En trettonde Winter i Göteborg

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Härom natten klickade jag in mig på Systembolaget och beställde en flaska vitt torrt vin från Baskien. Aldrig druckit det förut men det var Edwardsons fel eller Winters. Den senare och väl därmed den förre lagar mer mat än nog någonsin i den nya Winter-deckaren och till något han skulle laga rekommenderades detta basiska vita vin. Inget passade bättre så jag lydde, där jag låg i sängen och läste, för han – de – fick mig att vilja provsmaka.

I beställningssortimentet, om du undrar. De är alltså tillbaka, Åke Edwardson och Erik Winter, med polisromanen ”Det trettonde fallet”. Det är bra. Romanen är bra både med och utan prefixet polis-. Intrigen går långsamt framåt, som det brukar i Winter-deckarna av Edwardson. Det finns ju så mycket annat att skriva om på vägen och så mycket annat i alla fall jag vill läsa i en Winter-deckare.

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. De bor där, i Spanien. Han bor här, i Göteborg. Omöjligt att förklara för barnen men det ska bli ändring på det nu; nu ska de alla bo i Göteborg, nu ska Angela och barnen flytta tillbaks, flytta hem eller vad det är, nu ska huset vid vattnet äntligen byggas, kanske det.

Det börjar med att Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Och han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före han. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen?

Hon heter Sara och Winter tänker på henne. Han är den som tänker på henne. Kriminalkommissarie Winter utreder varför det som hände egentligen hände. Han leder utredningen. Den går långsamt, intuitivt framåt, så som Winters utredningar brukar. Han utreder Saras liv, från barndomen och framåt. Något hemskt inträffade när hon var barn men jag skriver inte ut vad här, utan läs, läs.  

Det kommer att ske några mord, som inte verkar hänga ihop med bilen som svängde av och körde in i bergväggen men man vet ju hur det är i deckare. Men var kommer den där sekten in, Barnen kallas den, vad är det? Vad var det? Spretiga trådar tvinnas, fler och fler, mer och mer, av Edwardson, Winter och övriga göteborgspoliser.

Det är själva intrigen men själva intrigen är blott en av delarna i en roman när Åke Edwardson deckarförfattar. Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju Erik Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsskildring, en göteborgsroman, och en mycket bra sådan. Det blev, för mig, att googla mest hela tiden. Är miljöerna autentiska? Det är de.

Som gamla Café Skogen, i Majorna, vid Slottsskogen. Fanns det? Finns det? Fortfarande. Det gör det. Ett gammal arbetarfik som fortfarande är ett gammalt arbetarfik fast arbetarna inte finns längre. Jag googlade och såg – ja, det finns. Aldrig varit där men dit ska jag nästa gång jag besöker Göteborg. Det ska jag.

Erik Winter funderar också. Han funderar över livet. Det gör han mest hela tiden, funderar över sitt liv, med Angela och barnen, och övrigas liv, andras. Över livet. ”Det trettonde fallet” är – också som alltid när Edwardson skriver Winter-deckare – en mansroman. Eller: e n mans roman. Winters. Eller två mäns: också Edwardsons.

Åke Edwardson. Copyright/fotograf: Johan Palmborg.

Hur mycket av Winter är Edwardson? En hel del. Ja, det tror jag men jag vet ju inte men jag har ändå följt Åke Edwardson så länge – sen hans allra första deckare faktiskt, sen deckardebuten – så min aning är nog mer än en aning. Jag tror Winter har en hel del av Edwardson i sig. Dyra kostymer? Åtminstone förr, nu vet jag inte. Matlagning? Definitivt, tror jag.

Det lagas som jag skrev mycket mat av Winter-Edwardson i romanerna och nog mest i den nya. Mer mat och fler recept än hos Jan Mårtenson faktiskt. Och detta utan att skrivflytet slutar att flyta, också maten, också miljöerna förresten, är naturliga delar i berättandet. Det är rätt bra skrivet det, att få det att lyckas.

Det finns ytterligare några ingredienser att lägga märke till i ”Det trettonde fallet”. Dels att Winter inte är den Winter som var. Det är lite märkligt, att Edwardson lyckas med det. Winter har faktiskt inte varit densamme rätt igenom den här långa polisromanserien med tretton titlar om man räknar. Lite fyndigt också, att den trettonde titeln i Winter-serien fått titeln ”Det trettonde fallet”.

Märkligt, skrev jag. Det är det, att Edwardson fått ryck då och då, i någon titel i serien, och försett sin kriminalkommissarie med ett beteende, en åsikt, ett intresse som sen försvinner igen. Och är borta. Winter gjorde en utflykt i sig själv för att sen återgå till den Winter han var. Det är ju sånt som får mig att tro att Edwardson ibland är mer, ibland mindre av Winter. Att Winter är ett halvt eller mer än halvt självporträtt.

Har du tänkt på det här du läst Winter-serien, tänker du på det när du läser, att Winter inte förblir Winter utan ibland är en annan? Kanske bara jag. Något annat i just den här romanen är att jag vet inte om Åke Edwardson egentligen vill fortsätta att skriva Winter-deckare i all evighet. Blev han övertalad att skriva ännu en Winter? Han har ju skrivit annat, vid gränsen till deckargenren, och ibland har jag tyckt att det blev bättre.

”Jukebox” till exempel, från 2003, fristående roman, typ country noir, den rekommenderas. När Åke Edwardson skrivit ”Det trettonde fallet” känns det ibland, när jag läser alltså, som om han måste hålla sig på gott humör under skrivandet, roa sig själv lite, så det inte bara skulle bli ett slitsamt romanförfattande. Han roar sig med kommentarer om… ja, precis allt möjligt. Det kan vara Winter som tänker men det är Edwardson som skriver.

Det är sånt som – ja, det hör inte alls väl egentligen ihop med själva polisromanintrigen – att Björn Afzelius översatte danskan Anne Linnets sång till svenska och gav den titeln ”Tusen bitar”. Nog inte alla som vet, påpekar Edwardson-Winter. Och mycket mer väsentligt oväsentlig som Edwardson plötsligt kan skriva in i romanen, i berättelsen, berättandet, en mening eller två eller tre, för att roa sig. Och roa mig, för jag gillar det också. Berättelsen får mångfler dimensioner.

Verkligheten får mångfler dimensioner. Livet, remember. ”Det trettonde fallet” har ett lyckligt slut. Jo, kanske. Som livet. Om livet kan få ett lyckligt slut, då kan väl en Winter-deckare ha det. Eller så finns inga lyckliga slut. ”Det trettonde fallet” läste jag med både nöje och intresse så hur intresserad eller ointresserad Åke Edwardson än är av att göra det så får han jäddraranamma författa också en fjortonde roman med och om Erik Winter, ge Winter också ett fjortonde fall.

Så var det bestämt. Hinns det till nästa år redan? (Jag menar, det ska väl inte behöva ta så lång tid som den här gången, nu senast, från 2013 till -21?)

Bengt Eriksson