Václav Erben
Land: Tjeckien
Genre: polisromaner, poetiska deckare
Han skriver deckare – närmast polisromaner – som är som poesi. På visitkortet kunde det stå: Václav Erben, poet. Med meningar som är välformulerade och exakta som strofer i en dikt skapar Erben en poetisk, lyrisk stämning.
Också kapitlen är avskalade, kort-korta. Och just där spänningen är på topp – där bryter han av kapitlet och börjar ett nytt: flyttar berättelsen till en annan plats, byter ut personerna.
Václav Erben.
Den här formen – små korta kapitel, anteckningar bara – fulländar Erben i Den begåvade skomakarens död (1982). I en roman med nästan exakt 250 sidor får Erben plats med inte mindre än 119 kapitel! Här är hela – ja, hela! – första kapitlet:
”Genom allén med de höga träden gick mördaren. Träden var gamla och mördaren log.”
Visst kunde det vara en dikt?
Huvudpersonen heter Michal Exner och är kapten – men inte i det militära utan Exner är kapten och brottsutredare vid kriminalpolisen i Prag. Michal Exner är också doktor i juridik, fenomenal på att improvisera ihop en måltid (”kökets Picasso”), kvinnotjusare och klädsnobb, en riktig lustans lakej. Han för sej som en gentleman och talar som en eftertänksam och livskunnig poet:
”Rättvisan slår till mot vem som helst. Mot nyktra och onyktra. Rättvisan är lika blind som kärleken.” Citat ur Den begåvade skomakarens död.
”Det som driver mig är känslan att jag måste få klarhet. Att jag helt enkelt måste fortsätta ända tills jag har fått fram sanningen.” Ur Mannen som älskade rött (1979).
Man kan tycka att kapten Michal Exner är overklig, en allt annat än trovärdig kriminalpolis i det dåvarande kommunistiska Tjeckoslovakien. Men enligt intervjuer med författaren hade många tjeckiska polisaspiranter börjat lägga sej till med kapten Exners gentlemannamanér. Han var deras idol.
Sex av Václav Erbens deckarromaner (han har skrivit åtminstone dubbelt så många) översattes till svenska mellan 1979 och 1986. Men sen dess har inte en enda Erben-deckare publicerats i Sverige. Därmed tappade de svenska deckarläsarna kontakten med en av de mest personliga och annorlunda författarna i kriminalgenren och dessutom har vi förlorat en källa till information om ett land vi varken visste eller vet så mycket om. Det är trist.
Förgäves har jag försökt att få information om vad som hänt med Václav Erben. Att få reda på vad som hände med Erben efter upplösningen av det kommuniska Tjeckoslovakien och uppdelningen i länderna Tjeckien och Slovakien är faktiskt inte helt enkelt. Men tyvärr verkar det som om Vàclav Erben inte har fortsatt att skriva deckare.
Också det är synd, för nog hade det varit intressant att läsa om kapten Michal Exners arbete vid kriminalpolisen i Prag också efter kommunismens fall. Hade Exner kunnat växla från ett samhällssystem till ett annat? Hur hade detta påverkat arbetet som polis? Inte minst: hade han kunnat vara lika snobbig i fortsättningen? Skulle kapten Michal Exner också år 2002 ha varit idolen för unga poliser i det nya landet Tjeckien?
Även i bokhandlarnas hyllor med engelska/amerikanska pocketdeckare har jag letat förgäves efter översättningar av Erbens polisromaner. I pockethyllorna kan man däremot hitta Josef Skvoreckys berättelser – bl a The Mournful Demeanour of Lieutenant Boruvka och Sins of Father Knox (författade på 60-talet men utgivna i engelsk pocket på 80- och 90-talen) – om en annan tjeckisk polis, löjtnant Boruvka.
De enda kontakter som vi i Sverige på senare år haft med deckarproduktionen i Tjeckoslovakien/Tjeckien är några samlingar med deckarnoveller: Det poetiska vittnet (1989) och Den lyriske tjuven (1990) av Karel Ĉapek samt Syndare i Prag (1994) av Jirí Marek.
Gammalmodiga men charmiga noveller av två äldre författare. Ĉapek är mest känd för romanen Salamanderkriget (1936), som inte är en deckare. Som kriminalnovellförfattare kan Marek och Ĉapek påminna om både Sir Arthur Conan Doyle och Hans Alfredson. Novellerna är fulla av atmosfär från en tid då Prag var en av Centraleuropas huvudstäder.
Till svenska översatta deckare:
Brottsplats Prag. 1976. Övers: Roland Adlerberth.
Mannen som älskade rött. 1979. Övers: Roland Adlerberth.
Den försynte döde. 1980. Övers: Roland Adlerberth.
Den begåvade skomakarens död. 1982. Övers: Johan Malm.
Eftermiddag med ensam flicka. 1985. Övers: Johan Malm.
Vägg i vägg. 1986. Övers: Johan Malm.
Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2002
Václav Erben dog året efter jag skrev detta, alltså 2003. De svenska översättningarna finns inte längre tillgängliga i bokhandeln, inte heller på strömningstjänster. Så om du är intresserad av poetiska polisromaner blir det till att prova med bibliotek eller antikvariat.
Deckarlogg 
Kommentera