Michael Connelly
Mörkare än midnatt
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)
Hur kan det bli så spännande när det egentligen inte är så spännande?
Michael Connelly har vid det här laget skrivit så många polisromaner och annan krimi att de tidigare titlarna inte listas i ”Mörkare än midnatt”, hans nya ”Ballard och Bosch-deckare”. (Den långa listan med titlar fick väl inte plats.)
”Mörkare än midnatt” är en typiskt michaelconnellysk polisroman om och med Renée Ballard, nattpolis i Hollywood, och den före detta polisen Harry Bosch. Hon som en arvtagare till honom, så kan man beskriva henne (och dem). Rätt lika men yngre och kvinna, en ny polisgeneration.
Snart nyår. Nedräkning mot tolvslaget. Ballard och en annan kvinnlig polis har parkerat under bron i Cahuengapasset. De väntar på att den årliga traditionen ska starta eller smattra: kulregnet. Vid tolv skjuts det rakt upp i luften (tänk nyårsraketer) med pistolskott.
Snart ska en man ligga död på marken. Skjuten. Han sköts omärkligt, samtidigt med kulregnet. Det blir Ballards och polisromanens ena utredning.
Den andra utredningen gäller de så kallade ”Midnattsmännen”: två män som bryter sig in hos kvinnor och våldtar dem. Ingen av utredningarna är egentligen Ballards men hon ser ändå till att ta sig an utredningarna, med hjälp av Harry Bosch.
Polisromanen ”Mörkare än midnatt” hör till procedurskolan, den polisromantradition som följer en polisutredning. Det gör den här romanen, noga och nära i utredningsordning. Ja, i utredningstempo. Så är det nästan, att boken har skrivits i det tempo som det kan ha tagit att göra utredningarna.
Det går alltså inte alltför fort. Det blir inte heller alltför spännande. Och ändå så blir det. Ändå är det just spännande att följa Ballard (och Bosch) när de tar sig framåt i de bägge utredningarna. Men varför? Det beror på Michael Connelly; hans sätt att skriva, hans underliggande sätt att skria.
Connelly har blivit en mycket erfaren polisromanförfattare. Han skriver hela tiden med ett underliggande driv och en stark framåtriktning. Hans berättande pulserar men liksom alltså under ytan, mellan raderna och orden. Där finns hela tiden en pådrivande puls.
”Mörkare än midnatt” är inte hans bästa polisroman men bra är den, mycket bra. Han håller en otroligt hög lägstanivå och den nya romanen placerar sig en bra bit över den nivån, på väg mot toppnivån, så den håller ännu högre klass.
Connelly har ju också bakgrund som journalist och kriminalreporter. Så han kombinerar polisromanen med ett slags reportage, som undersökande journalistik om dagens polisorganisation i Los Angeles och särskilt Hollywood-distriktet. Det står illa till.
Han är starkt kritisk till hur Los Angeles-polisen har blivit; hela organisationen och därmed också de enskilda poliserna. Ingen bryr sig längre. Men det gjorde Bosch som polis och det fortsätter Ballard att göra som polis. Att bry sig, bry sig om brottsoffren.
Polisromanen ”Mörkare än midnatt” kommer både med samhälls- och mänsklighets- eller ordagrant manskritik. Den rekommenderas i all sin ospännande spänning.
PS. Berättelsen är skriven och utspelar sig under coronaepidemin, vilket Michael Connelly (när andra deckarförfattare skriver som om ingenting hänt) får in på ett märkbart omärkbart sätt. Det är skickligt gjort det också.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera