Marcus Eklund
Utgiven på låtsas –
dömd på riktigt
(Miders förlag)
Två berättelser i en roman, med varsin spänningstråd.
Den ena berättelsen handlar om Alex Björk, ung man bokdrömmar, som efter många refuseringar äntligen fått ett positivt svar om sitt inmejlade manus, dock från ett hybridförlag. Den andra om att samma unge Alex, anställd på en förskola, blir anklagad och åtalad för att ha slagit ett barn.
”Utgiven på låtsas” är alltså titeln på den första berättelsen eller romanen. ”Dömd på riktigt” är titeln på den andra berättelsen eller romanen. Just orden ”roman” och ”romaner”, för bägge hade kunnat bli sin egen roman, så väl uttänkta är de.
Marcus Eklund kan skriva, dessutom. Han skriver med en enkel, lätt slängig prosa, som både är lättläst och speglar debutförfattaren och huvudpersonen. Boken kunde lika gärna ha varit skriven av Alex Björk som Marcus Eklund.
I den första berättelsen, ”Dömd på riktigt”, kommer spänningen med intrigen: ett par pojkar bråkar på föris och Alex försöker stoppa det med resultat att han blir anklagad för att – medvetet – ha slagit den ena pojken, han polisanmäls, åtalas och…. De följande domstolsskildringarna är extra väl skrivna och förmedlade.
Att också ”Utgiven på låtsas” blir en spänningsberättelse beror på att hybridförlaget som antar Alex Björks bokmanus är ett skurkföretag. Finns det såna svenska hybridförlag? Där författaren får betala hela bokutgivningen men förlaget inte gör någonting för att boken ska komma ut och inte bryr sig om sånt som kvalitet, aldrig tar en extra kostnad utan allt ska författaren betala.
Till sist undrar Alex, som blir allt mer undrande, arg och revanschlysten, om förlaget ens läser manusen till de böcker som man skriver kontrakt med författare om att ge ut. Förlaget är kanske enbart intresserat av få in stålar – att författaren ska betala pengar till förlaget? Där upphör det så kallade förlagets intresse.
De två berättelserna varvas, bägge är intressanta, spännande, underhållande. Marcus Eklund hoppas också i tiden, noga räknat mellan tre tider: då (2019), nu (2020) och sen (2021). Inte riktigt lika förtjust i det, jag tycker det kan bli lite väl hoppigt fram och tillbaks ibland. Läsaren måste hålla noga koll på varje kapitelrubrik för att veta var – då, nu eller sen – berättandet befinner sig.
Desto mer förtjust är jag i den tunna hinnan mellan fiktion och verklighet. Sånt lockar mig alltid, när jag som läsare inte riktigt kan veta vad som är påhitt i en roman och vad som faktiskt har hänt, i verkligheten. Gränsen där fiktionen övergår i fakta; realism, dokumentär. Var går den?
Hur mycket som händer i boken, händer eller har hänt i verkligheten? Hur mycket av Alex Björk är Marcus Eklund? Hur mycket av Marcus är Alex? Jag vill inte avslöja för mycket men Alex bestämmer sig för att hämnas på hybridförlaget – och förhandstips, han kommer att lyckas – genom att ge ut ännu en bok på samma hybridförlag.
Hur har Marcus gjort? Nej, hans nya roman är utgiven på ett förlag, medan hans debutroman kom på ett annat. Det stämmer inte. Men frågan är vilken sorts förlag som hans nya förlag är… Hans förra förlag var däremot, just det, ett hybridförlag. Inte helt klart alltså – men nog ändå lite misstänkt.
Nu har jag inte hört några onda ord om just detta hybridförlag, det bör påpekas, men om vissa andra så kallade hybrider har det tisslats och tasslats, viskats och ropats, och riktats kritik som gått ut på precis vad som anges i romanen ”Utgiven på låtsas – dömd på riktigt”. Frågan finns här, hela tiden: Hur mycket har Marcus Eklund hämtat rätt ur verkligheten? Hur mycket är sant?
En sak är alldeles säker: Blivande författare med så kallade bok- och författardrömmar borde vara extra intresserade av att läsa Marcus Eklunds ”roman”. Dessutom har han åstadkommit en välskriven och högst läsvärd roman – för alla.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera