönade ”Ofredsår” från 1993 som är en levande och stark skildring av svenskt 1600-tal. Han har också stått för en stark och sansad röst som akademiledamot, inte minst under hans sex år som Akademiens ständige sekreterare.

Desto mer förvånad och besviken blev jag efter läsningen av nya boken ”Söndagsvägen” som behandlar ett av landets mest uppmärksammade rättsfall.

En kväll i juli 1965 påträffas artonåriga Kickan Granell död i sitt hem i ett idylliskt radhusområde i Hökarängen söder om Stockholm. De poliser som är först på plats avfärdar det som ett självmord, vilket skadar utredningen; det står snart klart att hon blivit mördad.

Därmed inleds den största och mest komplicerade mordutredningen i Sverige innan Palmemordet. Den legendariske kommissarien G.W. Larsson leder arbetet.
Det skulle dröja länge innan man kommer fram till svar på frågorna om vem som är mördaren och hur mordet genomförts.

Mordet väcker stor uppmärksamhet, på sätt och vis blir det starten på en speciell mediegenre, sommarmord på unga kvinnor, som särskilt kvällspressen kommer att ägna sig åt många år framåt. Det skapar också stor oro, gärningsmannen gått till verket med stort raffinemang, och både utredare och allmänhet fruktar en upprepning.

Peter Englund Foto Alexander Mahmoud

Peter Englund Foto: Alexander Mahmoud

När mördaren till slut grips visar det sig att han hela tiden funnits i närheten av utredningen. Bevisläget är inte så starkt; han frikänns i tingsrätten men fälls senare i hovrätten 22 december 1966. Under hela denna tid, nästan ett och ett halvt år, är uppmärksamheten i media enorm.

Englund har använt arkivmaterial från domstolar och polis, mediearkiv och intervjuer med berörda som fortfarande lever som källor för att kunna skapa sin berättelse. Det förefaller vara en gedigen research. Ambitionen har också varit att skapa en skildring av Sverige under rekordårens topp, som Englund definierar som mitten av 60-talet, och då inte bara av dess välstånd och framtidsoptimism, utan även dess mörka sidor.

Det är inte alls ointressant att läsa om fallets alla turer eller om den tid som jag, liksom Englund, är tillräckligt gammal för att komma ihåg, men det är varken fantastiskt eller särskilt minnesvärt. Jag har läst bättre true crime och bättre skildringar av denna moderna svenska historia.

Jag har två grundläggande problem. Ett gäller hans attityd till den spänningslitterära genre han nu anslutit sig till. Det handlar enligt Englund om böcker som inte erbjuder ”en väg till förståelse för världen utan en möjlighet till flykt ifrån den.” Den är också, enligt Englund, en av förklaringarna till mordet. Mördaren var ”en person uppfylld av den billiga kriminallitteraturens alla klichéer.

´NN´ var mycket riktigt storkonsument av den typen av litteratur. Fakta och fiktion kommunicerar.” Mördaren har ”plockat upp klichéer från populärkulturen och införlivat dem i sin fantasivärld.” Enligt Englund finns det ”få litterära genrer där glappet mellan sken och verklighet är så avgrundsdjupt som just underhållningsdeckare”.

Men om man bara tar det aktuella samhällsproblemet, kvinnohat, kvinnoförakt, och mäns våld mot kvinnor, finns det bara under det senaste året gott om exempel från svensk spänningslitteratur som ger starkt verklighetsbaserad ”förståelse för världen”.

Pascal Engmans ”Råttkungen” introducerade debatten om Incelrörelsen i Sverige. Simon Häggströms ”I skuggan av Sektor 5” gav en råstark och kunnigt verklighetsbaserad förståelse för den internationella människohandel som finns bakom prostitutionen i Stockholm. Författare som Katarina Wennstam, Caroline Engvall och många fler är exempel på skribenter inom spänningslitteraturer som ger en ”förståelse för världen” när det gäller just dessa samhällsproblem.

På ett mer generellt plan kan man t ex nämna författare inom genren som Anders Roslund och Tove Alsterdal som hela tiden använder sin skickliga skönlitterära förmåga för att sprida förståelse för högst reella och väl researchade samhällsproblem till miljoner människor i ställer för de få tusen som en ”fackbok” inom området skulle nå.

Mitt andra problem hänger delvis samman med det första. Det handlar om den skarpa gräns som denna författare hela tiden gör mellan fiktion och fakta, där det förra är föraktligt och det senare, som han själv ägnar sig åt, är berömvärt. Jag har två invändningar.

Den ena handlar om att Peter Englunds berättelse naturligtvis är just det; hans personliga och subjektiva berättelse, något annat är inte möjligt. Det är han som väljer vilka pusselbitar han vill lyfta fram, på vilket sätt han gör det, hur han lyfter in sina personliga värderingar i texten, hur han skapar sin bild som självklart skiljer sig från en annan författares bild av samma händelse.

För mig är tvärtom fiktionen ofta överlägsen det förment dokumentära när det gäller att skapa förståelse för människor, samhälle och historia. Ett exempel från Englunds hemmaplan, svensk historia: Tre av fjolårets bästa svenska böcker var Steve Sem-Sandbergs ”W”, Eva-Marie Liffners, ”Vem kan segla” och Niklas Natt och Dags ”1974”.

Alla tre är fiktion, romaner baserade på omfattande research (en av dem t o m ”kriminallitteratur”), men tillsammans gav de mig en förståelse för det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet i Sverige som jag aldrig fått från ”facklitteraturens” historieböcker.

Jag är sorgsen, för mig blev ”Söndagsvägen” en besvikelse.

Anders Kapp,
gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner, det finns för närvarande cirka 270 titlar att läsa om!

Som Natt och Dag

Niklas Natt och Dag
Bellman Noir (del 2)
1794
(Forum)

Det kompakta mörkret sänker sig åter över 1700-talets Stockholm. Det är smutsigt, perverst, våldsamt och destruktivt så skiten stänker upp från sidorna. Författaren plöjer vidare i samma fåra som han lyckades så bra med i debuten ”1793” som kom för två år sedan.

Efter en lite lättsammare inledning tar handlingen fart när ädlingen Erik Tre Rosor skickas iväg till svenskkolonin S:t Barthélemy i akt och mening att skiljas från ett ofördelaktigt parti. För läsaren blir den här delen av boken en bildningsresa som på ett trovärdigt sätt tar oss med till platsen och tiden.

Niklas natt och dag 1794Miljöskildringarna och beskrivningarna av kolonins skamliga affärsverksamhet skvallrar om ett imponerande researcharbete. Varje smutsig gränd och horhus beskrivs in på minsta loppa. Mörkret kommer sakta krypande och när bokens Tre Rosor seglar hem till gamla Sverige igen väntar ingen nåd.

Resten av boken utspelar sig i 1700-talets Stockholm. Och då främst i staden mellan broarna. Samma flyhänta ämneskunskap och detaljrikedom genomsyrar varje mening. Det är en njutning att läsa författarens perfekta tonträff och ordval. Det känns autentiskt utan att det blir överdrivet.

Men även om jag älskar stora delar av boken har jag mina betänkligheter. Och för min del är det fullt möjligt att tycka om en bok men ändå ha invändningar.

Den som läst ”1793” är familjär med författarens förkärlek för makabra detaljer. Det är grafiska skildringar av våld som får nackhåret att resa på sig. Läser man en ”Bellman noir” får man helt enkelt räkna med en del köttande. Och där med är det inget att invända emot de detaljerade våldsskildringarna. Men när det i debutboken ”1793” fanns någon sorts logik bakom vanvettet blir det här mest ett frossande utan mening.

Våldsskildringar är ett verktyg som alla andra i romanbyggets konst. Men för att jag som läsare ska bli engagerad i skeendet krävs en liten detalj som jag tycker saknas i den här skildringen. Den som utför våldshandlingen måste, enligt mig, ha en drivkraft eller ett motiv för att det ska kännas trovärdiga. Även ett svin kräver ett ekollon för att böka i dyngan. Här saknar jag en motivering till våldet och det blir mest tröttsamt.

Jag kommer nog vara ensam om min kritik men tyvärr tycker jag att boken har två sidor. Det fantastiska språket, miljöerna och de färgstarka karaktärerna å ena sidan och de enformiga våldsskildringarna å andra sidan. Balansgången är hårfin i boken och skillnaden mellan det genialiska och det tröttsamma är som natt och dag.

Samuel Karlsson,
bl a författare till en deckar/polisromanserie om och på Mörkö (andra titeln, ”I mördarens skugga”, är precis utgiven), har nu blivit sporadiskt men återkommande recensent på Deckarlogg. Han är även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker.