Deckarsäsonger: vinter, påsk och sommar

I Norge drar man på hytta, alltså beger sig till fjällstugan, när det blir påsk. Från hytten går sen norskor och norrmän på tur med några Kvikk Lunsj (norsk kexchoklad) och en termos med varm choklad i ryggsäcken. Efter turen kopplas det av med någon av de nya deckare som norska förlag gett ut inför påskledigheten.

Den norska krimförsäljningen sker främst till påsken. Bra idé, tyckte svenska förlag och lanserade påskdeckare också här för några år sen. Och det gick? Fråga dig själv om du läser fler deckare under påsken än andra tider på året. Utgivningen av påskdeckare har i Sverige nog mest bidragit till att deckare liksom andra böcker numera publiceras under hela året.

Norska förlag ger ut årliga novellsamlingar om brott och påsk. De kan heta ”Påskekrim” (Strawberry) eller ”Gyldendals påskekrim” och innehålla noveller av norska, svenska och danska författare – som Karin Fossum, Jørn Lier Horst, Unni Lindell och Gunnar Staalesen, Åsa Larsson, Håkan Nesser, Kristina Ohlsson och Johan Theorin samt Katrine Engberg…

Däremot har få norska författare passat på att skriva hela deckarromaner med påsken som tema. Efter att ha konsulterat några av Norges krimkännare kan blott rapporteras om ett par, udda påskdeckare: ”Lik i lasta” (Gyldendal, 2003) av Kjersti Scheen och ”Den stille uke” (Aschehoug, 2019) av Sven Petter Næss. Åtminstone den senare, lovordad i Norge, bör översättas till svenska. 

Fast vi ska inte glömma Jonatan Nerv (pseudonym för Nordahl Grieg, poet, och Niels Lie, förlagsman) som startade denna påsktradition. Redan 1927 gav de ut den dubbla påskekrimmen ”Bergenståget plyndret inat!”, som både handlar om ett tågrån den 1 april och lanserades dagen före palmsöndagen.     

Inte heller i övriga deckarvärlden har påsken inspirerat till så mycket litterär kriminalitet. Louise Penny lät en av titlarna i serien om kommissarie Armand Gamache, ”Den grymmaste månaden” (Modernista, 2015), utspela sig under påskfirandet i den kanadensiska byn Three Pines och Elly Griffiths placerade en av sina titlar om antropologen Ruth Gallaway, ”En kvinna i blått” (Forum, 2016), vid påsken i pilgrimsorten Walsingham på Englands östkust. Bland svenska författare finns nämnde Johan Theorin, som i ”Blodläge” (W&W, 2010) lät villorna i Stenvik på Öland vara inflyttningsklara till påsken, och Solveig Vidarsdotter, som i ”Rävlystnad” (Lind & Co, 2019) såg till att det stormar och snöar vid påsken i Jämtland, för då kan en miljöaktivist hittas död och begravd i snön.

Påsken blev alltså ingen svensk deckarhögtid. Vår stora deckartid infaller inte heller vid jul och nyår, trots att många julklappspaket nog innehåller deckare. Svenska deckartider är sommartider. Sveriges deckarläsare finns i hängmattan eller på badstranden (och inomhus i deckarfåtöljen om regnet smattrar mot rutan).    

Googla ”deckare + sommar” och se. Nätet är fullt med undersökningar av svenskarnas kriminella läsvanor. Alla har gett samma resultat: sommar. Det är i juli månad som vi konsumerar flest deckare, som pappers-, e- och ljudböcker. Kanske började också vårt deckarläsande under en sommar i barndomen?

Det snabba sättet att ta reda på saker är att fråga på Facebook: När, var och hur började du läsa deckare? Flera snarlika svar kom direkt: Det var på sommarlovet, i familjens sommarstuga eller hos far- eller morföräldrarna. Där fanns en bokhylla med deckare, ofta Zebrapocket, i gästrummet eller på utedasset. Författare? Maria Lang, Lang och åter Lang, någon Stieg Trenter, Agatha Christie, kanske Folke Mellvig, Georges Simenon…

Följande hör till mina personliga deckarklassiker som ibland tas fram och blir omlästa: ”Mordet på Orientexpressen” (1936) av Agatha Christie och ”Maigret har roligt” (1956) av Georges Simenon bland de översatta deckarna; ”27 sekundmeter, snö” (1939) av Kerstin Göransson-Ljungman, ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), ”Tragedi på en lantkyrkogård” (1954), och ”Kung liljekonvalje av dungen” (1957) av Maria Lang, ”I dag röd” (1945) och ”Lysande landning” (1946) av Stieg Trenter samt ”Farligt för familjen” (1958) av Folke Mellvig bland svenska deckare.

De flesta utspelar sig, som av en händelse, under sommaren. Om det nu är så händelsevis, sommarens deckarläsning söker kanske somriga deckargåtor? Att skriva sommardeckare skiljer sig från att skriva vinterdeckare. På vintern syns fotspåren i snön; på sommaren måste mördaren klampa i rabatten. Deckarförfattare skriver med eller mot årstiden. Mörker, blåst och kyla för med sig hemska, onda tankar; ljusa nätter, sol och värme lurar i läsaren att livet är skönt.

Det är blott en känsla, någon statistik går inte att hitta, att deckarförfattare hellre skildrar sommar- än vintermord. Som när Simenon låter kommissarie Maigret och hans hustru tillbringa julisemestern hemma i Paris och Trenter mitt i ”sommarens värmebölja” skickar iväg fotograf Friberg till Lindarängens flyghamn (i ”Tragiskt telegram”) eller Mellvig ser till att ”solen skiner över semestersköna Falsterbo” då kapten Hillman med hustrun Kajsa befinner sig där. 

Maria Lang kan vara den svenska deckarförfattare som sommarmördat allra mest. ”Mördaren ljuger inte ensam”, hennes debutdeckare på en trolskt vacker Bergslagsö i juli, och ”Kung Liljekonvalje av dungen”, nog den definitiva sommardeckaren, är ett par Lang-deckare vid sommartid. I den senare, med sommar i småstaden Skoga/Nora, försvinner Anneli precis före sitt bröllop. Hon återfinns bredvid Skogasjön: blodig och död, i vit klänning med en bukett liljekonvaljer på bröstet.

Jämför dessa somriga deckare med Langs vinterdeckare ”Tragedi på en lantkyrkogård”. Julafton och ”varmt och ljust” inuti Västlinge prästgård men utanför – där kyrkogården syns – växlar vädret från ”mulet och trist” till ”friskt och lent” (omskrivning för bitande kallt). Än mer vintriga är Christies ”Mordet på Orientexpressen”, där tåget kör fast i Balkanbergets snöstorm, och Göransson-Ljungmans ”27 sekundmeter, snö”, där skidåkare tar skydd undan boktiteln på en turiststation. 

Också islänningen Ragnar Jónasson har med polisromanen ”Snöblind” (Modernista, 2021) skrivit en definitiv vinterdeckare. Plats: fiskestaden Siglufjörður i nordligaste Island. En kvinna hittas blodig och en författare ska dö. Det är vinter. Det snöar och snöar. Den lilla staden snöas in, omöjligt att ta sig dit eller därifrån genom den smala bergstunneln. 

Härmed har det blivit dags att avrunda med några nya, aktuella deckartips inför årets sommarläsning. Enbart svenska författare, två kvinnor och två män, vilket inte är inte så bara i deckarutgivningen årgång 2021.    

Min favorit balanserar mellan skönlitterär roman och krimi. En kriminalgåta så det är en deckare. Samernas liv skildras så oroligt, oroande att det blir en thriller. Polisen finns med och missköter sitt jobb så det blir också en polisroman. ”Stöld” (Romanus Selling) av Ann-Helén Laestadius är en gripande, realistisk roman som inleds med att sameflickan Elsas ren dödas. Nej, mördas.

Kristina Agnérs debut ”Var inte rädd för mörkret” (Albert Bonniers) är en mysdeckare och feelgood med crime. Alva upptäckte sin sambo och en kvinna nakna på ryamattan och flydde med bilen genom Smålands mörker till sin döda mammas båtmanstorp. Det är ju en deckare, så det visar sig att mammans död… Spänningen sjunker och stiger och Maria Lang-stämningen (skogen, vägen, sjön, små utspridda hus) hålls kvar på varje sida.

Christoffer Carlsson, ”Brinn mig en sol” (Albert Bonniers), skriver den halländska landsbygdens noir. Här skedde en våldtäkt och ett mord samma natt då Olof Palme mördades. En författare har återvänt till barndomshemmet och börjat skriva en bok om polisernas utredning. Carlsson berättar långsamt och noga, skapar brusande stämning och sugande spänning. Hela bygden andas, både bebodda och tomma hus.

David Ärlemalms uppföljare ”Som natten” (Forum) kan liksom fjolårsdebuten sammanfattas med orden ömhet, värme, medkänsla. Hans nya gangsterroman handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter, kallad Snäckan. De bor ihop med Eddie, dotterns pappa och langare. Ärlemalm riktar blicken på det goda hos människan och ser en medmänniska, som lever så gott hon förmår, när andra bara kan se en belastning för samhället.

Bengt Eriksson

Publicerat i tidningen Parnass

(utgiven av De litterära sällskapen i Sverige)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s