Fyra gånger kort om deckare och annan krimi

Deckartips 1:

Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller, ”I terrorns grepp” (Bokfabriken; övers: Mia Gahne), som ju är riktigt bra.

Realistisk, trovärdig och spännande – dessutom humoristisk. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister, så Clinton bör veta vad hon berättar om.

Tips 2:

Finlandssvenska författare skriver ofta på just finlandssvenska, blott delvis släkt med svenska. Men inte Nilla Kjellsdotter i sin polisroman ”Flickan i stenparken” (Norstedts).

Däremot – trots intrigen, en nära nog ihjälfrusen tonårsflicka och flera mord – berättar hon med lugn andhämtning, något som jag fått för mig är typiskt för Finlandssverige. Genre: lugnt rys. Utreder gör kriminalpolisen Mija Waldö med flera kvinnliga kolleger i Österbotten.

Tips 3:

Nämnda Louise Penny skriver ju annars en lång serie med kommissarie Armand Gamache från Québec, Kanada. I ”Summan av alla synder” (Modernista; övers: Carla Wiberg) – det bör vara den tolfte titeln på svenska – tar Gamache sig an att reformera Québecs korrupta polisskola.

Som alltid: mjukt men också realistiskt. Och för varje ny titel får läsaren reda på ännu något mer om den lilla byn Three Pines.

Tips 4:

Farsoten härjar. Stockholm i ruiner. Sverige ligger öde. Kalla det apokalyps och kollaps. En trend inom spänning och krimi: genrer som blandas över gränserna.

Felix Åbergs debutroman ”Kolonin” (Lind & Co) inleder en serie ”dystopiska spänningsromaner”. Människor försöker överleva på olika sätt: en skapar ett parallellt samhälle på en ö, en annan reser med sin son genom Sverige, den tredje skiter i allt för att hämnas.

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i Opulens

4 reaktioner på ”Fyra gånger kort om deckare och annan krimi

  1. Skillnaderna är odiskutabla, men finlandssvenskan är likväl svenska, inte blott besläktat med svenska. Dessutom är det alltid vanskligt att säga att någon skriver på endera varianten, eftersom det inte finns reglerade finlandssvenska resp risksvenska skriftspråk. De olika beteckningarna är paraplybegrepp för de dialekter som talas i Finland resp Sverige. Vad som sker hos finlandssvenska författare är att de lägger in dialektala signaler i form av speciella ord eller syntaktiska egenheter, t ex infinitiv av ”måste”. Men man signalerar då en dialekt, inte en variant, precis som t ex småländska eller västerbottniska författare. Jag gissar att de flesta dialektdrag som smyger in i verk av finlandsvenska författare kan hänföras till de svenska dialekter som talas i södra Finland och att en del av dessa signaler saknas i österbottniskan, som också är en finlandssvensk dialekt men skild från de svenska dialekter som talas i t ex Åbo eller Helsingfors.

    Gilla

    • Om du säger så. Tänkte mest på ord som utgått ur eller fått en ny betydelse i svensksvenskan samt diverse finlandismer. Men det är en juttu som jag tar en annan gång.

      Gilla

  2. Finlandssvenska är inte ”blott delvis släkt med svenska”. Finlandssvenskan är en av det svenska språkets två huvudvarianter, den andra är rikssvenskan.

    Gilla

    • Detta syftar i all sin korthet, vilket det ursprungliga formatet krävde, på att finlandssvenskan och låt säga svensksvenskan ibland kan skilja sig åt i såväl ord som formuleringar.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s