När allt fler börjar lyssna på ljudböcker, istället för att läsa fysiska böcker, är det viktigt att diskutera de ersättningar som författare – och översättare? – får för strömmade böcker. Hur strömningstjänsternas ersättningsmodeller fungerar.
Risken finns att det går med ljudböcker som med strömmad musik, artister och kompositörer. Ersättningen blir så liten att de flesta upphovspersoner inte tjänar i princip någonting längre på sitt skrivande, spelande, komponerande utan måste resa ut på turné och uppträda för att få in pengar. Men är detta ens möjligt för de flesta författare?
Detta har också börjat diskuteras, senast i branschtidningen Svensk Bokhandel. I den diskussionen har det framgått att olika strömningstjänster för ljudböcker har olika ersättningsmodeller för författare/förlag. Inte minst ur konsumentsynpunkt vore det tacksamt om dessa skillnader redovisades offentligt.
Har ens Författarförbundet koll på de olika, skiftande ersättningarna? Vem förhandlar om ersättningen till författarna, gör Författarförbundet det?
Något, också viktigt, som jag såg att nu äntligen börjat diskuteras, är själva skrivandet. Jag minns hur utställd jag blev av både författare och redaktörer när jag i början av ljudboksvågen hävdade att ljudböcker och fysiska böcker är två olika saker, att de skiljer sig åt, också stilistiskt, vad gäller själva författandet. Ljudböcker respektive fysiska böcker bör, ett ord som ligger nära måste, skrivas på olika sätt.
Jag tog det jag har lång erfarenhet av som exempel: tidningstexter kontra radiomanus.
Idag förekommer sällan några manus i radion utan det babblas på fritt ur hjärtat men förr i tiden skrev radiopratarna – bland andra Pekka Langer och Kjell Alinge, för att nämna ett par av radiomanusets mästare – manuskript till det som de skulle säga i radion. När de läste upp vad de skrivit i förväg lät pratet helt spontant, som om de bara pratade, fast allt var nedskrivet och planerat.
Hur deras radiomanus såg ut vet jag inte men jag vet hur mina såg ut. Mina radiomanus hade varit omöjliga att publicera som tidningsartiklar, de var skrivna för att pratas och höras. Omvänt hade de tidningsartiklar, som jag skrev för att andra skulle läsa dem, varit omöjliga att använda som radiomanus, att läsa upp. De hade aldrig låtit spontana, som pratade i stunden.
Inte exakt likadant men på ett ungefär så är det med litterära manuskript för ljudböcker kontra fysiska böcker. Jovisst, det finns fysiska böcker som passar bra också som ljudböcker, liksom det finns ljudböcker som passar som pappersböcker. Men inte generellt, långt ifrån.
Nu såg jag att författare själva börjat diskutera detta och jag såg, till viss häpnad, att vissa författare ändrat sitt sätt att skriva efter vad som passar bättre för ljudböcker. Där ser man, vill säga jag. Det var ju detta jag skälldes för när jag påstod att så skulle det gå. Fast måste detta då var något dåligt? Är ljudböcker sämre än pappersböcker?
Nej, absolut inte. Som med en roman för läsning och filmatiseringen av romanen, det ena är inte sämre än det andra. Men det handlar om olika, säg, genrer. Också ljudboken är – oftast – en annan genre än den fysiska boken. Det är där min oro börjar. Vad händer om – eller snarare när – ljudboken tar över allt mer, om/när det lyssnas mer på ljudböcker än köps fysiska böcker?
Kommer då bokförlagen att prioritera ljudboken? Kanske, kanske inte. Eller troligen, vågar jag påstå. Som så ofta eller alltid lär väl ekonomin styra. Och innebär detta då att förlagen även prioriterar författare som skriver manus till ljudböcker? Jo, den risken finns nog. Böcker/romaner som passar både för lyssning och läsning går fortfarande an, men inte böcker/romaner som måste läsas (jo, det finns sådana).
En framtida bok ska fungera för ljudformatet. Ljudboksförfattare prioriteras före pappersboksförfattare. Och nålsögat för att få förlagskontrakt blir ännu mindre och smalare, om författaren inte anpassar sig till ljudbokstrenden. Det måste väl vara fler än jag som tycker att det skulle vara sorgligt för litteraturen.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera