Carina Rydberg
Vitt slödder
(Albert Bonniers förlag)
Nej, minns det inte som igår, men som långt borta.
Läser sällan romaner numera, föredrar biografier och essäer, men av någon anledning gick jag sta och köpte Carina Rydbergs senaste, ”Vitt slödder”.
Vet egentligen inte varför. Tyckte sådär om hennes självbiografiska genombrottsroman, ”Den högsta kasten”.
Men ändå. Kanske var det någon recension som triggade lusten. Carina Rydberg får omnämnanden i alla större dagstidningar, hon är väl respekterad i Kultursverige.
I likhet med genombrottet är ”Vitt slödder” självbiografisk. Titeln är en parafras på amerikanska ”White trash”. Dock är misären betydligt värre för den vita underklassen i USA:s trailer parks.
Carina Rydberg skildrar sin barndom och uppväxt i skarven mellan 1960-70-tal. De tidiga åren bodde familjen i Rågsved.
Vi får även följa henne senare i livet.
Hon var en ovanlig flicka som liten, och är en speciell kvinna idag.
Trots att hon hela livet haft nära till både ångest och depression dyker hon ner i händelser och skildrar dem med förvånansvärt gott humör. Livet som en absurd teaterpjäs.
Under uppväxten var relationen till föräldrarna allt annat än enkel.
Modern var nervös och hade hetsigt humör. Fadern var gåtfull och lämnade familjen under mycket speciella omständigheter. Han hade först tänkt ta livet av sig genom att lägga sig på tågspåren. Han räddades dock och istället skar han halsen av sig på tågperrongen mitt bland andra resenärer.
Tycker mig i Carina Rydbergs prosa få en känsla av Stig Larsson (inte Stieg Larsson, deckarförfattaren) vars böcker jag älskar. Båda författarna har erfarenhet av att skriva med stimulantia i kroppen. CR nämner att hon sen 1995 inte skrivit en bok i nyktert tillstånd. Det är dock inget läsaren märker av. Tvärtom är texten stringent.
Psykoterapeuter avverkar hon flera, den ena knäppare än den andra. Det är ganska roligt beskrivet. ”Ville jag bli tokig på riktigt så var en analys rätta vägen att gå.”
Kärleksaffärerna är många och sällan lyckade. Som när en man tar bra betalt för en burk Prozac, som han fått men inte kan använda. Rydberg utbrister i boken: ”Vad jag alltid har hatat med svenska män är deras snåla tarvligheter och det faktum att de själva är helt omedvetna om dem.”
Läsaren får föja med på utlandsresor, såväl till USA som utbytesstudent och senare till Taj Mahal och Indien.
Hon skaffar sig livserfarenhet och beskriver ett misslyckat självmordsförsök.
Sin livsregel sammanfattar hon till: ”Vad man måste inse är att det inte finns någon lycka – det gäller bara att hålla olyckan på avstånd.”
”Vitt slödder” väcker egna barndomsminnen till liv. Det kan faktiskt vara en anledning till att läsa Rydbergs roman.
Sent 1950-tal. Vår familj bodde i vad som sades vara Göteborgs första höghus, där Redbergslid gränsar mot Örgryte. Hyreshus vs villor. Även hyreshusen beboddes i hög grad av medelklassfamiljer.
Min mor berättade att höghuset hade frysboxar i källaren, en för varje lägenhet. Frysboxar var något nytt och de mer misstänksamma använde dem som allmänt förvaringsutrymme.
I skolan tävlade jag med en professorson om att få höga betyg. En anspänning som ledde till att tarmarna slog knut på sig under ett prov. Vilken nesa att bli hämtad av mamma och åka till sjukhuset där en läkare med plasthandskar stack in handen i rumpan min och vred tarmarna rätt.
En annan hågkomst är när jag puffade ner en flicka i ett dike. Tyckte hon stirrat lite väl stint på mig under lektionerna. Det räckte uppenbart för att straffa henne.
Upptäckte erotiken genom porrtidningar som Piff och Paff, utan att förstå vad det gick ut på. Vanligtvis var det någon kompis som tagit tidningarna från en storebror.
Som sagt. ”Vitt slödder” kan vara en bra katalysator för egna hågkomster.
Svante Nybyggars, 71 år och härmed gästrecensent på Deckarlogg, är en tidigare copywriter med passion för robusta kläder och stil. Under signaturen The Urban Hippie Swe syns han på Instagram och har drygt 74.000 följare. Han odlar också ett intresse för litteratur.
Deckarlogg 
Kommentera