Elizabeth George
Något att dölja
Övers: Jan Hultman och Annika H. Löfvendahl
(Norstedts)
Elizabeth George vill mycket med sina romaner, som råkar vara eller bli kriminal- och polisromaner. Vill hon alltför mycket? Jo, kanske. Men det är ju så mycket hon vill berätta, om Storbritannien och landets människor, om vita och svarta britter, klassamhället och olika traditioner.
Detta kräver utrymme, därför har ”Något att dölja” blivit på nära 600 sidor. Fast det är ju ändå inte så mycket, med tanke på allt som ska få plats, inklusive utvikningar. Skriva kortare romaner? Skala av? Inte ta med allt?
Jo, på senare tid har jag flera gånger (inte bara vad gäller hennes nya och tjugoförsta polisroman med Thomas Lynley och Barbara Havers) tyckt så. Och även många andra läsare, särskilt i Storbritannien/USA, verkar ha gjort det – alltså muttrat över längd och detaljrikedom i senare Elizabeth George-deckare, och det gäller inte minst ”Something to Hide” / ”Något att dölja”.
Men George själv håller tydligen inte med. Hon tycker inte så. Och det är hon som författar, ju. Som läsare får man då hålla till godo med att läsa det hon skriver (eller för den delen låta bli). Klaga hjälper inte. Och hon skriver bra, också i det nuvarande (för) långa formatet. Elizabeth George skriver – mycket – intressant.
Dessutom är väl inte 600 sidor så värst långt i dagens deckartider. Det finns många deckarförfattare som inte får stopp på dator och ordbehandlingsprogram innan den längden. Och jag kan ju tänka mig att Elizabeth George hade ett ännu längre grovmanus som hon strök ner till publiceringslängden.
Grejen är, tror jag, att hon inte längre skriver deckare och inte heller polis- och kriminalromaner. Nej, egentligen inte. Hon har skrivit sig in i den skönlitterära romanen – med vilket jag menar att hon skriver varken mer eller mindre än en roman med kriminella och polisiära inslag. Elizabeth George skriver det som Deckarlogg brukar benämna Krimi.
”Något att dölja” innehåller många personer att hålla reda på och många trådar att likaså hålla reda på och rulla upp. Grundtemat är, kanske, minst två gånger rasism eller också traditioner som är så hårda att de leder till kontroll, förtryck och kvinnomisshandel (vad ska det annars kallas?) såväl som rasism, i förlängningen.
Det kan påpekas också att Elizabeth Georges nya roman, till skillnad mot en del tidigare delar i serien, faktiskt utspelar sig i London. Här finns ett mer direkt kriminalfall, det betyder mord, men det dröjer plus 100 sidor in i romanen. Då först inträder också kriminalkommissarie Thomas Lynley och hans poliskolleger Barbara Havers samt Winston Nkata upp i boken.
Och apropå samhällsklasser och människors olika bakgrunder… Detta är ju ett evigt tema för George: olika samhällsgrupper och klasser, över- och arbetarklass, vita och svarta.
Polisinspektör Teodora Bontempi, ung svart polis, arbetade med att övervaka och stoppa könsstympning av unga kvinnor. Illegalt – ett brott – men det förekommer ändå. Hon hittade medvetslös i sin lägenhet, hamnade i koma och har nu dött på sjukhus, vid obduktionen visar det sig att hon blev mördad.
Elizabeth George. Foto: Jennifer Adams
Här finns också familjen Bankole med balgrund i Nigeria: pappa Abeo (som bestämmer allt) och mamma Monifa (som inget bestämmer), storebror Tani och lillasyster Sima. Läs ovan (könsstympning) och fundera; romanen blir en slags afro-brittisk domestic crime med en bror som beskyddar sin syster.
Adaku Obiaka spanar också på en klinik som utför illegala operationer. Hon och hennes syster Rosie är adopterade (av ett, vitt, brittiskt par). Till detta kommer en vit polis, överintendent Mark Phinney, som är trött inte bara på att vara polis utan på det mesta. Hans och hustrun Pietras dotter drabbades av fosterskador och all tid och hela äktenskapet har gått åt till att ha hand om henne.
Alla dessa trådar och personer är viktiga för romanens berättelse. Allt detta hänger ihop, fast det tar sina sidor och sin tid innan man = läsaren ska förstå hur allt detta knyts ihop i en enda tråd. Dessutom börjar berättelsen – eller berättelserna – på ett helt, eller kanske blott delvis, annat sätt. Med fotografen Deborah St. James…
Hon har varit med i ett antal tidigare titlar i Elizabeth George brittiska deckar/romanserie. Nu är hon klar med fotoboken ”London Voices” och på väg till ett möte med Utbildningsdepartementet och Hälsovårdsministeriet för att diskutera ett eventuellt nytt projekt. Hon hamnar i ett – hur ska jag beskriva det? – kanske som ett noga handplockat rasifierat möte. Deborah St. James är vit; de övriga är allt annat än vita.
Detta leder dessutom vidare till Orchid House, där alla kvinnor är svarta. Deborah är den enda vita. Problem? Ja, Elizabeth George skildrar fördomar och rasism från flera håll, som jag skrev; minst två håll.
Ja, jag har läst om Lynley och Havers så det egentligen kan räcka. Ja, gärna skulle jag läsa en mer rak polisroman av Elizabeth George. Men samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av hennes ambition, den under alla år – debutromanen/deckaren kom på svenska 1989! – lika envisa viljan att skildra Storbritannien, det föränderliga men ändå samma brittiska samhället.
Så jag tar det lugnt. Jag kräver inte för mycket när jag börjar och fortsätter att läsa ”Något att dölja”. Läsningen får ta sin tid. Och läsningen tar sig, med sidantalet och tiden. Romanen kommer till mig och knyts ihop. Allt blir allt bättre och bättre, allt mer och mer intressant.
”Något att läsa” är – som de flesta Lynley & Havers-polisromaner – en bra roman; en skönlitterär roman med krimi. Men sen undrar jag över hur romanen översatts… Varför den översatts så här? Nog skulle jag vilja se det engelska originalet och jämföra. Jag är nog inte lika kritisk som Kapprakt, som skrivit utförligt kritiskt om översättningen på sin Kapprakt-sida.
I stort (men inte i allt) håller jag med honom. Sök upp hans sida och läs hans kritik mot den svenska översättningen. Jag är mest konfunderad över sättet att laborera med olika sorters talspråk för olika samhällsgrupper och hudfärger. Sånt är svårt redan på engelska (fast jag har alltså inte sett hur George hanterar detta) och ännu svårare, oftast på gränsen till omöjligt, i översättning till svenska.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera