Men Storgatan 12 B finns ju inte!
– Nej, säger Willy Josefsson, nummer 12 och 14 finns men inte Storgatan 12 B. Jag ville inte riskera att Martin Olsson skulle flytta in i någon deckarläsares lägenhet. Men det hjälpte inte. En kvinna hörde av sig och hävdade bestämt att jag hade beskrivit hennes barndomshus.
Willy Josefsson guidar oss genom kriminalmiljöerna, de fiktiva och de verkliga. Och var ska rundturen börja, om inte på Storgatan i Ängelholm. Det var i Josefssons tredje kriminalroman, ”Vila i vatten”, som den förtidspensionerade polisen och återkommande huvudpersonen flyttade till ett gult gatuhus i Ängelholm. (Han bodde förut i en korsvirkeslänga på Hallandsåsen.)
– Skulle Martin Olsson bo någonstans i Ängelholm så var det på Storgatan. Småstaden Ängelholm börjar – och slutar – med Storgatan. Åtminstone var det så när jag växte upp och gick mellan stadens två biografier, valde bio efter bilderna i skyltskåpen.
Martin Olsson, alias Willy Josefsson, på Storgatan i Ängelholm. Foto: Birgitta Olsson
Willy Josefsson tog studenten i Ängelholm och läste vidare i Lund. Han flyttade till Stockholm, Göteborg och Malmö, där han blev redaktör för Obs-Kulturkvarten i radions P1. Deckardebuten för drygt tio år sen var en återkomst till hembygden. Han valde Nordvästskåne som deckarmiljö. Idag bor Willy Josefsson utanför Lund men hyr en arbetslägenhet i Vejbystrand.
Nu har vi kommit till Stortorget och Josefsson undrar om vi minns början på hans nya roman ”Övervintraren”?
– Just här på Södra kyrkogatan, påpekar han, plockar Martin Olsson upp polisen Arne Bergman i sin Saab och så kör de runt kyrkan och ner i garaget under biblioteket.
Och se! Där ligger antikvariatet också, precis som i boken. Är sortimentet av Maigret-deckare lika bra i verkligheten? Willy Josefsson nickar. När han – eller om det är Martin Olsson – står och diskuterar Georges Simenons polisromaner med Anders Wendelberg, antikvariatets ägare, så undrar man var gränsen går mellan fiktion och verklighet…
– Stieg Trenter och Georges Simenon är mina deckarfavoriter. Mina största influenser. Som de har skildrat Stockholm och Paris, så försöker jag skildra Ängelholm och Bjärehalvön.
Dags för lunch på stadsbibliotekets restaurang – ett av de 50 matställen som enligt Josefssons deckare ska finnas i Ängelholm. Kan det stämma? Det finns nog ännu fler, hävdar författaren. Men var är tabascoflaskan? Nej visst, Martin Olsson har fått magsår och kan inte längre dränka smörgåsarna i tabasco.
Under lunchen ringer Willy Josefsson till Ängelholms lasarett och ber någon komma och öppna dörren till kulverten. Under sjukhuset slingrar flera kilometer långa, mörka kulvertar. Ett kusligt ställe och mest kusligt är den ”Dödens tunnel”, som leder till bårhuset. I romanen ”De obarmhärtiga” sker mystiska dödsfall på sjukhuset. En dödsängel på två ben går omkring i kulvertarna.
Från rundturen genom Willy Josefssons deckarmiljöer. Foto: Birgitta Olsson
– Jag var orolig för vad sjukhusets personal skulle tycka. Men jag blev fotograferad till företagstidningen och alla 1 500 anställda fick pocketboken i julklapp.
Också tegelbruket i Vegeholm, dit vi nu har fortsatt, är smått kusligt. Inte minst när man tänker på att här – i ”Den fjärde punkten” – hittas en död, nästan uppbränd pojke. Willy Josefsson har lånat en nyckel och vi stiger in i den stora tegelugnen – och samtidigt i hans deckare.
– Allt det här fylldes med tegel. Och så eldade man. Nu står det tomt. Det har sagts att tegelbruket skulle bli konstgalleri. Men jag vet inte.
Resan fortsätter längs kusten – förbi Magnarps hamn (där Martin Olsson brukar stå och betrakta Kullaberg), promenadstigen på heden (där han i ”Minnet av en mördare” upptäcker ett lik vid den gamla bunkern) och Vejbystrand (där den unga journalissan Cecilia bor när den förtidspensionerade polisen möter henne).
Vi kör samma hisnande väg mot Båstad, som prästen Eva Ström i ”Den fjärde punkten”. Högst upp på krönet av Nötte backar, där vägen stupar brant, Sinarpsdalen syns på vänster sida och Laholmsbukten rakt fram, körde hon nästan av vägen.
Eftermiddagsfikat dricks på Enehalls pensionat uppe på Malen vid Båstad station. I ”Övervintraren” förekommer pensionatet i dubbel upplaga. Martin Olsson inkvarterades här 1968 som nybliven polis under Båstaddemonstrationerna och här hyr Arne Bergman också ett rum för att utreda ett nära 40 år gammalt brott.
– Kom, säger pensionatsägaren Patrik Larsson. Han tar oss med till ett av rummen, drar ut lådan till nattygsbordet och visar. I alla pensionatsrum finns både en bibel och ett exemplar av ”Övervintraren”.
Sista stoppet är Barkåkra kyrka. Krucifixet, som hänger på plats i taket igen, föll ner i huvet på Eva Ström i boken ”Dödarens märke”. Eva Ström, som blivit deckarseriens andra huvudperson, är församlingens kyrkoherde. I ”Den slutna cirkeln” gömmer sig Jan Villumsen, psykiater från Lund, hos den kvinnliga kyrkoherden, uppe prästgårdsvinden.
Verklighetens kyrkoherde heter Åke Svensson, som inte alls har något emot att Barkåkra kyrka blivit litterär kriminalmiljö. Hur har Josefsson lyckats skildra en kvinnlig präst?
– Jodå, den riktiga kyrkoherden nickar godkänt. Församlingen har fått en ny kvinnlig komminister som påminner om Eva Ström.
Bengt Eriksson
Publicerat i Magasinet Skåne 2007
***
Titlarna i Willy Josefssons deckarserie
Död skörd (1996)
Brinnande bevis (1997)
Vila i vatten (1998)
Minnet av en mördare (1999)
Dödarens märke (2000)
Den fjärde punkten (2002)
De obarmhärtiga (2003)
Den slutna cirkeln (2005)
Övervintraren (2007)
Inte samtliga titlar, såvitt jag kunnat utreda,
men de flesta finns nu som ljud- och e-böcker.
Deckarlogg 
Kommentera