Sara Strömberg
Sly
(Modernista)
Det är språket. Det gör inte hela berättelsen men det gör mycket av den. Språket för berättelsen framåt och stannar upp, fördjupar, tar in personerna och miljöerna, blickar bakåt. Till exempel med inskjutna meningar och bisatser, som får den scen där berättelsen utspelar sig just där och då att bli en film för ögonen.
Blott ett exempel: huvudpersonen Vera Bergström, före detta journalist och snart journalist igen fast frilans, annars numera lärarassistent, använder blyertspenna och inte kulspets- när hon är ute på journalistjobb. Det är för kallt för det i dessa trakter, det går inte att skriva med kulspetspenna.
Sara Strömbergs språk fångar mig direkt. Hon är ännu en av årets deckardebutanter – hur många sådana finns det egentligen år 2021? – och stilistiskt börjar hon med att skriva på topp redan från start. Vad gäller genre och miljö ansluter Strömberg sig till den nya lavinen med Norrlandsdeckare. Norrland noir, typ. Hennes miljö: baksidan av jämtländska Åre.
Varje samhälle består av två sidor, en fram- och en baksida. Ja, det är ju så att man nästan kan säga att annars är det inget samhälle. Med tillägget, tyvärr. Sara Strömbergs samhälle heter alltså Åre, som både är en förort till Stockholm och sin egen ort. Vadå Stockholm?
Med det menar jag att Åre består av en sol- och guldsida. Dit reser stockholmarna och andra för att åka skidor och äta på lyxrestauranger. En nödvändig sida kanske, för att Åre alls ska överleva som plats och ort. Åres baksida är som samhällens baksidor brukar vara – framsidans motsats. Där bor de som har mindre eller inget, den om du vill så kallat vanliga befolkningen.
Vera Bergström heter alltså huvudpersonen, som fick sparken när Jämtlandsposten tvingades skär ner. Hon försökte sig på att jobba som frilansjournalist men det gick inget vidare, istället arbetar hon som lärarassistent i Järpen, centralort i Åre kommun, och bor i en tvårumslägenhet i en nedlagd järnvägsstation i Ånn, mindre by utanför tätorten Åre.
Hon är 56 år, med i jaktlaget och har kommit i klimakteriet. Allt detta förmedlar Sara Strömberg utan att berättelsen stannar upp. Det är bra gjort. Höst i Åre, vintern närmar sig. Så ringer Nils ”Strömmen” Strömqvist, även kallad ”Satan”. Det har skett ett mord, jo, det känner Vera till, en kvinna har hittats mördad på Åreskutan, och ”Strömmen” alias ”Satan” vill att Vera ska hoppa in som journalist igen, på frilansbasis bara, tillfälligt, för Jämtlandsposten.
Nej, inte skriva om själva mordet utan om byarna, om samhällena, om trakten, om ortsbefolkningen, hur den tar detta, att det skett ett mord. Vera Bergström är tveksam men hon lockas förstås också att jobba som journalist igen, om än blott som frilans, och än blott denna gång. Så hon börjar kolla upp mordet. Förvånansvärt lite har skrivits om det, upptäcker hon.
Journalisten blir förstås en amatördetektiv. Vera kommer nära det som skett, så nära att hon snart sover med eldstudsaren under sängen. Egentligen ingen speciell intrig eller märkvärdig berättelse, ganska självklar deckarintrig. Dessutom skriver Sara Strömberg i dubbla tidsomlopp, då och nu, så-så-så vanligt. Lite trött kan man, det är jag, ibland bli på kriminalgenrens åter- och återanvända klichéer. Fast – och det är ett stort FAST – det fungerar ju när det fungerar.
Och det fungerar när Strömberg skriver och berättar. Hon får berättelsen att bli, i ordets bästa betydelse, märkvärdig tack vare sitt språkhanteverk. Sara Strömberg skriver så bra. Det har inte undgått dig nu, väl? ”Sly” är första delen i en planerad trilogi, som jag absolut ska följa framöver.
Ytterligare några inskjutna formuleringar som blir en film och får deckaren att bli mer än en deckare: ”Orden som stod nedklottrade på bergväggen ett par mil efter Åre. Här slutar lagen…” ”Avstånd var timmar, alltid timmar.” ”Runtomkring var det bara skog…”
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera