Det är faktiskt – ordet är läbbigt

Mikael Strömberg
Pestkung
Uppl: Fredrik Strage, Mikael Strömberg, Jack Werner
(LB förlag)

Mikael Strömbergs romaner – eller berättelser, han har också skrivit noveller – passerar ofta eller alltid över sina egna gränser.

Strömberg brukar skriva och ta i tills genren brister, den genre som oftast är skräck men brorsa med krimi. Den genre som förstås är fiktiv men släkt med verkligheten och särskilt de föreställningar som läsarna – vi – kan ha om både verklighet och overklighet.

Så skriver han också, när han skriver som bäst, det betyder värst = mest hemskt: så att det overkliga blir verkligt.

Med ”Pestkung” passeras om inte alla så de flesta gränser. Det här en dokumentärroman, en fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi. Eller? Kan läsaren vara alldeles säker på det – att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och faktiskt hände?

Pappersutgåvan av ”Pestkung” (LB förlag).

”Pestkung” är en roman med och om en författare, den kunde vara en lite mer skönlitterär och gestaltad reportageroman, den kunde också vara en privatsnokardeckare; så är den uppbyggd – som ett reportage on the road eller en krimi där privatdetektiven snokar här och där, pratar med si och så för att eventuellt få tag på en tråd.

”Pestkung” är också en författarroman, ett slags skönlitterär självbiografi, om författaren Fredrik Strömberg, hans idétorka och skrivkramp. Svårigheten att komma igång, hitta ett ämne, förmå sig att skriva, orka orka; när viljan är större än kraften eller vad det är som häller grus i författarens maskineri. Knacka knacka knacka på tangenterna.

Strömberg är själv med i romanen ”Pestkung”. Som huvudperson, jaget. Eller huvudpersonen kanske ändå är ”Pestkung”. Vem det nu är? Vad det nu är? Också journalisterna Jack Werner (med bland mycket annat Creepypodden), Robban Becirovic (med och på hårdrocktidningen Close-Up Magazine) och Fredrik Strage (DN och sin egen podd med mera).

Alla är med i den verklighet som skrivs fiktiv och den fiktion som skrivs verklig. Det börjar med ordet: ”Pestkung”. Jack Werner säger ordet, det är på Bokmässan i Göteborg, han intervjuas om sin bok ”Creepypasta” och de märkliga spökhistorier från internet (spök-?) som återberättas i den, om dessa märkliga, fascinerande, skrämmande, skräckinjagande karaktärer som nämns i boken (hoppas detta stämmer,  Deckarlogg har tyvärr inte läst den boken).

Och Strömberg hör ordet, rycker till, fastnar för ordet, namnet på en av dessa creepy karaktärer (overkliga? overkligt verkliga?) – det besynnerliga ordet, det fascinerande namnet, det svårbegripliga begreppet ”Pestkung”.

Eller tvärtom: ordet sätter sig i Strömberg? Gnager sig och blir kvar. Vad står det för? Vad syftar det på? Vem? Vad? Hur?    

Nästa som nämner ”Pestkung” är Robban Becirovic (vid avskedsfesten för pappersmagasinet  Close-Up). Också där är Mikael Strömberg med och rycker till: ”Pestkung,” igen. Men… är det namnet på ett rockband? Men va…

Ljudboken. Uppläsare: Fredrik Strage, Mikael Strömberg och Jack Werner.

Ordet/namnet dyker sen också upp på en svåråtkomlig och sketadyr t-tröja: ”Pestkung”, ”Pestkung”, ”Pestkung”… Strömberg blir som besatt, så där besatt som en författare måste bli och vara, mer eller mindre, för att ta itu med och ta sig igenom ett nytt romanprojekt. Tillbaks alltså till romanen som en författarroman, de påhitt i en författares hjärna som till sist till slut efter all denna möda ska leda till en läsvärd, omtyckt roman.

Kanske. Nu börjar Strömbergs faktaletande på allvar. Han jagar efter en ung kvinnlig hårdrockskribent som är svår att lokalisera, men till sist får han kontakt. Det har inte gått så bra för henne. Hon är kort sagt förstörd. Men vad hände med henne? Han lyckas lokalisera försäljaren av denna enda ”Pestkung”-tröja. Varifrån kom tröjan? Vem köpte den? Vad vad?

Han beger sig ut på en road novel genom halva Sverige, till dem som drabbats av ”Pestkung” och till – ja, kanske till – självaste ”Pestkung” själv. Med sig har Strömberg journalist Fredrik Strage, även Jack Werner finns där. Verkligheten som blir overklig. Det autentiska som blir fantastiskt. Det hemska som blir ännu hemskare.

Vad har hänt med ”Pestkung”? Vad hände med dem som träffade ”Pestkung”? Vem är hen? Vad är hen? Eller vad? Finns hen? Eller vad. I så fall: i verkligheten eller i fantasin, blott i den skräcklitterära romanen?    

Det är faktiskt – ordet är läbbigt. För att… ja, allt är läbbigt. ”Pestkung” själv, sökandet efter ”Pestkung”, hur de förändrats, förstörts, deformerats (nej, jag ska inte avslöja mer) som träffade ”Pestkung”. Det är skitläbbigt. Extra läbbigt för att Strömberg skildrar det som så vanligt, så dokumentärt, för att han själv, som författaren Mikael Strömberg är med och skriver, för att Werner och Strage hjälper till, nyfikna de också på ”Pestkung”.

Ja, hur ska det går med dem – med Strömberg, Strage och Werner?

Bara drygt 200 sidor koncentrerad verklig skräck, det är vad romanen – romanen? – ”Pestkung” är. Inte blir det mindre skräckfyllt verkligt heller när de som läser upp ljudutgåvan av romanen – romanen? – också heter Fredrik Strage, Mikael Strömberg och Jack Werner.

Bengt Eriksson