Den jävliga jävla verkligheten

Anders Roslund

Litapåmig

(Albert Bonniers)

Anders Roslund skriver och berättar allt bättre. Hans sjätte spänningsroman – eller polisroman om den åldrade Ewert Grens – kan vara den bästa. Den sjätte alltså, allt bättre skriver och berättar han.

Det hänger ihop: hur han skriver och vad han berättar. Orden förmedlar och lyfter fram berättelsen, får den att bli än mer otäck. ”Litapåmig” är en otäck roman, ingen deckare att läsa för den vill ha en stunds underhållning. Den här romanen innehåller 462 sidor förmedlad verklighet.

Jävlig verklighet. Eller verklig verklighet.

Roslund varvar längre och kortare kapitel, längre och kortare stycken i kapitlen. Varvar = varierar. Här finns en del stilistiskt att studera och lära för andra som skriver deckare. Och ingenting är stilistik för stilistikens skull utan varje ord är skrivet för att lyfta, ja, blotta innehållet.

Blotta verkligheten. Den jävla verkligheten.

Också för polisen – den återkommande, åldrande kriminalkommissarien Ewert Grens. I arbetet och privat. Den här gången inte minst privat och detta just när Grens hittat någon han skulle kunna tycka om och som kanske skulle kunna tycka om honom. Då. Nu.

”Lita på mig” anknyter till en tidigare titel i serien, ”Box 21” (skriven under samarbetstiden med Börge Hellström). Men romanerna hänger ihop så löst att det ger något extra om man läst den förra titeln men man saknar det knappast om man inte gjort det.

Trafficking och prostitution återkommer som ämne, i den nya roman såväl som i den verklighet de flesta av oss aldrig får kontakt med men vet att den finns. Att detta liv för dessa unga kvinnor finns. Att detta är deras så kallade liv. Vi vet men behöver påminnas om det hur många gånger gånger gånger som helst.

För att inte glömma. Inte kunna låtsas som att det inte finns.

Redan i början finns kapitel som beskriver kvinnan och torsken – ja, en kvinna med en torsk – denna kvinna och denna torsk – som är så hemskt nära skildrat att jag helst hoppar över. Det får jag inte. Det är inte tillåtet. Jag tvingar mig att läsa för jag måste läsa, det är faktiskt min plikt att läsa. Att läsa för att aldrig kunna glömma. (”Hora”? Nej, ordet finns inte i min ordbok.)

Till trafficking och prostitution har Roslund också kopplat organhandel. Inte mindre otäckt. Inte mindre för jävligt. Nej, det här är inte underhållning. Inte underhållning i form av en spännande deckare. Inte för mig, jag förstår faktiskt inte (se andra recensioner) hur det kan vara möjligt att läsa ”Litapåmig” och bli underhållen.

Som den tråd som förbinder verkligheten med fiktionen och för handlingen framåt finns polisromanen – den polisroman som så fort den inletts övergår i katastrof för poliskollegan Sven Sundkvist, en av de få kolleger som Grens fortfarande har. Det går fel, det går så fel i hotellobbyn; med tillslaget, de unga kvinnorna, hallicken.

Det slutar i katastrof för kollegan, något bättre för Grens. Men för Ewert Grens ska hela romanen och berättelsen sluta med smärta, den stora smärtan efter den stora förhoppningen. Roslund är skicklig också på detta, att skildra det övergripande och lilla i ett, det allmänna och personliga.

En annan anknytning till föregående titlar i serien är att infiltratören Piet Hoffmann kommer in i berättelsen. 462 sidor, skrev jag förresten. Det kan verka långt. Det är det inte. Roslund har skrivit 462 tajta sidor. Inte något onödigt. Som om han trots omfånget strukit ner från än fler sidor.

Anders Roslund är en av de svenska deckarförfattare som idag skriver som allra mest och bäst i minnet efter Sjöwall/Wahlöö. Han skriver samhällsromaner, romaner om människor i dagens samhälle, verkligheten idag. Han använder sig av den form han tycker fungerar allra bäst för ändamålet: spännings- och polisromanen, deckaren.

Resultatet blir samhällsromaner. Det blir skönlitteratur (fast ordet skön låter opassande i sammanhanget). Det blir seriös litteratur som tar både sig och sitt ämne på största allvar. Det blir deckare som bäst. ”Litapåmig” (orden i titeln ska enligt omslaget skrivas ihop) är en spänningsroman, polisroman och deckare samt skönlitterär roman som bäst.

Bengt Eriksson   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s