Anders de la Motte skriver bättre än någonsin

Anders de la Motte
bortbytaren
(Forum)

Anders de la Motte är en imponerande deckarförfattare. Han byter genre ungefär lika ofta som jag köper en ny kavaj.

de la Motte debuterade (2010) med en serie IT-thrillers och hans senaste serie, författad tillsammans med komikern Måns Nilsson, innehåller cozy-humor- deckare med Österlen som miljö. Där emellan skrev han också en serie årstidsdeckare med fiktiva men nog så verkliga miljöer i nordvästra Skåne.

Inte alltid men ofta har han lyckats synnerligen väl med att skriva i nya och olika underdeckargenrer. ”bortbytaren” (liten bokstav i titeln på omslaget så jag gör så jag också) är ännu en ny genre för Anders de la Motte. Men vilken genre? Njaaa…

Vet faktiskt inte. Det är inte så lätt att genreplacera ”bortbytaren”. Thriller? Ja. Polisroman? Jo. Men även dessa genrer kan ju – oftast – definieras och placeras i undergenrer. Så vilken sorts thriller och polisroman? Och hur ska de beskrivas, alla de trådar och ingredienser som de la Motte infogat in i berättelsen och laborerar med.

Med ett leende, nog måste han ha skrivit ”bortbytaren” med ett leende? Såg att några andra recensenter använt ordet ”klichéer”, men för mig stämmer inte det riktigt. Visst, här finns ett antal återanvända ämnen, händelser och grepp. Men återvänds de som klichéer? Tycker inte det.

Det är som om Anders de la Motte skriver i ett deckarlandskap där landskapet redan är anlagt och grundat. Nu orienterar han sig igenom detta landskap, stämplar av det ena efter det andra. Och han gör det med kärlek till kollegerna i branschen. Det blir en slags hyllning till… ja, låt säga deckartraditionen och deckarskrivandet snarare än ”klichéerna”.

Jämför med att göra och spela en ”ny” blueslåt, där det mesta är lagt och bestämt för länge sen. Ändå går det att göra ”nya” blueslåtar efter blueslåtar, lägga in och till sin egen personlighet. Om man vill och förmår.

Den trägne deckarläsaren känner igen en hel del i ”bortbytaren”. Att känna igen sig är nog en lika viktig känsla vid läsningen som själva intrigen så jag ska inte avslöja så mycket om allt, säger allt, jag kände igen. Utan känn själv! Fast en sak måste jag ”avslöja” i förväg, det är så fyndigt, så humoristiskt, så ja, kärleksfullt.

För visst måste detta vara en hommage till den danske deckarförfattaren Jussi Adler-Olsen och dennes fyndiga idé när han skapade Avdelning Q i källaren på polishuset i Köpenhamn. Också de la Mottes polishus i Malmö har en källaravdelning som egentligen heter Resursavdelningen men kallas ”Avdelningen för vilsna fall och förlorade själar” av de poliser som alls känner till att den finns.

Dit ner degraderas kriminalinspektören Leonore Asker. Anser Leo, som hon kallas, men egentligen är det ju en ”befordran” (eller?) för hon blir ju avdelningschef. ”Avdelningen för vilsna fall och förlorade själar” är befolkad av en lika kufisk skara medarbetare som Avdelning Q. Det går inte att kalla detta för en kliché eller stöld eller ens ett lån – det är en kärleksfull hyllning till Jussi Adler-Olsens smartness, till det smarta som deckarförfattare faktiskt hittar på och skapar, och Anders de la Motte skriver och använder det lika smart, han också.

Givetvis ska det visa sig att det undanskymda källarförrådet – ursäkta källaravdelningen – kommer in på just den utredning som tvingade Leo Asker att ta polishusets hiss ner i källaren. Anledning: konfrontation med en manlig kriminalpolis, nedskickad från NOA, som Leo haft en tidigare historia med. Avslöjar inte mer (men även detta känns igen, läst det förut).

Själva utgångspunkten för ”bortbytaren” är två ungdomar, nitton och tjugoett år, Smilla Holst och Malik Mansur (”MM”), som är ihop eller inte ihop. De försvinner. Spårlöst. Smilla och MM har som hobby att utforska nedlagda och övergivna hus och andra byggnader. Nu har de gett sig ut i skogen någonstans i norra Skåne för att upptäcka och utforska en stor betongbyggnad. Där och då försvinner de.

Bland allt annat som också förekommer i romanen är en stor modelljärnväg. Vet inte riktigt varför men jag fick lust att nämna den. Med mycket mera, ska tilläggas om de från tidigare (romaner och verkligheten) igenkännbara större och mindre detaljer som förekommer och kommer igen.

Men blir det inte bara då att deckarläsaren undan för undan prickar av under läsningen? Ah! där kom det. Åh! där kom ju det. Nej, absolut inte. Eftersom Anders de la Motte skriver och formulerar sig så bra. Ja, kanske bättre än någonsin. ”bortbytaren” är en mycket skicklig skriven deckare i en den genre den nu må ha.

Välskrivet, underhållande, fyndigt – allt. Deckarstilistiskt kan det vara det bästa han har skrivit. Någonsin. Svenska Deckarakademin har nominerat ”bortbytingen” av Anders de la Motte som en av de fem bästa kriminalromanerna årgång 2022. Deckarlogg instämmer och gör detsamma!

Bengt Eriksson