När fem blev fyra

Liza Marklund

Polcirkeln

(Piratförlaget)

Så mycket är bra med Liza Marklunds återkomst – efter 23 år – som deckarförfattare.

Som titeln, ”Polcirkeln”, för det första. Titeln placerar handlingen geografiskt – långt norröver – och är samtidigt namnet på en bokcirkel där fem tonårsflickor träffades en gång i månaden och diskuterade litteratur.

Det var 1979-80. Men nu har 40 år gått. De är vuxna kvinnor, alla fyra. Inte fem? Nej, fyra av dem.

Som bokomslaget, gjort av Amanda Aspeborg, för det andra. Kyrkan och biblioteket, äldre och nyare hus. Omslaget fångar så exakt karaktären av polcirkelkommunen Stenträsk i Norrbottens län.

Förutom att omslaget på samma gång är modernt och gammeldags – det knyter ihop äldre och nyare tider liksom äldre och nyare deckare. Så till intrigen:

Den 20 december 2019 hittas liket av en kvinna ingjutet i fästet till en bro över Piteälven. Invånarna i Stenträsk anar genast vem det måste vara: Sofia, kommunalrådets tonårsdotter som försvann för 40 år sen.

Polcirkeln – titeln på Liza Marklunds nya deckare – är alltså namnet på en bokcirkel som fem flickor (Agneta, Birgitta, Carina, Sofia och Susanne) hade när de gick sista året på gymnasiet. Vilket således var 40 år sen, just före jul 1979.

De unga kvinnorna försvann från kommunen, någon stannade kvar, de gifte sig  (med ungdomskärlekar eller andra), en blev sverigedemokrat, en annan feminist och forskare, och så vidare.

Sånt här, varvningar av olika år, skeenden och händelser, brukar jag ogilla i deckare. Jag har läst så många deckare där författaren inte klarat av balansgången, för mycket av det ena eller det andra och berättelsen blir svår att följa.

Marklund klarar också detta helt galant. Tidsperioderna kompletterar verkligen varann, liksom skuggboxas, och hänger ihop.

En förvånansvärt brutal bok, då syftar jag inte på action och våld utan själva livet. Marklund skildrar rättfram och på hur tjejerna hade det som tonåringar. Vad de var med om. Vad de gjorde. Och varför.  

Det kan beskrivas så här: som om det skulle vara enklare – snällare, så att säga – att växa upp på landsbygden än i stan.

Liza Marklund varvar också något annat – de fyra eller fem tjejerna, deras berättelser. De berättar själva, den ena efter den andra, om sig själv och om de andra.  

Liza Marklund. Foto: Annika Marklund

En gång i månaden möts Polcirkeln. Varje deltagare har sin månad då just hon valt sin bok som hon presenterar för de andra och samtidigt visar sig själv genom boken (och de övriga visar genom hur de mottar presentationen av boken). Marklund låter läsaren lära känna dem, alla fem.

Också såna här dubbla, trippa, frippla eller vad det är berättelser som blandas och möts blir så ofta så fel. De brukar krocka och trassla till den deckartråd som måste finnas. Som du märker och tror ska jag nu skriva att Liza Marklund dessutom klarar av detta – alla parallellberättelserna.

Det finns män också i Marklunds deckare – främst Wiking, som alla tonårsflickor var kära i när han var ung och som nu är polis och leder utredningen om det upptäckta liket – men han och övriga män hamnar vid sidan av. ”Polcirkeln” är en kvinnodeckare och kvinnoroman.  

Jo, det bör jag väl skriva. Det är ett mord. Nog inte att avslöja för mycket. Kvinnan som hittas efter 40 år blev mördad.  

Vem är mördaren? Eller ska frågan ställas: Var kom mördaren ifrån? Någon i samhället Stenträsk? Någon utifrån? Kan det vara en av de amerikaner som flög hit och jobbade på Robotbasen på andra sidan älven?

Så följer upplösningen. Oväntad? Eller inte? Det beror nog lite på hur väl de som läser deckaren (någon kritiker nämnde Raymond Chandler) känner till kriminallitteraturens historik – men att det på bokens sista sidor sker en sån här upplösning är ju vanligt i (alltför?) många deckare. Pussel- eller inte.

Det är schablon och inget fel på schabloner men de måste hanteras. Hur hanterar Marklund detta?

Här kommer min – enda – invändning mot hennes kriminella comeback med ”Polcirkeln”. Jag tycker hanteringen av slutet/upplösningen är tveksam. Lyckas hon få mig att tro på lösningen? Nej. Är den rimlig? Tveksamt. Möjligt i verkligheten? Tvivlar på det.

Fram till slutet är detta en väldigt bra roman och deckare. Frågan är om det egentligen skulle – om det måste – ha varit en pusseldeckare? En thriller istället, varför inte? En kvinnothriller där slutet inte hade behövt klistras på utan kunde ha smugit och länkats in mer och mer, undan för undan.

Äh, det är väl bara jag. Till allt detta kommer att ”Polcirkeln” är en bra skildring av en liten kommun långt upp i norr. Jag förflyttas dit, känner att jag är där och med. Marklund har dessutom sitt eget sätt att skapa den kriminella miljön – det ska till en jäddra massa googlanden om man = jag vill ta reda på vad i romanen (orter, vägar, ån, bron, robotbasen…) som finns i verkligheten och vad hon har hittat på själv.

Det verkliga blir fiktion; fiktionen blir verklighet. Liza Marklund har börjat skapa kommunen Stenträsk, som jag fått för mig är hennes barndoms samhälle och kommun. ”Polcirkeln” är del ett i en serie, det kommer fler titlar.

Bengt Eriksson