Claes Hylinger (och Magnus Hedlund) definierade Göteborg för mig (i litteraturen). Det bör ha varit i början på 70-talet.
En gång, säkert 20 år senare om inte mer, reste jag tillbaks till Göteborg för att göra en intervju med Hylinger (och Hedlund). Vi åt lunch på en av Cyrano-restaurangerna minns jag, bör ha varit den på Prinsgatan.
Jag letar och letar efter intervjun, som jag skrev till Tidningen Boken, men förgäves. Hittar den inte i datorn och kan inte heller lokaliasera just detta nummer av Tidningen Boken. (Får ”lubba” tidskriftsnumret vid tillfälle.)
Så jag tog fram den här recensionen istället, som jag skrev av en Claes Hylinger-bok. Anledning: Claes Hylinger fyller 80 år idag och hyllas ikväll på Rönnells antikvariat i Stockholm. Men i Göteborg då, där väl Hylinger bor kvar? Hur hyllas han i Göteborg?
***
Claes Hylinger
Till främmande land
(Bonniers)
Precis som Hylinger sitter jag i fåtöljen. Jag läser och reser.
Vi reser ”Till främmande land”, som Claes Hylingers nya handbok heter. Ordet handbok syftar dels på formatet (en lagom stor bok att ha i handen på bussen eller i sängen, lagom korta stycken att suga på mellan ett par hållplatser), dels på funktionen (en guide till resandet i livet, lika mycket som i geografin).
Ibland får jag vara Claes Hylingers sällskap på längre resor: de kan gå till Patafysiska Kollegiet i Paris eller pensionatet där Evert Taube bodde i Antibes, till caféet i hörnet av Avenue Al Nasr och Boulevard Khalid Ibn Walid i Damaskus eller Gül Babas grav i Bukarest, till National Portrait Gallery i London eller längs en vandringsled vid Kebnekaise.
Ibland går resan till Hylingers vardagsrum i Göteborg, vilket inte behöver vara en kortare resa. För vart reser vi längst, om inte inom oss själva, med våra tankar?
Det var inte meningen att detta skulle bli någon polemik, men nu blir det så ändå. Strax innan jag satte mig för att skriva min recension råkade jag slå upp Dagens Nyheter. Också där fanns en recension av Claes Hylingers nya bok. I den stod följande: ”Man söker inte de stora sammanhangen eller den stora världen om man anammar Hylingers kortprosa.”
Så fel: så felläst och felrest, så felförstått.
Det är klart, ansluter man sig till politikens, ekonomins och massmedias – marknadens! – definition av Stora Världen, så tycker man väl att Hylinger ägnar sig åt världsliga smått- och futtigheter.
Men (obs! sann klyscha!) ingenting är starkare än sin svagaste länk, det gäller både cykelkedjor och världen. Och hur roligt är det med ett pussel, där bitar fattas? Man ser ju inte vad pusselbilden föreställer.
Också en syrisk pannkaksbagare, en engelsk museivakt, en indisk-engelsk skoförsäljare, en ”okänd” fransk författare vid namn Maurice Magre, den mer kände svenske författaren Lars Gustafsson, den tunisiske guiden Herr Omar (?!) och Hylingers bror (för att nämna några personer i boken), också Claes Hylinger själv, jag och den (o)nämnde recensenten i DN (som heter Jonas Thente, utlånad från GP) hör till världen.
Ja, man kan faktiskt säga att de – vi – är världen. För vad är världsekonomin/politiken/marknaden beroende av, om inte ”den vanliga lilla människan”; allihop och envar.
Medan somliga betraktar världen med skygglappar, flanerar Hylinger genom livet och världen med en syn lika skarp som en hök. Han promenerar på gatorna i Damaskus, Paris och Göteborg och söker livspusslets borttappade bitar.
Sina rapporter om livet, människorna och världen formulerar han på en prosa som är lyrik. (Någon gång diktar han också med ofvandahlska rim.)
Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 1998
Deckarlogg 
Kommentera