Livets dissonanta klanger

Kjell Westö

Tritonus

(Albert Bonniers;

finns som pappers-,

e- och ljudbok)

Vad är en tritonus? Ja, det fick jag ju slå upp (Tänkte än en gång på Alf Henrikson: ”Att slå upp, sa gubbfan, är alltid det bästa. Han var inte längre så ung att han visstemesta.”)

Så vad? Jo ett tonintervall och då mellan tre toner. Det hela har en dissonant klang och låter tydligen lite kärvt och ogästvänligt för örat och har av det skälet kallats för ”Djävulen i musiken”. Det används, lär jag mig, inte bara i den klassiska musiken utan också en hel del i populärmusiken. Då vet vi.

Märks då detta i Kjell Westös bok ”Tritonus”? Ja kanske för den känsliga läsaren med ett känsligt öra. Men inte mer i den boken, föreställer jag mig, än i andra bra böcker som beskriver relationer, hur vi hanterar olikheter oss emellan eller – om man så vill – förhållandet mellan harmoni och dissonans generellt och/eller specifikt.

Menar jag nog. Därmed också sagt att ”Tritonus” är en bra bok.

Nå. Men vad om ”Tritonus”? Vi läser om främst två ensamma själar. Två män som i olika grad är besjälade av musiken och dess stärkande möjligheter. Den ene är en stor och erkänd musiker och dirigent, den andra en psykolog och amatörmusiker.

Mellan dessa utvecklas efterhand en märklig närhet eller kanske rent av vänskap. Över dem båda vilar ett mörker som möjligen kan lätta när de båda öppnar upp för denna ömsesidiga vänskap. Vem vet. Westö kanske.

Men denna vänskap är bokens motor och som driver storyn framåt. Båda saknar en älskad kvinna. Båda saknar en uppgift som man upplever som meningsfull och viktig. Båda har mötts av – och kanske nötts ner av – ständiga besvikelser. Båda är nära en bristningsgräns.

Så möts då dessa två på en ö i den finländska skärgården där musikern – han heter Thomas Brander – har låtit bygga ett som det beskrivs i boken närmast sanslöst grandiost hus och den där bosatta psykologen/amatörmusikern – han heter Reidar Lindell.

Båda har alltså ett bagage att bära. Båda har i livet mött besvikelser och nederlag, men båda har väl rest sig om än med en något mer böjd rygg än tidigare. Men än försonas de med sitt öde. Fortfarande står de upprätt.

Fortfarande kan de se mot horisonten med en någorlunda skarp syn och rimlig grad av förhoppning. Men hur länge? Ja det blir väl den fråga som hänger kvar efter läsningen. Men också i vilken grad det kan gälla dig och mig. Hur länge dröjer det till att vår egen blick mot horisonten ersätts av att vi skumögt tittar ner mot våra slitna skosulor.

Länge än, länge än. Men en gång. Ja, fy fan. Men ”Tritonus ”då?

Jag vill gärna ge den fyra stars av fem i betyg för den sammansatta, vackra, vemodiga och gripande storyn, gestaltningen av de olika människor som vi möter, inte minst språkbehandlingen men också beskrivningen av olika och varierande musikstilar och musikstycken som av och till vävs in i storyn.

Men också för att Westö på ett trovärdigt sätt lyckats få med både me-too och den pågående pestsmittan i boken.

Kenneth Olausson, gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s