Människors udda beteenden

Ulla Bolinder
I din himmel
(BoD)

Ulla Bolinder fortsätter att skriva deckare på ett sätt som hon är ensam om i Sverige – ja, nog i världen.

Förut berättade hon genom förhörsprotokoll och tidningsnotiser, nu har hon börjat varva personer som i en månghövdad kör.

i-din-himmelVar och en talar i jag-form om sig själv och andra. Resultatet blir ett vimmel av människor, vanliga och udda på samma gång.

”I din himmel” är lika mycket en skildring av människors beteenden som en polisroman om utredningen av en rad våldtäkter.

En kvinna har misshandlats (och troligen våldtagits) under en joggingrunda. Hon dör på sjukhuset.

Kan det vara samma serievåldtäktsman, den så kallade ”Tunnelmannen”, som trappat upp sin brutalitet?

Bolinders deckarförfattande passar kanske inte alla. Men jag förblir fascinerad av hennes förmåga att ständigt variera sin säregna deckarstil.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Mons Kallentoft som debutant

Mons Kallentoft är en av de svenska deckarförfattare som det tycks lika starkt si som så om, främst gäller detta väl hans polisserie med kriminalinspektör Malin Fors vid Linköpingspolisen.

Men han började ju som författare nånstans – ja, någon annanstans. Som mer av en thriller- och noirförfattare.

Kallentoft Se mig fallaDet var ett tag sen nu, närmar bestämt nitton år sen. Tänkte jag kunde påminna om det, särskilt som hans nya deckare ”Se mig falla” (Forum) inte hör till nämnda polisserie utan snarare verkar ansluta sig till debuten.

Hans nya har jag inte hunnit läsa men ska och återkommer. Tills vidare denna presentation av den unge Kallentoft…

***

Mons Kallentoft
Land: Sverige
Genre: hårdkokta thrillers, gangsterromaner, europeisk noir

Mons Kalletoft, född 1968, var något mycket ovanligt när han deckardebuterade med ”Pesetas” (2000): svensk, ung och dessutom man. Som han sa:

– Jag kollade upp det där. Det stämmer, jag är faktiskt femton år yngre än (nästan) alla andra som skriver deckare i Sverige.

Polonipriset, som tidskriften Jury varje år mellan 1997 och 2001 delade ut till en lovande svensk deckarförfattarinna, orsakade en lavin av nya kvinnliga deckarförfattare. Ska Kallentoft tas som ett tecken på att vi i Sverige – liksom i England och USA – nu också kan förvänta oss en rad unga manliga deckarförfattare?

”Pesetas” är en thriller eller gangsterroman med välvald titel. Det handlar om pengar och den kriminella miljön är Spanien; närmare bestämt Madrid, främst stadsdelen Chueva (med omnejd).

Foto Pär Olsson

Mons Kallentoft. Copyright / fotograf: Pär Olsson

Att romanen utspelar sej i en annan storstad, som får symbolisera den internationella storstaden, förankrar – ja, faktiskt – intrigen och personerna ännu mer på svensk asfalt än om Kallentoft hade valt Stockholm som miljö. Det som händer i Madrid kunde lika gärna ha hänt i Stockholm, vilket förflyttningen i geografin synliggör som genom ett förstoringsglas.

Kallentoft skildrar tre yngre män och två kvinnor, alla i trettioårsåldern, som snurrar runt med den virvlande, skenande nutidskarusellen. Pesetas – pengar – är karusellens motor. Inte pengarna i sej men det liv som pengar möjliggör: ett liv där det blivit viktigt att köra omkring i en ny BMW modell 530, även om man jobbar på posten.

En av männen, Carl, är svensk och bartender i Madrid. Carl står vid sidan om och ser karusellen snurra, fortare och fortare. Han skulle gärna hoppa på och åka med han också, om han hade råd.

De andra två männen dealar knark. Därför har de råd att åka nutidskarusell. Men plötsligt sinar tillflödet på narkotika och därmed tillgången på pengar. Nu måste de fixa pengar på något annat sätt. Vilket? Hur? Att råna en bank låter som en bra idé… Också Carl får de med sej.

Kallentoft PesetasAllt liksom bara händer och blir. Inställningen till livet och pengars betydelse, behovet av pesetas, har pekat ut livsvägen långt innan romanen började. Och när karusellen snurrar som fortast kan ingen hoppa av.

Romanen ”Pesetas” skildrar, med Kallentofts ord, ”vad som finns vid sidan om framgångsmyten och pengakulten. Den hejdlösa konsumtionen som får välartade unga människor att göra fasansfulla saker.”

Även hans följande roman, ”Marbella Club” (2002), är en thriller, kanske en deckare eller åtminstone en kriminalroman – i den betydelsen att det mesta som händer i romanen är eller borde vara kriminaliserat.

Här sker ett mord. Det får vi veta redan i inledningen.

En bonde kör med traktorn på en åker vid spanska medelhavskusten, klippan i Gibraltar syns på avstånd. Hans hund börjar skälla, springer runt-runt. Hunden har hittat en ung – död – kvinna med ett blåmärke i pannan. Hon verkar tänka: ”Hur hamnade jag här?”

En nyckelmening. Ett par andra nyckelmeningar – ett svar på kvinnans fråga – finns på sidan 260: ”De är utbytbara, säger Paul. Alla är utbytbara.” (Underförstått: utom Paul själv.)

Kallentoft MarbellaPaul Pigeon, född Andersson, äger Pigeon Structured Finance (värderat till mellan 340 och 290 miljoner). På finansbolaget i Bryssel finns också en annan svensk, Mats Olsson, och Gordon Tyler; som anställda eller ”hjon” i Pauls ögon.

Vladi och Kati kommer från S:t Petersburg. Vladi var rädd för att bli inkallad och skickas till Tjetjenien. Dessutom råkade han i bråk med maffian. Så det förälskade paret reste – flydde – till Spanien. Hur försörjer sej ett par ryska ungdomar i Madrid? Han kan få jobb på en bar och hon kan prostituera sej.

I romanen finns också avdankade ryska gangsters, en tysk byggmästare, en spansk, italiensk eller möjligen östeuropeisk hallick och en f d spansk kriminalpolis, nu säkerhetschef på Marbella Club. Där möts och konfronteras personerna: på och kring lyxhotellet Marbella Club med lika lyxig restaurang, flera pooler och prostituerade som står på pass för eventuella behov.

”Pesetas” kan beskrivas som ilsken och vred, djupt moralisk och starkt samhällskritisk. ”Marbella Club” är allt detta och mer ändå: en politisk roman.

Kallentoft har skrivit en allegori över Europa – en världsdel och ett samhälle där människorna blivit prutbara varor på en marknad styrd av börsekonomin. Genom hela romanen finns en bordunton i moll, en kvardröjande rötmånadsstank, en otäck thrillerstämning. Färgen är noir av mörkaste sort – men inte amerikansk noir utan Kallentoft hämtar sin nyans av noir från dagens europeiska verklighet.

Hotel Marbella Club blir symbolen för ett Europa där de många (och utbytbara) måste tjäna och de få (och oersättliga) kan njuta på de förstnämndas bekostnad.

Mons Kallentoft är också en stilsäker ung (deckar)författare. Han har lärt av de hårdkokta amerikanerna. Prosan är effektiv: korta, snabba meningar. Ett stycke kan bestå av enda kort mening, ibland är stycket så kort som ett enda ord. Ändå blir det aldrig staccato utan meningarna växer självklart upp ur tempot, berättelsens och livets.

Romanen ”Marbella Club” har inte delats in i kapitel utan är en enda lång berättelse, uppbyggd som ett pussel. I halvsideskorta prosabitar hoppar Kallentoft i tid och rum: mellan personer, miljöer (S:t Petersburg, Moskva, Madrid, Marbella, Malaga, Bryssel) och dagar, veckor, månader, år – utan att berättelsen blir rörig.

Titlar:
Pesetas. 2000.
Marbella Club. 2002.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2003

Läckbergs kvinnliga hämndroman/krimi/deckare

Det här ska inte bli en recension av romanen, för det har redan skrivits tillräcklig många recensioner av Casmilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”, utan endast några reflektioner och noteringar.

Ja, förvånsvärt många och ännu mer förvånansvärt positiva recensioner när det gäller en annars gång på gång på gång utskälld deckarförfattare.

”En bur av guld” (Forum) är kanske ingen deckare, fast det beror ju på vad man lägger in i detta lilla behändiga ord, men det är absolut en krimi. Om inte en kvinnlig hämnddeckare så en kvinnlig hämndroman och hämndkrimi.

LäckbergFaye, huvudpersonen, sviks av sin man, Jack, och detta på det mest svekfulla sätt. Hon faller hårt och djupt – och bestämmer sig för att hämnas, lika hårt och rasande.

Det är bra berättat – med drivande tempo – och det är bra skrivet. Särskilt det senare är intressant att notera. Det Läckberg brukar kritiseras för är ju – med ett extra dumt uttryck – nickelilltrollspråket.

Jo, det finns en del kritik man kunnat ha mot – det framför allt språkliga – resultatet i hennes Fjällbacka-deckare. Men här, i ”En bur av guld”, har hon skrivit så bra att många uppmärksammade skönlitterära svenska författare skriver sämre.

Läckberg skriver som i vrede – som med huvudpersonens vrede.

Att Läckberg tar upp detta ämne – karlsloken kontra kvinnan – borde däremot inte ha förvånat någon recensent. Vilket det har, men då kan inte recensenterna ha läst en enda av hennes deckare i Fjällbacka-serien.

För vilka ämnen har Camilla Läckberg tagit upp där? Till exempel kvinnomisshandel, klassamhället, nazismen under andra världskriget och rasismen idag.

”En bur av guld” har jämförts med kvinnliga hämndromaner som Fay Weldons ”En hondjävuls liv och lust”. (Också Jackie Collins har nämnts.) Men här förekommer ju mord vilket får romanen att också bli en kvinnlig hämndkrimi – ja, hämndeckare.

Vilket har blivit en egen gren på dagens kriminallitterära träd. En gren som förresten började växa ut för rätt längesen. I minnet får jag upp Val McDermids seriemördardeckare ”Sjöjungfrun sjöng sin sång” (på svenska redan 1996), där liksom allt ställs på sin spets och dras ut maximalt.

Inte minst i Sverige fylls hämnddeckargenren på med titlar av allt fler kvinnliga författare. Bland de kvinnliga hämnddeckare som Deckarlogg skrivit om på senare tid återfinns ”Som nitroglycerin” av Frida Moisto, ”Mord i det förflutna” av Annika Duvert, ”Det hemliga rummet” av Eva Swedenmark / Annica Wennström och ”Vanvett” av Lourdes Daza-Gillman.

Här kan också Camilla Läckbergs kvinnliga hämndroman/krimi/deckare ”En bur av guld” placeras.

Bengt Eriksson

 

En av Europas främsta: Janwillem van de Wetering 

Har minnet upptaget av annat och blev lite sent påmind om att Nederländerna firat nationaldag (den 27 april) men kan väl bättre mig genom att lägga ut den här presentationen av deckarförfattarfavorit.

Janwillem van de Wetering var och är Nederländernas främsta författare av polisromaner och dessutom en av de bästa i Europa. Och undrar ni varför en svensk författare av polisromaner lät sin kommissarie heta som han heter så behöver ni inte undra längre.

***

Janwillem van de Wetering 
Land: Nederländerna, bosatt i Maine, USA
Genre: polisromaner, zenbuddistiska deckare

Amsterdam är en annan stad. I Janwillem van de Weterings polisromaner är Amsterdam verkligen en annan stad.

Böckerna måste få varje läsare att längta efter en stadskarta. Var hittar man Elandsgracht, där polishuset ligger, och ”de ökända kvarteren vid Zeedijk”? Var finns Lijnbaankanalen, där Grijpstra bor i ett trångt litet hus? Niewmarkt-torget, centrum för den ”amsterdamska almstriden”, fast med 1600-talshus istället för almar, i ”En torghandlares död” (1980)? Schinkel, där fru van Buren har en husbåt i ”Jerikorosen” (1984)? Osv.

van de Wetering skildrar stadens geografi, men ännu mer skildrar han stadens ”psykiska” miljö. Han skildrar Amsterdam genom dess människor – människornas tankar och livsstilar.

Janwillem_van_de_Wetering_(1982)

Janwillem_van_de_Wetering(1982) Foto: Creative Commons / Nationaal Archief  Hans van Dijk / Anefo

van de Weterings Amsterdam är befolkat av original – ovanliga och udda människor i samhällets utkant. De kan vara religiösa eller förbrytare, ibland bäggedera. Där finns fyllon, narkomaner, prostituerade, klubbägare, affärsmän av olika slag… Sällan storförbrytare, men inte särskilt laglydiga. Inga riktigt goda människor, men inte heller riktigt onda.

De kommer från jordens alla hörn. I van de Weterings böcker är Amsterdam mer än en stad – en hel värld.

JerikorosenReligionen kan vara ”hindism” (någonting mitt emellan hinduism och buddhism), som i ”Främlingen i Amsterdam” (1976), eller svart voodoo, som kommit från Afrika till Amsterdam via de f d holländska kolonierna i Karibien. ”Jerikorosen” och ”Gatfågeln” (1985) är grytor som kokar och bubblar av Europa, Sydamerika och Afrika; den moderna storstaden och uråldriga traditioner, seder och ”vidskepelser”.

För tänkandet – filosoferandet – i böckerna står inte minst van de Weterings tre återkommande poliser: kriminalassistent de Gier, kriminalinspektör Grijpstra och kommissarien, som länge var namnlös. (van de Wetering har gjort namnet till en lek med läsarna. I en bok får kommissarien ett förnamn, i en annan ett efternamn.)

Kriminalassistent de Gier är lång, smal och fåfäng. Noga med klädsel och utseende. Han är ungkarl, sammanboende med katten Oliver, och får ihop kärlekshistorier som måste bryta även mot det holländska polisreglementet.

Kriminalinspektör Grijpstra är tio år äldre. Han är gift och har tre barn med en kvinna som blir allt tjockare och som han står ut med allt mindre. (Polisernas titlar och kattens namn varierar något beroende på översättare.)

GatufåghelnDet händer att de Gier och Grijpstra kommer loss i improviserade ”jamsessions” med den förstnämnde på flöjt och den andre på ett gammalt trumset som ”upphittats” och ”glömts kvar” på polishuset.

Sist Kommissarien, gammal och trött. Han lider av reumatism som han försöker lindra med varma bad.

Hos dessa tre – liksom hos de flesta personerna i hans deckare –
kan läsaren ana något av van de Wetering själv.

Liten biografi:

Janwillem van de Wetering är född i Nederländerna, men som artonåring reste han jorden runt för att ”upptäcka världen”. Han har varit bosatt i Sydafrika och studerat zenbuddism i ett kloster i Japan. Värnplikten gjorde han som ”deltidspolis” i Amsterdam och på 70-talet bosatte han sej i ett zenkollektiv i Maine, USA. (Fortfarande bor kan kvar vid kusten i Maine.)

När någon av personerna i deckarna filosoferar, så kan man vara rätt säker på att det är van de Wetering själv som zenfilosoferar. Jag tar ett par böcker ur högen, först Den blonda babianen (1979), och slår upp några sidor på måfå: ”Lycka! Vilket löjligt ord! Lycka har med trygghet att göra och det finns ingen trygghet.” Sedan Skenbilder (1983), där jag hittar en kommentar till det föregående: ”Tryggheten är också bara vad man gör den till.”

SkugganSka väl tillägga att van de Weterings romaner utspelar sej i Amsterdam med omnejd, några gånger är omnejden stor. I ”Massakern i Maine” (1980) reser t ex den åldrande kommissarien till just Maine i nordöstra USA för att bistå sin syster som blivit änka.

van de Wetering har sagt att hans inspirationskälla och förebild som deckarförfattare är Robert van Gulik, den holländske diplomaten och författaren som skrev kinesiska
detektivromaner. Han har också skrivit en biografi över idolen, ”Robert van Gulik – His Life, His Work” (1987, utgiven i pocket 1998).

Men jag tycker att han snarare tar vid där Nicholas Freeling slutade. På 60- och in på 70-talet skrev Freeling en rad böcker om kriminalinspektören Van der Valk, också polis i Amsterdam. Den första boken i serien hette ”Ett fall för Van der Valk” (originaltitel ”Love in Amsterdam”, i Sverige utgiven 1964).

van de Wetering har i sin tur inspirerat den svenske deckarförfattaren Håkan Nesser, vars polis och huvudperson fått namnet Van Veeteren.

1976-86 översattes nio av Janwillem van de Weterings polisromaner till svenska. Men van de Wetering har skrivit fler, både tidigare och senare: bl a ”Tumbleweed” (1976), ”The Japanese Corpse” (1977), ”Hard Rain” (1986), ”Just A Corpse At Twilight” (1994), ”The Hollow-Eyed Angel” (1996) och ” The Perfidious Parrot” (1997). Många finns utgivna i engelsk pocket.

Titlar:

Främlingen i Amsterdam. 1976. Het lijk in de Haarlemmer Houttuinen. Övers: Brita Dahlman.
Den blonda babianen. 1979. The Blond Baboon. Övers: Cai Melin. En torghandlares död. 1980. Övers. efter: Death of a Hawker. Orig:s titel: De dood van een marktkoopman. Övers: Einar Heckscher.
Massakern i Maine. 1980. The Maine Massacre. Övers: Cai Melin.
Skenbilder. 1983. The Mind-Murders. Övers: Cai Melin.
Jerikorosen. 1984. Buitelkruid. Övers: Brita Dahlman.
Gatfågeln. 1985. The Streetbird. Övers: Cai Melin.
Skuggan vid floden. 1985. The Corpse on the Dike. Övers: Einar Heckscher.
Katten och andra berättelser. 1986. De kat van brigadier De Gier en andere verhalen. Övers: Brita Dahlman.

PS. Janwillem van de Wetering dog 2008.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2003

Ur deckarhyllan: fler italienska deckare

Vet inte hur det är men er men jag tycker det kan bli extra spännande när en deckare utspelar sig på en plats, ja, en verklig plats, där man aldrig varit förut. Varken livs levandes eller i litteraturen.

För varje land, stad och ort har sina särdrag och detta avspeglas i (kriminal)litteraturen.

Så därför: ytterligare ett par italienska deckare, lite äldre, som jag tidigare recenserat. Många missade att läsa dem, det vet jag, för så uppmärksammade blev de inte.

Men sånt går ju att reparera…

***

Det finns också likheter (nationella?) mellan ett par nya italienska deckare: ”De oskyldigas orden” (Norstedts; övers: Elisabeth Olin) av Michele Giuttari och ”På sannolika skäl” (Schibsted; övers: Ulla Trenter) av Gianrico Carofiglio.

De oskyldigas ordenDe skriver olika men ändå snarlika. Så de kanske skriver italienskt?

Bägge har en manlig huvudperson: kommissarie Michele Ferrara vid Florenspolisen (hos Giuttari) och advokat Guido Guerrieri i och kring staden Bari (hos Carofiglio). Där finns likheterna, tror jag, i de manliga personteckningarna.

Deras huvudpersoner har manlighetens hela skala: från grovt till intellektuellt, från hårt till mjukt (eller i omvändning ordning). Det är till exempel lika självklart för advokat Guerrieri att besöka en bokhandel som att slå några gatubusar på truten.

Ett autentisk skildring av den italienske mannen? En typisk italiensk kriminalkommissarie respektive advokat? Eller kanske åtminstone författarnas alter egon: deckarförfattaren Michele Giuttari har liksom sin romanhjälte varit kommissarie vid Florenspolisen och deckarförfattaren Gianrico Carofiglio är anti-maffiaåklagare i Bari. Det kan man hålla i minnet, även vad gäller kriminalintrigerna.

Som också är likartade och hemska. Och inte specifikt italienska utan allmängiltiga, tyvärr, eller varför inte henningmankellska? I bägge romanerna har två ungdomar, ja, barn, hittats döda: en ung, nerknarkad flicka, 13 kanske 14 år, i en skog utanför Scandicci i Florens, och en liten pojke, 9 år, på en av stränderna vid Bari.

Samma sorgsna budskap och tema: Hur kan något sådant hända?  Hur kan ett samhälle, det italienska såväl som det svenska, avhumaniseras på detta sätt.

På sannolika skälDe italienska deckarförfattarna Giuttari och Carofiglio  – liksom den svenska deckarförfattaren Henning Mankell – skildrar ett hemland på väg att gå förlorat. Kommissarie Ferrara och advokat Guerrerio – liksom kommissarie Kurt Wallander – engagerar sig så starkt att det görs vad som behövs, också om de måste gå emot överornade och kolleger och göra sig impopulära.

Det specifikt italienska är att maffian verkar vara ständigt närvarande i Italien, lite mindre i Bari (åtminstone i den här romanen) men desto mer i Florens. Intressant också att invandring med det åtföljande rasism skrivs in i böckerna som en naturlig del av det moderna Italien.

Michele Giuttari skriver rakt och sakligt. Hans polisroman ger sken av att vara dokumentär. Gianrico Carofiglio skriver mångordigt och jargongaktigt, särskilt när han i romanens första del presenterar sin huvudperson. Men så fort advokaten tar sig an försvaret av den misstänkte mördaren, en invandrad gatuförsäljare från Senegal, utvecklar sig romanen till en spännande domstolsdeckare.

Dessutom har bägge skrivit intressanta mansromaner. Tycker jag, som man. Vad tycker kvinnliga deckarläsare?

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2009

Deckare i kulturens Stockholm

Ulf Bjereld / Marie Demker
Levande charader
(Hjalmarson & Högberg)

Nja. Det betyder inte ja men inte heller nej.

Att börja skriva en deckare kan många göra. Att fortsätta skriva en deckare kan färre. Att avsluta en deckare kan få.

Dessa filosofiska funderingar om kriminalförfattande föranleddes av de bägge – annars – professorerna i statsvetenskap Ulf Bjerelds och Marie Demkers debutdeckare ”Levande charader”. Undergenre: typ kulturdeckare.

Det förstnämnda lyckas Bjereld/Demker med. Anslaget är bra. Deras deckare börjar så bra – eller illa – som en deckare ska.

levande-charaderVernissage på en retroaktiv utställning för konstnären Eva Bonnier på Prins Eugens Waldermarsudde. Alla är där (kulturmänniskor och journalister i Stockholm) inklusive frilansjournalisten Daphne Rosén, som ska skriva en artikel om konstnären och utställningen till kulturtidskriften Hjärta.

Då händer det som ska ske i en deckare: någon blir mördad. Närmare bestämt knivmördad i ett lusthus.

Det andra – fortsättningen – går sisådär. Många ord och meningar om mycket annat utan att handlingen, deckarintrigen och lösningen av mordgåtan rör sig ens en sida framåt.

Ändå finns en hel del här som jag gillar, särskilt ihopblandningen av verklighet och fiktion. Det som berättas om konstnären Eva Bonnier (1857-1909) är, såvitt jag kan bedöma, sant till minst 95 procent.

Det som påstås att Thåström, Moodysson och Knausgård skulle ha gjort har de däremot inte gjort. Exakt vad detta icke-är avslöjar jag inte. Men läsaren måste vara allmänbildad inom kultur för att inte missa gränsen mellan påhittat/verkligt.

Gillar också att Stockholmsmiljöerna lokaliseras genom besök på ett par så olika fika- och drickaställen som Ritorno och Bronco´s Bar. Stämningen känns igen, om läsaren varit där. Läsaren får även följa gå på en fotbollsmatch med Djurgården.

Men så det där med handlingen – eller handlingarna. Här finns några antydda parallellhandlingar också – eller snarare stickspår – om systern till Daphne och hennes bror (begriper inte ens vad detta hade i deckaren att göra), ett par byggnader i Stockholm som sprängs i luften, rasism (antisemitism såväl som islamofobi), judendom, nånslags revolutionär/terroristisk kamp för Edward Snowden och mot… det mesta av samhällssystemet, tror jag (får inget riktigt grepp om det).

Det blir mycket, för mycket, alltför mycket, av än det ena än det andra.

Dessutom undrar jag, som frilansjournalist: Den där kulturtidskriften Hjärta, vars ägare måste vara en rik mecenat, som sett till att tidskriften har en så fantastisk ekonomi att frilansare, till exempel Daphne Rosén, kan arvoderas för att ägna flera veckor, ja, väl en månad åt att skriva en artikel, var har den sin redaktion?

Det sista – alltså deckarens avslutning – uppgörelsen – blir just en uppgörelse. Alla inblandade – känns igen? – samlas återigen på platsen för brottet, det vill säga Waldermarsudde, för att mördaren nu ska utses.

Alltså det går inte, så får man inte göra. Hur många 1000 deckare har inte avslutats på just detta sätt – med en sån här upplösning. Inte tillåtet längre. Det är förbjudet. Passé.

I just detta fall har det dessutom varit omöjligt för läsaren att ana vilken av personerna som kan vara mördaren. Och vad motivet skulle kunna vara. Om, säger om, detta sätt att avsluta en deckare ändå skulle fungera, i något undantagsfall, så krävs en pusseldeckare: bitar som är möjliga att lägga, trådar som går att fläta ihop.

Läsvärd? Jo, kanske. Läsbar? Ja, det är den. Fast problemet är att det ju finns många andra deckare, både läsbara och läsvärda.

Lite sorgligt. För Bjerelds/Denkers deckare har ett hjärta, en stämning och en atmosfär av kultur, som jag uppskattar. Jag skulle önska en redaktör med en rödpenna – eller faktiskt en grep – i högsta hugg, då intrigen började snurra till bortåt mitten och bli för mycket av allt – annat.

Bengt Eriksson

Polisen i Florens

I ”The Marshall´s Own Case” utbrister Marskalk Guarnaccia: ”Nu har jag varit här i 17 år, men det räcker inte. Jag kommer aldrig att förstå mig på florentinarna.”

Han är italienare, men ändå en främling i Florens. Marskalk Guarnaccia kommer från sydligaste Italien, föddes på Sicilien. Förflyttningen norrut betraktade han som en deportation.

I mitten av 70-talet flyttade Magdalen Nabb från England till Florens. För att lära känna den nya staden började hon skriva polisromaner och skapade Marskalk Guarnaccia – en italiensk Maigret.

Foto av Florens: stevehdc / Steve  (enligt Wikipedia Commons).

Genom honom skildrar Nabb sitt eget möte med Florens. I bl a ”Death Of An Englishman”, ”Death In Autumn”, ”The Marshal At The Villa Torini” och ”The Monster Of Florence” utreder Guarnaccia brott längs stadens hela sociala stege: de inflytelserika men inte längre så pengarika i de stora palatsen, de fattiga i San Frediano-distriktets gamla, trånga gränder och transvestiterna vid Santa Croce-kyrkan.

Ingen kallar Guarnaccia vid förnamn, Salvatore. Utom hustrun Teresa, som säger Salva. Annars tituleras han Marskalk, lägsta officerstiteln. Guarnaccia tillhör polisens militära gren, carabinieri, och är chef för stationen i Palazzo Pitti.

Ja, ni läste rätt!

Bland Pittilipalatsets konstsamlingar (Tizian, Rubens, Caravaggio, Rafael, Goya) har Marskalk Guarnaccia inte bara kontor utan även tjänstelägenhet. Om kvällarna promenerar Salva och Teresa ”runt kvarteret”: över Ponte Vecchio (tillhåll för illegala gatuförsäljare från Västafrika och utesovande ungdomar), köper en glass, tittar på Palazzo Vecchios upplysta torn (en utsikt ”bättre än någon film”) och så nästa bro, Ponte alle Grazie, tillbaks igen.

Sådana små vardagliga observationer – noveller i romanerna eller manus till kortfilmer – är det allra bästa i Nabbs florentiska polisromaner. Som inledningen till ”The Marshall And The Mad Woman” (samtliga nämnda titlar och fler därtill har återutgivits i pocket av olika förlag)…

Florens i augusti: sommarvärme (asfalten brinner!) och folktomt (om man räknar bort turisterna). Affärerna och restaurangerna igenbommade (utom de som serverar ”turistmat till turistpriser”). Stadsborna har flytt till havet eller bergen.

Med undantag för Marskalk Guarnaccia, som måste jobba i turisttider. Han stånkar och pustar i värmen. Fru Guarnaccia tvingas gå genom halva stan för att hitta en slaktare. Hon går till San Frediano – där är alla hemma och allting öppet, ingen har råd att åka bort på semester.

Bengt Eriksson

Olika versioner publicerade i Expressen, Svenska Dagbladet och DAST 1989-2000