Jag fortsätter att läsa Galagoboken – för en recension i Ystads Allehanda – där Rolf Classon skriver om tidskriften Galago, förlaget Tago och sig själv – och så mycket annat och annat och annat att det svindlar för ens ögon, ja, liv när man läser.
Bland annat finns här ett par sidor om norske författaren Axel Jensen, kanadensiske sångpoeten Leonard Cohen och likaså norske konstnären Terje Brofos med artistnamnet Hariton Pushwagner (1940-2018). Ja, nu lever ju ingen av dessa tre längre.
Pushwagner var en märklig man och en märklig konstnär. Jag träffade honom två gånger så det kan intyga, en gång i Oslo och en senare gång i Tomelilla, då Tomelilla konsthall hade en utställning med hans konst. Pressvisning/vernissage men Pushwagner var svårtillgänglig för de journalister som ville prata med honom, muttrade mest tyst till svar, vände sig åt ett annat håll.
Utom till och för mig, vi pratade en längre stund om egentligen allt möjligt utom konst, genom konsten och in i livet. Terje Brofos tyckte väl att jag var på den… kalla det ”knäppnivå” där ett samtal var möjligt och associationsrikt trevligt eller knepigt. Så här skrev jag om utställningen på Tomelilla konsthall.
***
Tomelilla konsthall
t o m 17/8
Som konstnär har norrmannen Terje Brofos tagit namnet Hariton Pushwagner. Det artistiska förnamnet Hariton kommer från Hare Krishna och Pushwagner syftar på en varuvagn. Konstnären var själv på plats vid vernissagen. Det var bra det, för konstnären och konsten är delar av varann.
Konstnären Hariton Pushwagner i samtal med konstkritikern Tommy Olsson
som presenterade utställningen på Tomelilla konsthall. Foto: Bengt Eriksson
Hariton Pushwagner, född 1940, bor i en hyreskasern av samma trista sort som dem han avbildat och klär sig i kostym liksom de kontorslavar som syns i en svit bilder på Tomelilla konsthall. Inte heller kan det vara en tillfällighet att Pushwagners konstgalleri, som han alltså äger, finns på Tjuvholmen – den mondänaste nya stadsdelen i Oslo.
Det märks nämligen – i hans kropp och rörelser – vilken bakgrund som konstnären i kostymen, vit skjorta och slips nog måste ha. Pushwagner är utbildad konstnär men också före detta hippie, uteliggare och narkoman. Hans konst tar avstånd från maktsamhället och den västerländska så kallade civilisationen samtidigt som han med sig själv – likt en trojansk konstnär – våldgästar maktens rum.
När Pushwagner inte längre är i Tomelilla så rekommenderas konstbesökarna att först gå en trappa ner och sätta sig i den lilla tvåpersonsbion. Där visas en norsk dokumentärfilm som härom året gjordes om den ganska så bestämde konstnären Pushwagner. Filmen ger en bra grund för att gå runt och se utställningen.
Hariton Pushwagner: ”Planet Control”.
På ett bord ligger ”Soft City”, ett tecknat seriealbum. Pushwagners svartvita serierutor – motiven föreställer bland annat bilköer, kontorslandskap, lägenhetshus med samma hemmafru i fönster efter fönster efter fönster, chefen med sina lydiga anställda och det lilla barnet i spjälsängen – kan sägas vara utgångspunkt för varje tryckt bild (serigrafier och digitalgrafik) som finns på väggarna.
Fast de stora bilderna – tavlorna – sprakar av färg. Till exempel ”Planet Control”, där samhälls- och businesskontrollantens rock, portfölj, byxor, strumpor och så vidare fått varsin direktkommunicerande klar färg: röd, grön, blå och gul. Eller ”Sitting Down”, där manliga kontorister sitter i långa rader efter varann i likadana rödlila kostymer.
Pushwagner: ”Sunshine”.
Som om det inte räckte med Metropolis utan Pushwagner skapar en ännu grövre nidbild av Metropolis i glättiga färger. Motiven krockar med färgerna så att glädjen dör och blir aska i betraktaren. Samtidigt som bilderna hyllar populärkonsten, från 60-talet och framåt: undergroundserier, popkonst, psykedeliska affischer, skivomslag, graffiti…
På Pushwagners galleri i Oslo hänger bilderna tätt-tätt ihop. Det ger ett starkt och mäktigt, nästan chockerande intryck. På Tomelilla konsthall är det glesare mellan bilderna, inget direkt tema utan varje bild för sig. Det blir en annan utställning – en bredare presentation av hela Pushwagner och hans, faktiskt, varierade uttryck.
Pushwagner: ”Thirteen”.
Jag går runt och jämför de olika bilderna av barn. De är ju hemska. Den helt nya bilden ”Babytrip” kan få en att tänka både på barnarméer och koncentrationslägrens tomma barnaögon – eller varför inte dagens oändliga köer av arbetslös ungdom. Och så den återkommande bilden ”Sunshine” – den har etsat sig fast i min hjärna – av barnet i spjälsängen med mamman bredvid.
Vad ska det bli av det lilla barnet: ännu en gubbe i hatt och kostym på väg i bilen till kontoret? Sen står jag länge och funderar över porträttet av Tintin (där finns också ett drag av Socker-Conny) med titeln ”Thirteen”. Färgerna = alla känslor som en virvelstorm i ansiktet, tonåringen som en osäkrad bomb eller ett löfte.
Bengt Eriksson
Kortare version i Kvällsposten 2014
Deckarlogg 
Kommentera