Allas vårt behov av en saga i livet, som en ledsagare genom livet, som en kommentar till livet, som ens egen psykolog i livet; den terapeutiska sagan.

Stephen King
En saga
Övers: John-Henri Holmberg
(Albert Bonniers)

Jag har börjat läsa Stephen King som jag läser Joyce Carol Oates. (De är ju också ganska lika som författare trots att de ju är ganska olika som författare.)

Jag läser. Det är allt. Det är vad jag gör. Jag tar till mig det som finns i varje ny bok utan att betygsätta och döma, utan att jämföra den nya boken med de tidigare böckerna. Försöker i alla fall, att ta emot böckerna som… ja, den gåva de är.

Det märks ju – varje gång – att de velat skriva den här boken, velat berätta den här historien. Och gjort det så bra som de förmått. Resultaten blir olika, längre och kortare romaner, olika genrer och blandgenrer.

Det blir det som det blev. Nej, snarare det blir det som det måste bli. Min läsning av – mitt möte med – dem blir därför också som det måste bli. Olika för var gång. Men ett möte, alltid ett möte, något att ta till mig.

Vem kan begära mer?

Dessutom tycker vi som läser Stephen King och vi som läser Joyce Carol Oates så olika om  böckerna. Vissa tycker att en ny bok är Kings eller Oates bästa, andra att det var en sämre bok. Vi är så olika som läsare, så olika som människor.

Vem är jag att tycka bättre än någon annan läsare? Vem är jag att alls tycka = betygsätta deras böcker. Läs, ta till mig och njut (om det är ordet) är min uppmaning till mig själv. Som ”En saga”, den nyaste Stephen King-boken på svenska.

En av hans tjocka böcker igen, 794 sidor. Det tog en stund för mig att läsa den så jag kunde under lästiden inte undvika att få syn på ett par andra recensioner och andra tyckanden. De tyckte olika, både recensenterna och läsarna. Från just en av hans bästa till just en sämre King-bok.

Stephen King.
Foto: Shane Leonard

Jag tycker inget. Jag läser blott. Jag tar till mig Stephen Kings berättelse, som går från närmast socialrealism till fantasy, från verklighet till dröm och fantasi, om man så vill. Kanske är detta som den handlar om: drömmens och fantasins betydelse för att handskas med och uthärda verkligheten.

Allas vårt behov av en saga i livet, som en ledsagare genom livet, som en kommentar till livet, som ens egen psykolog i livet; den terapeutiska sagan. Som King skriver innan han börjar berätta, som en tillägnan: ”Med Robert E. Howard, Edgar Rice Burroughs och, självklart, H.P. Lovecraft i tankarna.”

Som ett minne av sin egen ungdom, sin egen uppväxt. Av sig själv och sig själv, gånger två. Nog kan både den unge pojken, Charlie, och hans pappa, som slåss med spriten, vara Stephen King? Som ung och vuxen.

Kapitlen har rubriker. ”Den förbannade bron. Miraklet. Ylandet.” heter första kapitlet. Under finns en gammaldags teckning, eller om det är en etsning, i svartvitt. Så som jag minns från ungdomsböcker som var gamla redan när jag var ung.

Så börjar King berätta… Charlies mamma är död. Hans pappa är alltså alkoholist. Den förbannade bron har med det – med allt – att göra. Och när jag skriver att King berättar så menar jag ordagrant. Att han berättar. Han skriver pratigt. Han är pratig. Eller Charlie är. Orden ligger i hans mun.

Charlie funderar över hur han ska börja att berätta historien. Var han ska börja. Skjulet, ska han börja där? Eller med mr Bowditch? Eller miraklet, som skedde med hans far? Eller den förbannade bron? Den förbannade Sycamore Street-bron? Om det inte varit för den hade nog hans far behövt något mirakel…

En hund ylar. Radar heter hunden. Radars husse heter mr Bowditch. Han – de – bor i ett nedsjunket spökslott – ett ”Psychohus” – och nu ylar det från baksidan av huset. Radar ylar – inte ”GRRR-GRRR-VOFF-VOFF” från någon attackhund utan just ylar, som i sorg och rädsla.

Charlie hör ylandet. Charlie upptäcker mr Bowditch, annars hade han kunnat ligga där hela natten, resten av livet. Han har ramlat från en stege. Charlie räddar mr Bowditch och de ska bli vänner, alla tre. De väntar på ambulansen. Mr Bowditch är inte direkt så trevlig men vem är det när man ramlat ner från en stege och brutit benet.

Han hamnar på sjukhus och Charlie får se till mr Bowditchs tjej, alltså Radar, och huset. Han får en nyckel. ”Snoka inte”, säger mr Bowditch. Inte ens tack, säger han. ”Vilken snorkråka.” Men de  ska bli vänner. Mr Bowditch ska också berätta om skjulet i trädgården, där det finns en passage till en annan värld.

En bättre värld än denna? En annan. Eller likadan. Fast annorlunda. En sagovärld men verklig. En verklig sagovärld. Denna andra värld heter Empis. Dit ska Charlie bege sig. Där ska den andra boken i boken börja: fantasyn i verkligheten, sagan i verkligheten, ”en saga”.

Långt om länge, vill säga. Tll Stephen Kings egenarter hör lågrandigheten. Om han är långrandig? Är han det? Eller är han ordrik = innehållsrik = uttrycksrik = flyende berättande? I betydelsen mycket att ta till sig, vara öppen för, bli och låta sig översköljas av, läsa för varje menings skull, varje ord.

Så läser jag. Numera. Jag läser Stephen King för att han är och skriver som Stephen King. Jag läser det han skriver, kräver inget annat, att han ska vara en annan, författare och människa. Han är han och jag är jag. Ta emot eller strunta i det.

Han skriver med VERSALER ibland också, som i ropar till. Några ORD och HELA MENINGAR, FLERA RADER EFTER VARANN MED VERSALER. När han inte kursiverar något, också ett ord eller flera. Meningar. Efter varann. Efter varann.    

I ”En saga” citerar och anknyter han dessutom till andra sagor och berättelser, till föregångare och till sig själv. Många gånger. Ofta. Ibland märks det tydligt, andra gånger måste man nog veta. Om man måste veta, måste man det? Som en hyllning till föregångarna, till hans egna grundstenar för författandet och i livet. Så är ju nästan allt han skrivit, nej nu jämför jag ändå: som ett slags självbiografi i fiktionens, berättelsens och sagans form.

Berättandet som liv, sitt eget liv. Svindlande att följa med. Att låta sig gripas tag. Att låta sig svepas med. Det är det ”betyg” jag tänker sätta på den tjocka tvåboksboken ”En saga” av Stephen King: svindlande att läsa och följa – hänga – med. Ett äventyr att skriva, säkert, och att läsa, absolut.

Sist, några ord om genrer också. Om skräckförfattaren Stephen King, som kanske var det en gång men inte är det. Stephen King är en mångsidig amerikansk romanförfattare som skriver de romaner som måste skrivas, de historier han berättar får den form de måste få. Deckare, skräck, thriller, fantasy; romaner; skönlitteratur.

Se där, likheten med likaså amerikanskan Joyce Carol Oates, som också skriver de romaner som hennes historier kräver, må formen bli som den blir och som berättelsen vill ha den. Och som, i likhet med King, använder sig av typografin – hur meningarna ska sättas och tryckas – redan när hon skriver.   

Bengt Eriksson