Johan Heltne uppmärksammas just nu som författare. ”Sympati för djävulen” heter hans nya bok, som eventuellt kan beskrivas som en faktaessäroman.
Heltne är också sångpoet, en av mina favoriter bland de svenska sångpoeterna. Personlig, ja, egenartad.
Följande är en recension jag skrev om ett av hans album.
***
Johan Heltne
Ett ärr i hjärnan
(Egen utgivning)
Drabbande. Berörande. Otäckt men befriande.
Inte lätt att beskriva hur det varit/är att höra sångpoeten Johan Heltne, både tidigare och på hans nya album ”Ett ärr i hjärnan”. Titeln ska läsas ordagrant: för att stoppa hans epilepsianfall opererades Heltne med elektroder i hjärnan.
Men det misslyckades, epilepsin finns kvar.
Det finns annat att berätta också om hans uppväxt i frikyrkomiljö i Uppsala. Men jag hoppar det, lyssna istället! Hör när han rapporterar från sitt liv.
Vacker sång och musik. Ja, det är vackert. Och samtidigt desperat. Men aldrig uppgivet utan sångerna är ändå livsbejakande, fulla av livslust och livsluft.
Heltne sjunger på samma gång tyst, viskande och melodiskt till stilla pumpande ljud snarare än komp om sin pappa och sig själv, det dagliga livet, eventuell kärlek, religion och tro i sånger med titlar som ”Krister Holmströms son”, ”Studenternas IP”, ”35 år, älska mig!”, ”Bad Moon Rising” och ”Trons värld”.
Så privat att det blir både personligt och allmänt, börjar skildra min egen balansgång mellan mörker och ljus, något att hålla i och en okontrollerbar hjälplöshet.
Johan Heltne är en unik svensk sångpoet: en diktande, sjungande livspoet.
Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik 2017
Deckarlogg 
Kommentera