Jan Mårtenson
Mord i lönndom
(W&W)
”50:e boken om Johan Kristian Holm” anger förlaget på omslaget. Jag ska inte räkna efter. Förra gången det var dags för ett Homan- jubileum hade förlaget räknat fel. Men jag utgår från att den här gången är uträkningen rätt.
För övrigt är det som vanligt, ungefär som vanligt. För Jan Mårtensons långa antikvitetsdeckarserie förändras faktiskt lite… om inte för varje titel men var tredje så där. När deckarläsaren läser typ den fjärde titeln efter att något hände så märker läsaren just att något hänt.
Som att Johan Kristian Homan och Francine Silfverstierna, avdelningschef på Säpo, numera är gifta. De bor tillsammans vid Köpmantorget i Gamla stan i Stockholm, där de köpte lägenheten bredvid Homans, slog ut en väg och fick en större, gemensam lägenhet.
Homan är kvar i sin antikvitetsaffär vid Köpmangatan. (Observera dock skillnaden den här gången, han får en ny, yngre medarbetare, en kvinnlig praktikant, i affären.) Världens äldsta katt, Cleo de Merodes, lever fortfarande. Konkurrenten och trätobrodern Eric Gustafson är också han kvar i sin antikvitetsaffär. Liksom Homans känning hos kriminalpolisen, Calle Asplund.
Och så sker nånting förstås och det som sker är som alltid ett mord och så börjar både de misstänkta och andra att besöka Homans antikvitetsaffär och Homan blir indragen mer, snarare mer, eller mindre mot sin vilja i det som i senare titlar handlat om politik och svenska ambassadörer (Mårtenson hämtar väl ur sin egen minnesbank) och som här vapenexport, underrättelsetjänster, Estonia och svartsjuka.
Jonas Berg bör också nämnas, kusin till Homan och en allt oftare återkommande huvudperson, diplomat och ambassadör på UD. (Se de nämnda ämnena ovan.)
Och så funderar Homan som alltid över sakernas, politikens och livets tillstånd, och han är inte reaktionär. Han fortsätter att bli allt mindre konservativ också. (Jag tror han röstar på C eller till och med S till hösten.) Och så äts det men alldeles för lite, tycker jag (mer av mat kunde det vara).
Det är charmigt, gemytligt och trevligt – men inte ett dugg spännande. Det behövs inte heller. Det ska kanske inte ens vara det. Johan Kristian Homans återkommande, trogna läsare blir knappast besvikna. (Själv har jag faktiskt, hör och häpna, läst samtliga 50 Homan-deckare…)
På de sista sidorna finns som alltid ett matrecept. Den här gången: linsgryta med indisk touch. Jo, Homan har också börjat uppskatta vegetariska rätter. Jag skrev ju att han inte är så konservativ, det går långsamt, nästan omärkligt men han – och böckerna – förändras.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera