Jag kunde inte läsa när jag började första klass men kände mig så förolämpad av att jag skulle behöva ljuda för att lära mig läsa att jag gick hem och själv lärde mig läsa, från ena dan till den andra.
De två första litterära genrer jag läste var amerikanska kioskdeckare, som min pappa hade på nattduksbordet, och lyrik, som jag inte minns hur jag fick ögonen på. Men jag varvade och läste lika många diktsamlingar som kioskdeckare.
Jag förstod inte då som barn att det ena var dålig och det andra fin litteratur och inte heller att det ena skulle vara lättare att läsa än det andra. Det gör jag fortfarande inte. Jag läser alla sorters prosa och lyrik också som vuxen. Låt säga så här: jag tror de är varandras förutsättningar.
Det kan bero på ovannämnda att jag aldrig lyckas undvika att rycka ut som en annan Don Quijote till skräpkulturens försvar. För den är inte det sämsta. Ett tag titulerade jag mig också ”skräpkulturjournalist”. Det retade en del, särskilt som jag skrev på kultursidor.
Don Quijote Eriksson. Foto: Birgitta Olsson
Vilket har varit mitt självpåtagna uppdrag under alla år som frilansande kulturjournalist: visa att det värdefulla som finns både i litteratur och kultur inte bara finns i viss litteratur och kultur, att det inte går att dra en fin- och fulgräns mellan så kallade genrer. Skräpkultur kan vara lika bra som finkultur.
Den här nedvärderingen har ju förekommit och förekommer inom all sorts kultur – som pop- och rockmusik, tecknade serier, dataspel, TV som TV till och med, westernböcker, SF, deckare… Med åren byts det ena lågvärderade ut mot annat som lågvärderas och ibland kan någon kulturform uppvärderas.
Beatles anses väl som något mer idag än skramlande ungdomar som skakar på håret typ. Och Louis Armstrong är inte längre en berusad neger i bordellmiljö, för att ta i (men det är inte jag, så såg de svenska recensenterna på honom och jazzen när han kom hit). Och jag minns när Stephen King var en dålig författare som både lärare och bibliotekarier ville skydda ungdomen mot.
Nu när bokbranschen förändras på ett liknande sätt som skivbransnchen förändrats är det lätt att sätta upp olika litteratur mot varann, genre mot genre, så kallade kvalitet mot dussinvaror. Så som också Sara Lidman gjorde på 80-talet när hon framförde åsikten att om riktiga och bra böcker började säljas till lägre pris i kioskerna så skulle dessa romaner nå en lika stor publik som så kallad kiosklitteratur.
Det finns mycket att diskutera: förlag kontra författare och där emellan agenter, att det blir allt svårare att sälja pappersböcker, att fler och fler lyssnar istället för läsare, att viss litteratur – kanske – passar bättre för lyssning än läsning, också förhållandet författare-redaktör, hur böcker skrivs och produceras, och alla dessa privatlektörer, privatredakörter och skrivcouchrar…
Med mera. Detta behöver diskuteras – och det utan att sätta olika sorters författare och litteratur mot varann. Alla författare kommer att ”drabbas” av de förändrade produktionsvillkoren, liksom alla kompositörer och musiker har ”drabbats”. Hur vore det med lite samarbete istället, till exempel inom Författarförbundet och Författarcentrum.
Några tankar bara, apropå att ordet ”dussindeckare” användes i debatten. Det var det som triggade Don Quijote. Jag vet inte ens vad en deckare är längre, det som kännetecknar all litteratur i Sverige för närvarande är ju att genregränser överskrids. Det är också därför som Deckarlogg har underrubriken ”Tänkt & tyckt om deckare och annan krimi”, för att jag inte kan definiera begreppet och genren deckare.
Vad en ”dussindeckare” skulle kunna vara har jag ingen som helst aning om, allra minst idag. Lika lite som jag vet vad ”dussinromaner” eller ”dussindiktsamlingar” är.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera