Jussi Adler-Olsen
Natriumklorid
Övers: Djordje Zarkovic / Helena Hansson
(Albert Bonniers)
”Natrium klorid” heter Jussi Adler-Olsens nya polisroman, den nionde titeln i serien om och med polisavdelning Q i Köpenhamn. Ja, på omslaget till och med uppdelat i två rader och särskrivet. Borde titeln istället ha varit ”Salt”? Det kan jag tycka och det kan du fundera på när du läser.
För läsa bör du. ”Natriumklorid” är en de bästa delarna i Avdelning Q-serien. Fast det beror ju förstås lite på ens personliga smak, vad man föredrar i sin deckarläsning. Jussi Adler-Olsen har ibland, ja, nog mer än ibland, haft en tendens att dra på med intrigen, överdriva så att berättelsen blir nånslags kriminalburlesk, nästan.
Vill inte hävda att ”Natriumklorid” är helt verklig och socialrealistisk heller. Nej, men betydligt lugnare än vissa andra titlar i serien. Det är som om Adler-Olsen efter att ha uträttat det skulle uträttas med polisserien faktiskt har blivit en polisromanförfattare, som nästan ju skriver i procedurskolan.
Minns att jag pratade med Adler-Olsen när det inte kommit fler än ett par titlar och jag sa att den viktigaste personen är ju Assad. Eller? Jo, Adler-Olsen höll med. Fast sen skulle syftet utvidgas till att presentera samtliga personer – poliser och ”poliser” – vid Avdelning Q och när det är gjort så är det gjort. När Carl, Rose, Assad och Gordon hade blivit de huvudpersoner de är, så blev det dags att skriva ett par polisromaner som verkligen och på riktigt är polisromaner.
Att visa att så här aparta människor, så olika varann och så olika andra, både kan samarbeta och har sina platser i samhället – det tror jag har varit huvudsyftet med Avdelning Q-serien. Påvisa samhällets mänskliga mångfald och att olikmänsklig samvaro är det enda, just mänskliga. Kufarna på Avdelning Q har allt längre serien skrivits också blivit allt mer accepterade av chefer och kolleger.
I ”Natriumklorid” utreds vad som ska visa sig vara en rad seriemord, allt fler mord i en allt längre serie. Att det handlar om seriemord förstår Avdelning Q när det förekommer natriumklorid = salt vid alla mord. Annars kan morden skilja sig åt, vara helt olika. Det handlar alltså om annorlunda seriemord och (en?) annorlunda seriemördare.
Anledningen till att morden begås har en hel del att göra med dagens samhällsklimat. Det har Jussi Adler-Olsens polisromaner alltid haft, de har varit och är samhällsromaner. ”Natriumklorid” utspelar sig också i slutet av 2020, alltså under coronan. Adler-Olsen skriver in detta i berättelsen på det hittills bästa sättet jag har läst.
Han gör också något som brukar göra mig fullständigt galen: varvar korta avsnitt från olika år och har olika personer som huvudperson i varje avsnitt. Sällan som sånt blir annat än snurrigt. Men inte här, inte i ”Natriumklorid”. Vilken jäkla möda Adler-Olsen måste ha lagt på att få varvandet att fungera. Hur kan han ha gjort, skrivit olika delar och flyttat runt dem, tills var och en hamlat på sin rätta plats?
Dessutom har han mellan raderna skrivit in ett gammal fall från seriens början eller fall från Carl Mørks början som kriminalpolis. Om och när det nu dras upp igen riskerar det att bli slutet för Carl Mørk, chef för Avdelning Q, både som polis och människa. Nog skrev jag redan tidigare att ”Natriumklorid” är en av de bästa titlarna i Avdelning Q-serien? En svindlande kriminalberättelse, så noga och effektivt utförd.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera