På senaste tiden har det allt oftare uppstått diskussioner och debatter om följande: Ska inte ljudböcker också recenseras? Jo, det tycker jag. Men var ska de recenseras?
Är inte ljudböcker också böcker? Kan inte en ljudbok ha samma värde – ja, samma litterära värde – som en tryckt bok? Bör då inte bägge recenseras?
Eller är man en finare sorts bokläsare om man läser böcker på papper än om man ”läser” = lyssnar på böcker? Är läsaren mer värd än ”läsaren” (benämningen ljudboksläsare brukar ju användas, inte minst av lyssnarläsarna själva).
Jo, givetvis har böcker på papper och böcker i ljud samma värde. (Att vissa böcker kan fungera bättre att läsa än att lyssna på – eller åtminstone fungerar de olika – är en annan sak.) Självklart är det lika fint eller fult att lyssna som att läsa. Och alltid bra att göra det, bäggedera.
Deckarloggs redaktör tycker igen. Foto: Bengt Eriksson
Då återigen: Borde inte detta synas på till exempel tidningarnas kultursidor? Bör inte ljudböcker också recenseras? Jo, som sagt. Det tycker jag. Men frågan är fortfarande var. Och hur, för den delen. Var och hur ska ljudböcker recenseras?
Och vilka, också en delfråga. När böcker både ges ut som pappers- och ljudböcker, vad ska recenseras? Bägge utgivningsformerna eller enbart en, i så fall vilken? Här kommer vi in på ekonomi också, ska recensenter både lyssna och läsa? Och arvoderas för detta (nej, glöm det i dagens tidningsekonomi).
Frågan var är viktigast, ja, grundläggande. För det saknas utrymme. Ljudböcker bör recenseras på såväl dagstidningarnas kultursidor (riks som lokala) och i tidskrifter. Men hur, för där finns ingen plats. Det är fullt.
Att kultursidornas recensionsutrymme och därmed sidantal skulle utökas för att få plats också med ljudboksrecensioner, det kan vi också glömma. Samma ord: ekonomi. Tidningar och tidskrifter lever inte, och särskilt inte vad gäller kulturutrymme, i utökningens tid utan i neddragningens och i värsta fall nedläggningens.
Det måste i så fall ske på bekostnad av något. Men av vad? Det är ju trångt som det är, så lite som får plats redan nu. Så många böcker som aldrig recenseras, ens när de trycks på papper. Fel böcker som recenseras? Säkert är vi många som ofta tycker så.
En sakprosabok, som jag eller du eller nån annan tycker är en viktig bok, kommer inte med. Mängder med skönlitteratur recenseras aldrig. Ännu färre diktsamlingar recenseras. Alltid fel böcker som tas med i dagspressens kulturbevakning. Var skulle ljudböckerna komma in och få plats?
Jag har sett också att en del ljudboksläsare tycker att ljudböckernas uppläsare borde recenseras. Ja, kanske det också. Om de ska recenseras. Det finns ju andra former av kulturjournalistik. Jag skulle gärna läsa (fler) reportage och krönikor om ljudboksuppläsande. Hur det går till, hur det görs, hur en bra ljudboksröst ska vara.
Men i recensioner? Kanske, kanske inte. Det finns också mycket som aldrig eller sällan tas upp i recensioner av pappersböcker – som formgivningen, hur boken är satt och vem som har formgivit.
Vad Deckarlogg här ville peka på är att det räcker inte med att utropa: Recensera ljudböcker! Så många om och men och var och hur som kommer in också. Fast personligen, för att hålla mig till det litterära träd som Deckarlogg ägnar sig åt, det kriminallitterära, alltså deckare och annan krimi, så kunde väl kultursidorna börja med deckare.
Och försöka få in och med recensioner av de ljuddeckare som enbart ges ut som ljudböcker – de blir allt fler nu – eller kommer som ljudböcker långt innan de eventuellt också trycks på papper.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera