Mer om och från det historiskt mörka London

Sofie Bjarup
Skymningsvarelser
(Lind & Co)

Det tycks mig att Sofie Bjarups historiska Londondeckare inte uppmärksammats och hyllats efter förtjänst. Nog måste det finnas fler recensioner på nätet än dem jag lyckats lokalisera,  väl?

Sofie Bjarups debutdeckare ”Mörkrets barn” kom på hybridförlaget Visto, innan det större förlaget Lind & Co fick ögonen på boken och författaren. Och bestämde sig för att återutge.

Men inte heller den andra titeln i serien, ”Skymningsvarelser”, tycker jag verkar ha recenserats och blivit läst så mycket som den och hon förtjänar. Eller har jag fel? Svara gärna och säg om du läst – eller lyssnat på – Sofie Bjarups bägge historiska Londondeckare!

I första titeln, där året var 1888, introducerades de bägge journalisterna, William Sinclair och James Quilter, som arbetar på varsin Londontidning. Den förstnämnde kommer från en rik familj; den senare har en annan, ”sämre”, bakgrund.

De stöter på varann och möts, ordagrant. De blir kära och ett älskande par – och därmed brottslingar i det viktorianska England, där homosexualitet var förbjudet i lag. Detta är det ena, återkommande temat i serien: hur William och James i dubbel betydelse ska kunna värna sin kärlek.

I den andra titeln, som tidsmässigt följer direkt på den första, året har blivit 1889, har William Sinclairs mamma tröttnat på att sonen leker reporter och kräver att han ska göra det han bör göra, det hon ser som självklart: ta över som VD på familjens bank.

Här börjar det andra temat i serien: klasskillnaderna i 1880-talets London, stadens rika och fattiga. Nej, det räcker inte: de mycket rika och de mycket fattiga och ännu fattigare ändå, hur kan de ens överleva? Det fattiga, mörka och för William tidigare okända London, som han konfronteras med i egenskap av journalist.

Deckartråden, som givetvis betyder mordtråden, är det tredje ämnet. I ”Mörkrets barn” var det en serie kvinnor som mördades av kanske eller kanske inte Jack the Ripper. Också i ”Skymningsvarelser” är det en fattig kvinna som hittas död i East End tillsammans med sitt döda spädbarn. Självmord tror – hävdar – polisen, för där finns ett efterlämnat självmordsbrev.

Men James, som känt kvinnan sen barndomen, vet att hon varken kunde läsa eller skriva. Det är mord.

Dessa tre teman och ämnen lyckas Sofie Bjarup väva ihop och samtidigt lyfta fram vart och ett av dem. Inget förtar något annat, de blir liksom parallella på samma gång som de blandas. Bra gjort och resultatet är två atmosfärrika, kunskapsförmedlande och spännande deckare.

Sofie Bjarups egen form av historisk noir.

Bengt Eriksson