Ja, ja må han leva! Ja, må han leva uti… Joakim Pirinen fyller år just idag, den 28 maj. Han blir 60 år minsann! Jättestort grattis! utbrister en evig beundrare.
Detta firar jag på två sätt…
Först går jag och tittar på den färgteckning (just det färg, i alla fall ovanligt för honom på den tiden) som Joakim Pirinen tecknade en gång när jag besökte tidskriften Galago i Stockholm. Jag stod och pratade med Rolf Classon och under tiden vi pratade så tecknade Pirinen och räckte sen färgteckningen till mig (eftersom jag i flera år tjatat om att jag ville köpa en Socker Conny-teckning men på den tidiga tiden sålde han sällan någonting).
Den här färgteckningen, som nu hänger på väggen vid trappan upp till övervåningen av vårt hus, föreställer ett JAS-plan som störtar. Ett högst märkligt motiv, Pirinen tecknade nämligen detta innan ett JAS-plan verkligen störtade på Långholmen i Stockholm.
Joakim Pirinens färgteckning nederst till vänster förstås. Foto: Blenda Automatique
Sen dyker jag ner i datorn och letar fram en recension från 1989. Den här recensionen skrev på ett sätt som tyvärr alltför mycket alltför ofta skrivs på även till tidningarnas kultursidor. Nämligen snabbt.
Långt i förväg hade jag frågat Expressens kultursida om jag kunde recensera det nya samlingsalbumet med tecknade serier av Joakim Pirinen. Fullständig tystnad. Inget svar.
Så en dag, dagens före utgivningsdatum för seriealbumet, satt jag på Radio Malmöhus och höll på med ett radioprogram. Då ringde en kulturredaktör på Expressen och undrade var tusan min recension höll hus. Den skulle ju in i morgondagens tidning vars kultursida måste vara färdig om två, tre timmar.
Uj! svarade jag. Ååååååkej, jag skriver den nu. Vilket jag gjorde, på en max en och halv timma (ur huvet kan tilläggas, för mitt ex av albumet låg förstås hemma). Medan Expressen, inget seriealbum fanns inte på tidningen, budade efter det från förlaget, om det var via taxi eller budfirma.
Så här blev i alla fall resultatet med grattttttis igen till Pirinen trettiotvå år senare!
***
Joakim Pirinen
Kvarteret Kniven
(Tago förlag)
Året är 1978 och Rolf Classon ärr brevbärrare i Lidingö, strax utanför Stockholm.
Classons stora intresse ärr tecknade serier. På hösten startar Classon en serietidning, som han ger namnet Galago. Nu gäller det att hitta svenska serietecknare…
Rolf Classon får tips på en ung Lidingökille – lär visst något finskt namn – som ska vara bra på att teckna. I Galagos första nummer publicerar Joakim Pirinen, 17 år och gymnasieelev, sin allra första serie.
”Min första serie” – en trerutors skämtserie – finns med i det album med Pirinens samlade serier, ”Kvarteret Kniven”, som utkommer idag. Jag ringer Joakim Pirinen och frågar:
– Om du aldrig trärffat Rolf Classon, hade du då blivit serie tecknare?
– Antagligen inte, svarar Joakim. Då hade jag nog sysslat med något helt annat.
Detta är en av förklaringarna till att Joakim Pirinen är en unik svensk serietecknare: han hade kunnat bli teaterregissör, författare, vad som helst, men nu råkar han teckna serier.
När jag bläddrar i ”Kvarteret Kniven” tänker jag – nej, jag ropar högt:
– Vilken fin kortfilm den här serien skulle kunna bli!
– Vilken underbar novell!
– Ett utkast till en hel roman!
– Den här serierutan skulle jag vilja rama in och hänga på väggen!
Jag ska ta ett enda exempel: ingångssidan till serien ”Vägspärrren”.
Poliserna kunde vara hämtade från någon svensk skärmtserie (Åsa Nisse eller 91-an Karlsson). Polisbilen är en svart och vit, men framme på kylaren sitter ett gengasaggregat. Eller kan det vara en framtida, ärnnu icke uppfunnen, avgasfri bilmotor? Bensinmacken står i 50-talets Sverige medan höghuset i bakgrunden hör till den moderna storstaden.
Var går grärnsen mellan realism och science fiction, mellan verklighet och tecknad serie? I denna enda teckning, denna enda serieruta tecknar Pirinen Sveriges då-, nu- och framtid.
En annan förklaring till Joakim Pirinens storhet som serietecknare är att han är som The Beatles.
Med Beatles var det så att de hade ingen stil. Beatles gjorde låtar i en mängd olika stilar – ändå kände man igen dem. Beatles hade ingen stil – men de hade personlighet.
Pirinen tecknar med tunnare och tjockare tuschpennor, växlar mellan penna och pensel. En realistisk serie kan plötsligt bli närrmast kubistisk. Somliga teckningar ärr vulgärrealistiska á la amerikanen Robert Crumb, andra serierutor är tecknade med spröda tuschstreck á la fransmannen Moebius (för att närmna två av Pirinens, tror jag, förebilder inom seriekonsten).
Pirinen kastar också – precis som Beatles – idéer omkring sig som konfetti. Även om Pirinen aldrig tecknat sin, hittills, största succé (Socker-Conny, förstås) hade han varit den frärmste av Sveriges unga seriekonstnärrer. Ack, ja, så många serietecknare som varit mer ärn nöjda om de lyckats skapa Pirinens små rackare i sandlådan eller någon av Pirinens björnfigurer, till exempel Kommisarie Likanen.
Samlingsalbumet ”Kvarteret Kniven” innehåller de flesta serier som Joakim Pirinen publicerat i olika tidningar och album (med undantag för albumet med Socker-Conny). Det kommer – följande är inte en subjektiv åsikt utan ett objektivt konstaterande – att bli ett klassiskt svenskt seriealbum.
Bengt Eriksson
Publicerat 1989 i Expressen
Deckarlogg 
Kommentera