Vem var Mikael, egentligen?

Stina Flodén
Nu dör vi
Camilla Stensjö-serien
(Bokfabriken)

Det var någonting med inledningen på Stina Flodéns debutdeckare ”Nu dör vi” som fick mig reagera och undra lite, det var något som skavde. Nej, jag kan inte precisera så jag borde kanske inte ens nämna det. Men det fick mig att lägga ifrån mig boken, göra ett uppehåll, undra. Något var det som hakade upp sig när jag läste, inte riktigt stämde…

Plötsligt förändrades stämingen – från familjeidyll med pappa, mamma, två barn vid middagsbordet till ljudet av ett skott, flera skott, som sköt sönder fönstret och sköt ihjäl Mikael, medan Camilla, hustrun och mamman samt barnen, storebror Anton och lillasyster Hedda, gömmer i badrummet.

Gick stämningsbytet för fort? Kanske. Fattades något i skildringen av stämningarna, bägge två? Ja, kanske. Och även när poliserna strax efter kommer till platsen, alltså den villa där familjen Stensjö bor, då skaver det också. Jag la boken åt sidan, tog en paus, men sen fortsatte jag ju.

Och det var bra det. ”Nu dör vi” bättrade sig strax, försiktigt i början, några sidor i taget. Men  när Camilla kommer igång med att själv försöka ta reda vem hennes man – egentligen – var och varför – varför? – han måste skjutas ihjäl, då flyter det betydligt bättre. Då reagerar jag på motsatt sätt: inte alls dåligt det här.

Jag tror – men vad vet jag – att Flodén hade kunnat putsa på romanens inledning, de första kapitlen borde nog ha byggs ut lite och fördjupats. Andra deckarläsare kanske inte alls bryr sig om det här men jag hade velat ha en mer långsamt uppbyggd och välgrundad inledning.

Nej, nu glömmer jag det. Stina Flodén är alltså ännu en svensk deckardebutant vars debut bör läsas – det tycker bestämt trots det jag skrev – och som man bör hålla koll på i framtiden.

Deckardebuten ”Nu dör vi” placerar sig i den undergenre som kan kallas domestic / family noir eller familjesvärta på svenska. Den är också, delvis, en polisroman men blir samtidigt en amatördetektivroman, då månaderna går och Camilla inte klarar av att invänta polisens obefintliga utredningsresultat utan försöker att själv utreda.

Som jag skrev, vem var Mikael, hennes make, egentligen? Familjepappan som alla – ordagrant alla – älskade. Mikaels och Camillas bägge barn såväl som Mikaels arbetskamrater på Länsförsäkringar i Mariefred och kompisarna i idrottsföreningen.  

Berättelsen innehåller också en inflätad och återkommande bakåtblick på ”en annan” kvinna, vad som hände henne ett antal år tidigare. Jag är rätt säker på att varenda deckarläsare anar hur bakåtblickandet hänger ihop med huvudberättelsen.

Det finns en stark vilja i berättandet. Driv är nog fel ord, ettrighet passar inte heller riktigt. Glöd? Nja, snarare är det som att det bubblar i och under och genom Stina Flodéns formuleringar. När hon kommer igång ordentligt, efter ett antal sidor, då hamnar skrivsättet alt närmare huvudpersonen och det är bra.

Nu vet jag inte igen men jag får en känsla att hela berättelsen – eller de två berättelserna – jag avslöjar nog inte för mycket när jag skriver att de hänger ihop – handlar om rädsla.

Att ”Nu dör vi” är ett sätt att handskas med vardagens oro. Det mörka i det ljusa. Idyllen som snabbt kan bli sin motsats. Att Flodéns debutdeckare har skrivits så – med det syftet. Att den kanske läsas så också – nästan som ett slags terapi.

Hur säkra kan vi vara i – och på – vår vardag? Går det att lita på idyllen, att den inte rämnar? Rent ut sagt: handskas med livet. Det, tror jag, är den egentligen handlingen – kalla det budskap – i ”Nu dör vi”. Å andra sidan, det kanske fungerar omvänt också…?

Fast det var väl tur att jag ändå fortsatte att läsa. För när jag läst klart och stänger igen Stina Flodéns debutdeckare så är det med känslan att det var ju en rätt bra debut, det här.

Bengt Eriksson