Först en historia som kunde vara en skröna men är alldeles sann. Följande utspelade sig en bit öster om Vollsjö (där vi bor), precis över gränsen till Österlen. Som överallt hade landsbygdens övergivna hus börjat övertas av folk som annars bor i stan, från Malmö till Stockholm. Gamla gårdar blev fritidshus, enbart bebodda vissa tider på året och sällan vintertid.
Husen utsattes för inbrott, flera vintrar i rad. De nya husägarna tröttnade och ville sälja – men till vem? De fastboende var också trötta på att tjuvar och banditer kom dit från stan eller byar längre bort. Så ”bönderna” beväpnade sig. Om någon såg att en mystisk bil stannade vid ett hus – strax gick telefonkedjan. Och snart var de på plats med hagelgevär.
De sköt i luften, skrämde tjuvarna på flykten. Proceduren upprepades ett par, tre gånger. Därefter upphörde inbrotten. Detta är också Österlen, om hela gråskalan ska med. På Österlen finns sommargäster och åretruntboende, fiskelägen vid kusten och småbyar i inlandet, lyxigt renoverade hus och hus som lappats med vad som fanns till hands, rika och fattigare, det nya och det gamla Österlen.
Historien lever kvar i nutiden. Jag ser det, varje gång jag kör bil på Österlen. Asfalten tar slut och jag färdas i grusvägarnas land. Där den stora österlenska himlen möter den bruna jorden med blott några enstaka hus och en träddunge omkring finns ett Österlen längre ner på gråskalan. Mörkare, ibland så svart att det går att använda benämningen Österlen noir.
Ett av Håkan Dennerstens svartvita foton på det typiska landskap
som är Österlen.
På nätet råkade jag få syn på Håkan Dennerstens svartvita foton – ja, han tar också färgfoton men jag fastnade för de svartvita – av Österlen. Som att sitta i bilen och titta ut genom bilrutan. Han såg det jag såg. I påskas, när han ställde ut på Kulturmöllan i Lövestad, åkte jag dit för att uppleva bilderna i verkligheten, fysiskt så att säga.
”Hej, Bengt!” ropar Håkan Dennersten så fort han ser mig och börjar – för den skara som samlats vid hans utställning – att berätta hur han på allvar kom igång som fotograf. ”Vilket år var det?” Måste nog ha varit 1981, svarar jag. ”Och sen dess har vi inte setts!” säger han. Nej, så är det.
”Jag hade hoppat av skolan”, berättar han. ”Börjat plåta lite istället, tagit vimmelbilder till veckopressen och fått ett presskort. Trodde det skulle räcka för att komma in på Roskildefestivalen men det krävdes ackreditering. Då stod Bengt där och sa att det var ju bra, för han behövde en fotograf till rocktidningen Schlager. På det sättet kom jag in på festivalen.”
”Och där råkade jag ta en scenbild på Ian Dury. Den blev uppmärksammad och jag fick plåta allt mer. Under flera år fortsatte jag att fotografera konserter till kvällstidningar och veckopress. Just där, just du. Det var det som fick igång mig på allvar som fotograf.”
Håkan Dennersten bor numera i Månslunda. Han har arbetat med IT och affärsutveckling, med sin hustru har han också startat Tiosken i Skåne Tranås. När började du fotografera igen? ”Jag har väl alltid haft kameran med mig. Men det var coronan. Varje dag läste jag om Trump och corona, corona och Trump. Det blev för deppigt. Måste göra något för att pigga upp mig, så jag började fotografera under de dagliga rundorna med hunden.”
På väggarna i ett hörn av Kulturmöllan hänger ramade foton i färg och svartvitt med motiv från Månslunda med hundpromenadsomnejd. ”När jag pendlat till Malmö har jag också sett ut några platser längs den vägen”, säger Håkan Dennersten. ”Det där är min bästsäljare”, fortsätter han och pekar på ett sprakande färgfoto med kor på bete. ”Och det där” – han pekar på ett annat färgfoto med ett fint renoverat skånsk hus med halmtak – ”tyckte husets ägare var fint.”
Ännu ett färgfoto – ett hus vid en sjö i skogen – kunde varit svartvitt om det inte lyst så intensivt från ett fönster. ”Någon sa att det kan ju bli omslag på en deckare.” Plåtar du i färg och gör om vissa foton till svartvitt? Ja. ”Hur avgör du vilka som inte ska vara i färg? ”De flesta av mina svartvita foton togs på vintern, då är ju landskapet ändå mest vitt och svart – och grått.”
Själv fastnar jag alltså för hans svartvita landskapsfoton med mycket av himmel och jord, ensamma hus som kan dölja en hemlighet och gamla träd som bär historien med sig i stam och krona eller yngre som växer ur nutiden. Så exakt har Dennersten lyckats fånga Österlens gråskala. Något speciellt med ljuset – ja, det gäller både fotona i färg och svartvitt.
”Det är ljuset jag letar efter. Jag inväntar ljuset”, säger han. ”Motivet har jag redan valt ut. Jag återkommer många gånger till samma plats, tills ljuset är det rätta. Det brukar vara tidigt på morgon.” Vilken sorts kamera använder du? ”Oftast en digital Hasselbladare men några foton är analoga. Vilka? Det kan du nog se, om du tittar nära…”
1) Nätsida.
På Håkan Dennerstens nätsida (dennersten.photography) finns en mängd foton, både i färg och svartvitt. Gå in på de svartvita gallerierna och se om du inte blir lika fascinerad som jag. Dennersten planerar också att ge ut ett par böcker – en bok med foton på Österlens bästa platser och en med foton som kan berätta historier. ”Vilken ska jag göra först?”
2. Poesi.
Mitt nattduksbord fortsätter att fyllas med nya diktsamlingar. Som Sara Dahlins ”Rinkside” (Black Island Books). Går det att dikta om och kring – inte minst kring – en ishockeyrink? Klart det går, i alla fall kan den här Dahlin. Till exempel: ”Utomhus, minus tjugofem grader. Fingrarna lingonröda. Ändå ställer de inte in. Matchen ska spelas….” Eller: ”I dag var det blandväder igen…”
3. Mer poesi.
Ännu mer hisnande är samlingen ”Natten har öppnat mina ögon” (Trombone) av Leon Jaskoviak Åstrand. Som en tidsresa mellan idag och 70-talet. Titeln kommer från The Smiths och dikterna kunde ha getts ut av Eric Fylkeson på Poesiförlaget. Läs och håll i dig: ”jag kan blunda förlora mig / sväva / jag kan sticka sticka sticka / jag kan läcka jag kan släcka ljuset / regna in…”
Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda
Deckarlogg 
Kommentera