Anne Holt
En Hanne Wilhelmsen-deckare
Det elfte manuset
Övers: Barbro Lagergren
(Piratförlaget)
”Det elfte manuset” är norskan Anne Holst elfte kriminal-, polis- och samhällsroman om och med Hanne Wilhelmsen, den kvinnliga kriminalpolisen i Oslo, till att börja med på rosa motorcykel men nu sen länge pensionerad och sen länge sitter hon också i rullstol.
Tittar efter i Holst utgivning och blir lite häpen när jag ser att den första Hanne Wilhelmsen-deckaren kom redan 1993 (i Norge) och -95 i Sverige. Minns att jag intervjuade Anne Holst när hon medverkade vid Skandinaviska Kriminalsällskapets kongress i Lund. Samma år, -95 alltså eller året efter, omkring den tiden i alla fall.
Då låg fokuset, åtminstone mitt, på att Hanne Wilhelmsen var kvinna och polis – samt lesbisk. Det låter ju smått fördomsfullt men då var det nytt, både i kriminallitteraturen och verkligheten. Med allt mer öppet lesbiska poliser, alltså. Tiden var en annan, ovanligt då.
Anne Holt har under påbörjat flera deckarserier – om Johanne Vik, kriminolog, Sara Zuckerman och Ola Farmen, läkare, och Selma Falck, före detta stjärnadvokat och även före detta idrottare på högsta nivå. Även dessa serier och romaner är spännande, intressanta och bra; lite sämre ibland och lite bättre andra gånger och titlar.
Men Anne Holts övriga serier och romaner kan ändå aldrig mäta sig med deckarserien om – ja, minst lika mycket om som med – Hanne Wilhelmsen. Ett slags livsromaner, dessutom. Vid sidan om det kriminella och samhälleliga. Holt följer Wilhelmsen genom livet, fram till nu, det är 2020, då Hanne Wilhemsen blivit 60 år.
Och vad som Anne Holt åstadkommit med dessa elva Hanne Wilhelmsen-deckare är att skriva en av de allra bästa deckarserierna i Norden. Hon har också tecknat ett av de mest och fint utmejslade nordiska deckarromanpersonerna. Anne Holt är kort sagt en Nordens allra främsta deckarförfattarna i Norden, i som det brukar heta modern tid.
Just nu, när jag precis avslutat ”Det elfte manuset”, skulle jag nog till och med kunna hävda att hon är den bästa. Detta – sin skicklighet – visar hon än en gång och direkt i ”Det elfte manuset”, i romanens inledningar. Ja, de är fyra stycken. Alla fyra samlade under överrubriken ”Prolog” och med varsin beskrivning, under- eller kapitelrubrik.
I den första med rubriken ”Den gamla” (åter)introduceras Anne Wilhelmsen för oss som läst förut (i mitt fall, samtliga titlar) och för nytillkomna. Efter att inte ha varit utomhus på ett år ger sig Wilhemsen ut i natten och intar sitt Oslo, än en gång.
I den andra, ”Den unga”, sitter polisassistenten Henrik Holme, som introducerade senare i Wilhemsen-serien, och betraktar ett foto av en kvinna. En död, givetvis. En mördad och misshandlad kvinna, det är en kriminal- och polisroman.
I den tredje, ”Den nya”, introduceras en ny romanperson: Ebba Braut, nyanställd redaktör på Norges största bokförlag. Ebba Braut har precis läst ett inkommet manus, två gånger har hon läst det. Ett manus till en kriminalroman och den är…
Fyran, ”Den äldste”, utspelar sig på en kyrkogård där en åldrad kyrkogårdarbetare håller på att gräva en ny grav. Det är jobbigt, det var tjäle i marken och dessutom har hans lilla grävmaskin gått sönder. Det är ”Tok-Astrid” som ska begravas.
Spoilat för mycket nu? Nej, tror inte det. För det efter denna ”prolog” som själva deckar-, kriminal-, polis- och Hanne Wilhelmsen-romanen börjar. Jag ville referera detta för att visa hur skickligt Anne Holt kan inleda en ny roman och deckare. Så att den fungerar både för trogna och nytillkomna, så att grunden läggs direkt och läggs sååå lockande och spännande.
Fortsättningen är lika spännande, romanen lika omöjlig att släppa när man = jag börjat läsa. Dess 456 sidor, inklusive epilog, slukades i ett svep i svalkan under päronträden i trädgården en annars solig, varm dag. Det är bok om Hanne Wilhelmsen och även om Anne Holt själv, får jag för mig, en berättelse om livet och Norge under covid, i lockdown.
Anne Holt är en av dem som förtjust berättar med parallellhandlingar – vad jag brukar hata sånt! – och även en av dem som verkligen klarar av att berätta parallellt – utan att jag klagar. Tvärtom! Mästerligt sammanhållet, trots parallellhändelserna och –berättandet. Det är bok om förlagsvärlden också, en rätt syrlig beskrivning.
Och säkert sann. Anne Holt känner den världen vid det här laget. ”Det elfte manuset” kunde ju syfta på Anne Holts elfte Hanne Wilhelmsen-deckare men syftar mer specifikt på att manuset till det nämnda norska förlagets största författares nya bok plötsligt försvinner…
Rekommenderas med långa, intensiva applåder av Deckarlogg!
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera