Tomas Löfströms debutbok, reseromanen ”Liftare” (1971), inleds med meningen: ”Liftarna är en del av ungdomsupproret.” Den sista texten i den sista boken, samlingen ”Överbrygga” (2015) med essäer, andra texter och en titeldikt, slutar så här: ”Hans plats i världen och tiden är här, på heden, vid stranden, på Österlen.”
Detta sista handlar om Dag Hammarskjöld och hans tillflyktsort Backåkra men kunde ha gällt Tomas Löfström själv. Också han tog sin tillflykt på Österlen – strax norr om Rörum, där han även öppnade Österlens bokcafé. Alltså ut i världen och hem igen. Där borta och här hemma. Nej, inte nödvändigtvis. För kan inte borta bli som hemma och hemma vara som borta?
Eller om det skulle stämma, det som Löfström vrider på och omformulerar i text efter text. Några exempel: ”Varthän, kamrater, varthän? Bara bort, bara bort.” Eller ”Sedan längtade jag inte mer hem, bara längre bort.” Eller: ”Varför reser vi?”
En åsikt som blir en fråga som han ältar tills jag börjar tro att han inte alls var så säker på det ortlösa svaret. För jag hittar också följande formulering: ”Jag tänker på alla dessa vägar som under årtusendenas gång förenat världens hembygder”. Ja, till och med: ”Ibland, tänker jag, är det viktigt att inte resa.”
Efter Tomas Löfströms bortgång (begravningen ägde rum i fredags i Rörums kyrka) tog jag ner de böcker jag hade i min hylla, lånade dem som fanns på Sjöbo bibliotek och beställde de resterande. Högen blev så stor att jag fick dela den i två.
Jag läser och läser om. Nej, inte varje sida och rad i böckerna utan jag tar till mig en formulering här och fångar en åsikt där, hans upplevelser av platser och människor, det egna resandet och andras. Så har han ihågkommits i minnestexterna: som reseskildrare och reseskribent.
Också jag har läst honom så. Och han verkar själv ha betraktat sig på samma sätt. Fast nu kommer den eviga frågan: Varför han reste? Och i sin fortsättning: Varför han skrev? Omläsningen resulterade i en omvärdering och fördjupning av hans författarskap och min läsning.
Reseskildrare är för litet. Reseskribent är för ringa. Tomas Löfström reste och skrev. Han skrev medan han reste. Han författade. Han var en resande författare. En reseförfattare, om ni envisas. Han skrev även romaner och en barnbok. En dikt kan finnas i en prosatext. Hans prosa är poetisk.
Ordet rädsla återkommer. Jag tror det är ett nyckelord med flera synonymer – som förvirring, skräck och faktiskt lidande. Det gäller resandet, sättet att resa: så billigt som möjligt. Men nog handlar det om något större och mer? Citat ur ”Vägen till Kathmandu” (1975): ”När han nu reser in i osäkerheten (min kurs.) är det då kanske… så att han inte förändras bort från sig själv utan in mot sig själv?”
Dessutom löper en obruten tråd genom hela bokutgivningen. Ska den kallas livssyn – eller politik? Löfström skrev romaner, som ”Rörelsen” (1973) och ”Till min syster” (1988), om människorna från 60-talet. I textsamlingen ”Hemligheten i Marabar” (1992) finns en lovsång till de människor vars liv formades av ”vårt 68”: de som ”inte låter sig korrumperas” utan ”står kvar med en fot i utopin.”
Han utropar: ”Kampen fortsätter!” Fast vänligt, han skrev alltid lika vänligt, kanske buddistiskt vänligt. Jag konstaterar, vid omläsningen, att Tomas Löfström var en författare ur 68-generationen: resande, livsfilosofisk och politisk. Han liftade sin väg genom världen och skapade sitt eget författarskap.
Innan krönikeutrymmet tar slut måste jag nämna något om det han förknippades med på senare år: inte långresorna – som Indien, Tibet, Afghanistan, Grekland – utan dokumentationen av den nära hembygden, alltså Österlen och Skåne. Också detta började för längesen.
”Minnet av en by” med undertiteln ”En bok om Sturup” gavs ut 1978. Vilken skvader till bok: etnologi, journalistik och skönlitteratur. Tomas Löfström dokumenterar en liten skånsk by som utplånades – ordagrant jämnades med marken – för att ge utrymme åt en ny flygplats.
Rubriken
Krönikans rubrik valdes av en särskild anledning. Rättare sagt har den lånats från en text i samlingsvolymen ”Mannen som reste” (2000). Tomas Löfström skriver där om Jan Myrdal som reseskildrare under rubriken ”Vad söker ni herr Myrdal?”.
Fler lästips
Alla böcker där Löfström samlat texter om resor, platser och människor rekommenderas. Som ”Mellan Haväng och Himalaya” (1978), ”Transit” (1984), de nämnda ”Mannen som reste” och ”Överbrygga”. Titlarna ”Vägen till Kathmandu”, ”Dalen där Buddha dör” (1979) och ”Den långa resan till Lhasa” innehåller längre reseberättelser. ”William Arnes dröm om frihet” (2005) är en samling betraktelser från Österlen.
Bland romanerna, vid sidan om de som nämns i krönikan, bör också ”Gryningsflickan (1986) samt ”Änglar och rebeller” (1995) nämnas. ”Stigen utmed stranden” (2014) är en minnesbok som Tomas, Mikael och Peter Löfström sammanställt med texter av sin pappa Inge Löfström. Det var där, med pappan, som resandet, skrivandet och Österlen-intresset föddes hos sonen Tomas.
Tomas Löfström målade också. Det här är en av hans målningar.
Hemsida
Tomas Löfström hade/har också en hemsida med mycket information om sina böcker och artiklar samt – missa inte! – hans teckningar och målningar. Sök / klicka på: Tomas Löfström tr@nsit
Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2016
Deckarlogg 
Kommentera