Minst lika mycket om människor som kriminalitet i Värmland

Ninni Schulman

Dagen är kommen /

Hagforsserien

(Forum)

Ninni Schulman har nått seriens ände. Med den sjunde titeln ”Dagen är kommen” avslutas hennes Hagforsserie.

Hon avslutar också med den tjockaste titeln, boken är på hela 563 sidor. Alltför tjockt? Dessutom avslutas serien med en berättelse som mer handlar om det återkommande persongalleriet än innehåller en väl uttänkt deckarintrig. Rätt val? Och balans?

Och så är det en juldeckare, som kom när kom när våren kom och jag läser nu på försommaren… Låter jag tveksam? Var jag skeptisk? Ja, faktiskt. Lite.  

Ninni Schulman, det måste jag ha skrivit varje gång jag recenserat en ny Hagforsdeckare och jag har recenserat ett flertal, är en av mina stora favoriter bland dagens svenska deckarförfattare.

På ett nära nog perfekt sätt har hon lyckats kombinera polisroman, landsbygd- och småstadsdeckare. Hennes lika kriminella som mänskliga romaner utspelar sig verkligen i Hagfors med värmländsk omnejd. Nyckelord: verkligen.

Att jag kan lita och tro på det jag läser är viktigt när jag läser deckare. De ska få mig att tro att de handlar om verkligheten. Att de skildrade människorna finns. Att det som händer, kriminellt och mänskligt, kunde hända.

Schulman har prickat in allt detta. Hon har alltid prickat in allt. Särskilt skildringar av journalister och tidningar passerar sällan mina överkritiska ögon, där brukar det alltid skava. Men även detta får Schulman till utan att jag stannar upp läsningen och morrar.

I ”Allting har ett slut” återkommer alltså polisen Christer, som äntligen ska bli pappa. Här finns också den andra polisen Petra, som fortfarande ältar och (kanske?) sörjer sin otrohet. Samt journalisten Magdalena, nu tillbaka på sitt jobb som lokalredaktör.

De skildras nära, noga och väl. Och jag har förstått, av diskussioner i bokgrupper på Facebook, att så vill Schulmans läsare ha det. På nytt vill de träffa dessa personer, ja, människor i Värmland som de lärt känna och tycker om. Än en gång vill de umgås med dem, få redan på vad som hänt sen sist, hur de har det i Värmland.

Så när jag muttrar över för mycket roman utan krimi så är jag nog en rätt ensam röst i läsarkören. Och jag skriver ju – också – att berättelsen är bra, skildringarna av personer, ja, människor. Även Schulmans nya roman är befolkad av människor – inte personer och absolut inte karaktärer.

Också bipersonerna, de som inte står och lever mitt i berättelsens omedelbara centrum, blir noga och väl skildrade människor. Som en ung kvinna i hemtjänsten, Christers hjälpsamma  mamma och Petras före detta man. Samma gäller också – och förstås, har jag lust att skriva – kriminaltrådens personer/människor.  

Det ska bli jul, datumet är den 22 december. Genom ett intensivt snöfall är Heidi på väg med sin familj, maken Kent vid ratten och i baksätet barnen Ella och Sam, i bil från Gävle för att fira jul med föräldrarna Harry och Inga i vad som var hennes barndomshem strax utanför Hagfors. (Orten heter närmare bestämt Gustav Adolf, vilket fick mig att googla – finns det ett samhälle med detta samhälle med detta namn? – jodå, nog finns Gustav Adolf också utanför fiktionen.)

Även Ylva, hennes yngre syster, ska kanske komma dit från Stockholm. Liksom Heidis bror Emanuel, som bor i Hagfors med hustrun Claudia och sönerna Valter och Herman. Ja, jag nämnde så många och kallar dem vid förnamn, för så nära kommer man dem som läsare. Vänskap uppstår väl inte alltid men är som bekanta, några väl bekanta.

Ingenting blir som tänkt. Det blir hemskt. Harry och Inga hittas döda i sitt hus. Dödade, lika med mördade. Det är kriminalgåtan, som Ninni Schulman både komplicerar och förenklar; det sista ordet menar jag inte i negativ betydelse men använd istället då ordet verklighetsgör. Kan dådet ha utförts av den inbrottsliga som härjat i trakten, dit går polisernas första tanke.

Jag tycker brottsutredningen sköts om långsamt, både i den polisiära praktiken och som berättelse. Schulman låter det ta sin tid. Borde själva deckargåtan ha tätats? På bekostnad av berättelsen om människorna? Jag tyckte så men jag är inte säker på att jag tycker likadant när jag läst ut boken.  

Jag undrar också över slutet, för hastigt och alltför onödig action? Kanske, så tyckte jag också när jag läste. Och trovärdigt, är upplösningen att tro på? Jag tvekade när jag läste. Å andra sidan är den logisk, kriminalgåtans lösning hade varit den i alla fall näst mest givna i verkligheten. Väl?

Och framför allt: Jag sträckläste inte ”Dagen är kommen” på en kväll men väl två dagar/kvällar i sträck. Hade jag gjort det om jag inte tyckt det var bra? Så bra att det räcker. Hade jag satt mig och skrivit hela den här långa recensionen (för lång?) om jag inte tyckt att också Ninni Schulmans senaste och sista Hagforsdeckare – eller ska jag skriva ”Hagforsroman” – är välskriven, intressant och bra så det just räcker?

Skäms på mig. Nu undrar jag blott vad Ninni Schulman ska skriva nästa gång? Att skildringen av allt annat än kriminalitet – skildringen av människorna – fått ta så stor plats att man, det betyder jag, kan tycka att den tar över den sista Hagforsromanen, betyder det att i framtiden kommer Schulman att skriva icke-kriminella romaner? Eller kan hon redan ha satt igång med att skriva på en ny deckarserie?

Oavsett vilket, Ninni Schulman kommer jag att följa och läsa också framöver.

Bengt Eriksson  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s