Inte Lang, inte Christie, inte heller feelgood utan mjukkokt på hennes eget sätt

Kristina Appelqvist

Klänning för korta kvinnor

(Piratförlaget)

Kristina Appelqvist var föregångare och pionjär för den nygamla eller återerövrade mjukkokta detektivromanen i Sverige.

Hon har tidigare skrivit två deckarserier som bägge utspelar sig på och kring högskolan i Skövde och är så parallella att mitt huvud ibland har förväxlat dem. (Vilken bok hör till vilken serie? Kanske var det likadant också för författaren? I en titel skrev hon nämligen ihop serierna.)

Kristina Appelqvist inleder nu en ny, tredje deckarserie – fortfarande mjukkokt men med nya personer i nya miljöer.

”Klänning för korta kvinnor” är delvis en återvändardeckare, gånger två till och med. Författaren växte själv upp i Mjöbäcks prästgård i Västergötland, som i boken ärvs av huvudpersonen Nina Storm efter sin moster Lilly – där bodde Nina varje under sommarlov i barndomen, prästgården blev hennes andra hem.

Fast själva återvändandet hamnar aldrig i centrum av intrigen och berättandet utan bara finns där. Nästan som ett påpekande, ja, ett ironiskt skämt med återvändartrenden. Jojo, vet att jag skrivit en återvändardeckare men det bryr jag mig inte om och du = läsaren märker det knappt.

Mjöbäck med omgivningar är en av miljöerna och ena delen av intrigen. Nina gör en upptäckt i den ärvda prästgården: en kartong med sedlar. Hon räknar sedelbuntarna. Det är en, det är två, det är tre… miljoner.

Den andra miljön och intrigdelen är Stockholm. Där bor Nina. Hon arbetar som kommunikationschef på Myndigheten för kulturstöd, vars kvinnliga chef kallas Draken (i hemlighet) av Nina och Robert, som är Nina förtrogne på myndigheten och en personlighet, på flera sätt.

Chefsdraken är vidlyftig med bjudpengar och vindrickande. Det börjar brinna på myndigheten. Plus att Appelqvist smyger in både en kriminell begagnad bokhandlare (i Stockholm) och mutor i kommunpolitiken (Västergötland).

Just smyger – eller för in. Allt passar så väl ihop. Ett vällagt pussel. Och personerna är högst trovärdiga, en sån där Drake – eller flera – har jag ju stött på, om än inte på statliga myndigheter. I alla fall går jag på att personerna kunde vara människor ur verkligheten.

Det händer mycket, både litet och lite större. Blir inte riktigt klok på om Kristina Appelqvist i förväg har planerat allt så noga i detalj eller om hon kan ha tänkt och skrivit spontant.

Kanske inte menat ironiskt, som ett skämt, men i slutet samlar hon också alla – eller de flesta i romanen – på prästgården i Mjöbäck. Alltså sådär som deckarförfattare brukar göra när de inte riktigt fått ihop en lösning på intrigen – då blir det stor och mycket action i slutet.

Fast Appelqvist tar inte till action. Hon gör samma men mjukt, faktiskt lite mysigt. Nog måste det vara med ett leende som hon skrivit så här? Det är lika bra gjort som underhållande.

Kristina Appelqvist har aldrig skrivit och berättat bättre än i ”Klänning för korta kvinnor”. Märklig titel förresten, ska nog inte avslöja mer om den, för titeln ingår liksom i handlingen. Fast jag kan väl kanske ändå avslöja att titeln syftar på moster Lillys stora intresse för film. Det får vara nog så.  

Jag uppskattar också att Appelqvist när hon nu startat en ny serie varken skriver som Maria Lang eller Agatha Christie på nytt och inte heller feelgood. Det är mjukt, lagom spännande och lite mysigt men inte så rysligt. Varken Lang, Christie eller feelgood.

Utan nånting där emellan, något personligt där emellan, hennes egen mjukkokta och samtidigt realistiska deckargenre. Jag hoppas att Kristina Appelqvist nu sitter och skriver på tvåan i serien – eller hon kanske redan har lämna in manuset…

Bengt Eriksson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s