Några tankar om att recensera böcker

Jättebra bok! Kunde inte sluta läsa! Är det en recension? Dessa få ord? Denna korta… vad det nu är?

Det kallas och sägs så ibland, att någon ”recenserat” en bok på till exempel Storytel. Men det är ingen recension.

Vad är då en recension? Inte helt att enkelt förklara men mer än så. Längre än så men en recension kommer också – alltid – med en motivering. Varför kunde den här läsaren inte sluta läsa?

Det här gäller också för vissa något längre så kallade recensioner, på till exempel bokbloggar. Det är full möjligt att vara genomgående positiv i en recension men då måste recensionen komma med en ännu bättre motivering.

Inte bara positiv positiv positiv halleluja! (Tack, som på många bloggar, till förlaget för recensionsexemplar och ibland också länk till köp av boken har inte heller något med en recension att göra, men detta har Deckarlogg skrivit om förut.)

En gång till: Vad är en recension? Svar: Det beror på, inte minst beror det på längden. Det beror också på boken, varje bok har eller borde ha sin recension.

Det säger sig självt att en kort recension och en lång inte kan skrivas likadant. Dels får man ju inte plats med lika mycket beskrivningar och åsikter, dels får man prioritera och balansera olika. ”Man” betyder jag.

Deckarloggs redaktör och recensent. Foto: Birgitta Olsson

De kortaste recensioner jag skriver (utanför Deckarlogg alltså) är på cirka 300, högst 400 tecken. De längsta på kanske 3 000. Kortast först: får man = jag verkligen plats att recensera på 300 tecken? Jo, jag tycker det. Det beror på. Konsten är att få in lika mycket på 300 tecken – eller säg 800, det är en bättre längd – som på 3 000.

Går det? Är det möjligt? Ja. Nej. Jag är rätt förtjust i såna här kortrecensioner (lite grann beroende på att riktiga kritiker med akademiska studier i litteraturvetenskap som grund för sin kritiska verksamhet inte brukar tycka om korta recensioner) som ger en snabb inblick i en roman eller diktsamling.

En beskrivning, en ingång, en åsikt. Kalla formen recensionstips.

Men hur skriver man såna då? Man beskriver. Det brukar uppskattas än mindre av nämnda kritiker och även vissa litteraturredaktörer. Men jag gillar beskrivningar. Det betyder inte att en recensent och kritiker ska citera baksidestexten till en bok – det är också en beskrivning men en annan.

Däremot går det utmärkt att handplocka vad man beskriver ur en bok. Också detta, om det görs med fingerkänsla är, enligt min åsikt, att recensera och kritisera, då rymmer den finkänsligt handplockade beskrivningen också själva recensionen.

Vad till exempel romanen handlar om, hur den handlar om detta, vad författaren velat, både skildra och kanske tycka med romanen, hur hen skriver. Det är att recensera, på 300 eller 800 tecken. Välkommen att försöka! Inte så lätt.

Det är lättare att skriva en recension på 3 000 tecken eller, som jag ofta skrev förr i tiden, så lång recension som romanen krävde att recensionen skulle vara. Det kunde bli 5 000, ja, 10 000 tecken.

Då finns det plats för alla vändningar, utvikningar som djupgrävningar, så många av kritikerns åsikter som bara möjligt. Vilket kan bli ett problem, det också. Att inte beskriva utan att tycka, tycka för mycket och beskriva för lite. Inte heller i 3 000 teckensrecensionen får inte beskrivningen glömmas bort!

Det görs ibland, nog för ofta. Kritikern tycker för mycket, så mycket att när man läst recensionen så vet man vad kritikern tycker – det vet man verkligen – men inte särskilt mycket om själva boken, vad den handlar om, vad författare velat med boken.

Har förresten inte det här sättet att ”recensera” nära nog lavinökat på senare år – att tycka ut- nej, inifrån sig själv en hel recension igenom och lämna författaren utanför? Och då även lämna den eventuella bokläsaren utanför?

Det blir inte bra. Balansen, den är viktig, balansen mellan beskrivning och åsikt. Och det ena är varken ”fulare” eller lättare än det andra att åstadkomma. Bägge är nödvändiga.

Blev någon klokare av det här, av mina tankar om recensioner en morgon före frukost i november 2022?  Själv fick jag fundera lite på vad jag gör i alla fall, vad jag vill med en recension, hur jag skriver recensioner. Och varför.

Jag skriver för läsaren. Det får en recensent aldrig glömma – att bokrecensioner skrivs för bokläsarna. Som presentation, orientering, guidning. Också ett samtal mellan två läsare: recensenten som läst boken och den eventuellt blivande läsare som ännu inte gjort det.

Ett samtal, ett demokratiskt samtal, en del av demokratin. Kultur, till exempel litteratur, introducerar och föder tankar och åsikter, blir och är en – viktig – del av demokratin. Också att prata om och diskutera kultur, till exempel litteratur, blir en del av demokratin.

Så detta är viktigt, det får inte slarvas bort. Inte ett kommatecken i en recension ska sätta dit på måfå utan med recensentens största övertygelse. En recensent ska kunna svara för sin recension också tio, tjugo, trettio år senare. Den ska kunna läsa också tio, tjugo, trettio år senare.

Och kunna läsas oavsett om den som läser recensioner har läst eller tänkt sig läsa den bok som recenserar. En recension, oavsett längd, ska också vara sig själv, i sin egen rätt.

Bengt Eriksson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

En WordPress.com-webbplats.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: