Under våren -23 tänkte Deckarlogg att torsdagarna ska ägnas åt nånslags krönika i ett deckar- eller deckarnära ämne. Fast idag blir det ändå ingen krönika utan ett antal kommenterade citat.
Deckarloggs redaktör inhandlade en äldre bok om deckare och deckarkritik, Jan Brobergs antologi ”Ord om mord” (1974), från Bokbörsen och i boken diskuterar ”svenska deckarförfattare och kritiker” just deckare. Vad är en deckare egentligen? Vad skiljer deckaren från annan skönlitteratur?
Med undantag för en avslutande text av K. Arne Blom är samtliga bidrag tidigare publicerade tidningstexter men placerade så att de kommunicerar och debatterar med varann. Texterna innehåller många åsikter från då och som nu, de har repriserats hur många gånger som helst och kunde vara hämtade från den litteraturdebatt som poppar upp då och då och pågår än idag.
Som följande, uttryckt av Staffan Larsson:
… det går lika dåligt att dra några gränser mellan kriminalromanen, detektivromanen och thrillern som mellan skönlitteratur och deckare. Vad jag förstår befinner sig denna litteratur i ett mycket intressant utvecklingsskede…
Mot Larssons inlägg replikerar Jacob Branting, som först deklarerar att Själv har jag inte läst många deckare för att direkt efter tillägga att Ändå tror jag mig ha täckning för några invändningar. Hmmm, de som läst färst deckare tycker mest. Känns igen? Branting nämner, bland deckare som kanske borde recenseras, Jaguar, Manhattan och Meteor-böcker (alltså kallade kioskdeckare).
Därefter återkommer Larsson:
Vad som behövs är kvalificerad kritik. Som verkligen framhäver det litterärt högtstående (i deckare och annan krimi, Deckarloggs anm.) till dess fulla värde.
Deckarlogg reagerar på att deckare (tjatigt men, och annan krimi) faktiskt verkar ha recenserats både här och där på 70-talet, i dagspress som i den litterära tidskriften BLM. Där, i den senare, skrev Göran Bengtsson kritiskt om svenska deckare – och deckarrecensenter. Han fick svar av Jan Broberg och Bo Lundin.
Även sättet att debattera var då tydligen som nu. Detta enlig Broberg/Lundin:
Det är ett ofta använt polemiskt konstgrepp att först påstå att någon har vissa åsikter, sen använda stor kraft och möda åt att påvisa att dessa åsikter är åt helvete.
I BLM alltså, låter som på facebook/twitter…
Jan Ekström:
Miljön bör vara journalistiskt äkta och lätt för läsaren att leva sig in i. Det bidrar till verklighetskänslan och bokens trovärdighet över huvud taget. Städer, köpingar, municipalsamhällen och byar har vi gott om här i landet och alla duger de som scen för en kriminalgåta.
Exakt vad Deckarlogg brukar hävda.
”Ord om mord” innehåller också en rad kommenterande, mer och mindre analyserande porträtt av olika deckarförfattare – som Wilkie Collins (som eventuellt skrev ”Den första kriminalromanen”), Agatha Christie, F. Wills Crofts, Dorothy Sayers, Leslie Charteris, Ellery Queen, John Dickson Carr, Ngaio Marsh, Georges Simenon, Dashiell Hammett, Ross Macdonald, Anders Bodelsen, Anders Jonason…
Barbro Alving har sammanställt ”De Arton i Bangs deckarakademi” och Åke Runnquist skriver om ”Den ensamme spårhunden”, alltså hårdkokta deckare. Alla deckarförfattarnamnen är inte så aktuella idag, men några är ju ändå, fast klart aktuella för omläsning eller upptäckt.
Så var det dags för polemik igen…
Ivar Harrie tar ”Farväl till deckaren” med tillägget ”kanske”. Han verkar sörja att deckare inte längre blott är ett tidsfördriv med en gåta som ska lösas som ett korsord, en stunds avkoppling. Nu innehåller deckare ”känslopjunk” (romantik och könsliv), ”råkurr och räddning-i-sista-minuten” och ja, till och med ”propaganda” (samhällskritik och politik).
Det finns fler begagnade exemplar av ”Ord om mord” på Bokbörsen om någon blivit extra intresserad.
Harrie vill ha:
… den renodlade genren, utan förljugna pretentioner, med snygg och redbar ”detection”, på rättfram och njutbar prosa. /–/ Somliga tecken tyder på att genren håller på att vittra sönder nu.
K. Arne Blom avslutar alltså boken och är också den mest framsynte. Som han skrev att deckare och annan krimi skulle utvecklas så utvecklades deckare och annan krimi (i alla fall nästan):
Andra författare skriver därför att de har ett behov av att ge uttryck för något de har inom sig. De vill belysa ett problem, de vill redovisa en miljö, de vill analysera ett problem, de har – enkelt uttryckt – en annan motivation än de rent upplagemässiga för sitt författande. De vinner inte heller de stora läsekretsarna. De representerar något nytt, något okonventionellt, något experimentellt; det är en ny kofta för varje bok.
Det är deckarens nya kläder.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera