Åke Edwardson må påstå nåt annat (vad kan det vara?) men för mig är och förblir Göteborgs främsta skildrare inom deckare och annan krimi utan tvekan den filosofiske spionromanförfattaren Sven Westerberg (1945-2018).
Följande är en intervju med Westerberg och en vandring genom hans Göteborg som vi gjorde mitt i aktiva produktion av synnerligen spionromaner eller kanske säkerhetspolisromaner.
Ser nu, till min häpnad, att vi inte alls verkar ha pratat om Dag Hammarskjöld som Westerberg väl citerar i varenda bok han skrev…?
***
Strax före Göteborg kör vi in på en rastplats och tar fram guideboken: ”Göteborgsmorden” av Sven Westerberg.
På sidan 19 finns en vägbeskrivning. Det är Bodil Wilhelmsson, hustru till den försvunne översättaren och f d diplomaten David Wilhelmsson, som guidar. Fru Wilhelmsson har gått från Gustaf Adolfs torg. Nu står hon i taxikön vid Centralen. ”Och vart ska vi?” undrar taxichauffören. ”Sävedalen”, svarar hon.
”De svängde ut i trafiken… Hon såg GP:s byggnad med de upplysta fönstren. Hon såg skyltfönstren på Friggagatan, motorcyklarna, den gamla judiska kyrkogården, och sedan de stora hyreshusen till höger när de passerade Olskroken.”
Längre fram i boken, sidan 80, kör Stellan Fransson och Jarl Fredriksson samma väg. Den förstnämnde är kriminalkommissarie vid Göteborgspolisen. Den andre, som kommit ner till Göteborg från Stockholm, arbetar inom den del av den svenska underrättelsetjänsten som kallas Kontoret. De kör till Sävedalen i Franssons BMW. Också de svänger av från motorvägen och passerar ™stra Sjukhuset.
Fredriksson ser sej omkring. ”Ett lugnt område”, säger han.
Ovanstående är en ganska exakt beskrivning av vägen hem till Sven Westerberg, seminarieorganisatör på Folkuniversitetet och spionromanförfattare. ”Göteborgsmorden”, hans fjärde spionroman, kom 1994. Tidigare har han i tur och ordning skrivit ”Onsalaaffären” (1987), ”Pragincidenten” (1989)och ”Kabinettssekreteraren” (1991).
Om det nu är spionromaner, som Westerberg skriver. I romanerna finns miljöskildringar som får Göteborgs gator att bli mörka och hårdkokta, där finns åtminstone en aning av pussel och huvdpersonerna är inte spioner utan snarare snokande (säkerts)poliser. Sven Westerberg skriver spion-, detektiv- och polisromaner, på samma gång.
– Personerna är ju inga agenter, de är inga superhjältar. Det är inte så mycket action i böckerna. Jag skriver inga agentthrillers.
– Filosofiska spionromaner, kan man säga så? Det är underhållning och något mer, det är ju rätt mycket filosoferande i böckerna.
Sven Westerberg. Foto från Facebooksidan ”Sven Westerbergs böcker”.
Filosofiska spionromaner är en träffande karaktäristik. En rad personer i romanerna filosoferar över samhället, livet och politiken.
Lennart Brask, chefen för Kontoret, lyssnar på Elgar också författarens favoritkompositör) och läser Edfeldt. Brask beskrivs som ”meditativt sorgsen”. Lasse Garaudy, polisen med den franska bakgrunden, citerar gärna och ofta Pascal. Den försvunne översättarens livsfilosofiska memoarer finns på några disketter i ett bankfack. Peter Alfvén, kabinettssekreteraren, har skrivit boken ”Sverige, Säkerhetspolitiken och Socialdemokratin”.
Ett citat på måfå ur Alfvéns bok: ”… där socialdemokratin och den demokratiska socialismen anses ha spelat ut sin roll. Ingenting kan vara mera felaktigt. I en värld där de konservativa krafterna alltmer försvarar en marknadsekonomi som utan hänsyn slår ut och krossar all mänsklig aktivitet som inte är ekonomisk bärbar…”
Varför började du skriva? Och varför blev det deckare, eller spionromaner?
– Har inte alla en dröm om att en gång i livet skriva en bok? säger Sven Westerberg. Har inte du också en roman – en deckare – i skrivbordslådan? frågar han intervjuaren.
– Jag gick in i en bokhandel och plockade bland böckerna på deckar- och thrillerhyllan, bläddrade, läste några rader här och var. Det här ska jag väl klara av, tänkte jag.
– Men det är klart, går jag bakåt i livet, så finns det några händelser som kan ha påverkat mej. Som att jag var kryptör, när jag låg i lumpen. Jag krypterade meddelanden från försvarsstaben underrättelseavdelning.
– I sexton år bodde jag i Norge. Bl a arbetade jag åt Norska Flyktingrådet. Jag hade hand om Öststatsflyktingar,som den norska säkerhetspolisen förstås intresserade sej för. Så då kom jag i kontakt med norska ”agenter”. En gång var jag också med på ett möte med den militära norska säkerhetstjänsten, för det finns en sån också.
Hade du läst många spionthrillrar innan du själv började skriva?
– le Carré och Deighton hade jag läst, fast den senare tyckte jag inte om. Numera undviker att jag läsa spionromaner, i synnerhet svenska. Jag vill inte riskera att bli påverkad. Så jag har varken läst Bornemark eller Guillou. Jag har sett nån Guillou-film på TV, det är allt.
Ändå finns det en sak som är gemensam för alla spionromanförfattare, svenska och utländska. Livet och arbetet har gjort deras spioner och agenter desillusionerade. Det gäller George Smiley (John le Carré), Bernard Samson (Len Deighton), de ”malätna” spionerna hos Kjell-Olof Bornemark och, faktiskt också, fast på ett annat sätt, Carl Hamilton (Jan Guillou).
– Du menar att hos samtliga är spionen en schablon? Alla romanspioner är likadana: gråa, fundersamma, desillusionerade…
Inte alls! Tvärtom! Jag menar att eftersom ni alla skildrar spionerna på samma sätt, så kan läsaren lätt få för sej att ni faktiskt skildrar verkligheten. Så här, som i spionromanerna, är agenterna och spionerna också i verkligheten. Romanerna skulle kunna publiceras i tidningen Arbetsmiljö som reportage om spionernas arbetssituation.
– Guillou hävdar ju att han skaffar sej information genom att intervjua olika människor som arbetar inom säkerhetstjänsten. Men inte tror jag att någon agent skulle läcka viktig information till en författare, ens om författaren heter Guillou.
– Somliga andra spionförfattare pratas det om, det sägs att dom själva har varit spioner.
– På den nordiska deckarkongressen i Lund träffade jag norrmannen Arild Rypdal och han hade märkbart svårt att skilja mellan sina romaner och verkligheten. (Inom parentes kan nämnas att Rypdals ”Kodene i Metrograd” var 1994 års norska nominering till deckarpriset ”Glasnyckeln”.) Detsamma har man ju sagt om Bornemark i Sverige.
– Själv försöker jag skildra tre möjliga säkerhetspoliser: tre människotyper. Så här kan man bli, på dessa olika sätt kan man utvecklas, om man arbetar inom säkerhetstjänsten.
– Brask grubblar inte över existentiella frågor – det är att säga för mycket – men han snubblar vid dem. Han är mer ämbetsman än agenttyp. Han har ingen familj, för det är väl otänkbart i hans situation, bara en gammal syster i ™rebro.
– Fredriksson är nervös, kedjerökande, skäggig.
– Wiklander är mer korrekt, stram.
– Dessutom, fortsätter Westerberg, finns det ju öppna källor som man kan använda sej av. När Brask reser till Värmland och träffar säkerhetstjänstens gamle chef, Dennis Björk, så har jag byggt deras samtal på öppna källor. Palm, som dom nämner, om du minns honom, är en riktig person. Han har funnits i verkligheten.
Hans samlade produktion av filosofiska spionromaner. Foto från Facebooksidan ”Sven Westerbergs böcker”.
En liten utvikning från spiontemat i artikeln och romanerna: lägg märke till skildringen av Värmland. Så här skriver Westerberg: ”Mörkret sänkte sig den kvällen över Glafsfjorden, de värmländska skogarna och huset…”
Det är ensamt och ödsligt: den ensamma människan i storskogen. Nog märks det, känns det, att Westerberg själv har bott i den ”värmländska” skogen, fast på andra sidan gränsen, på den norska sidan.
Den sista tiden i Norge bodde han på landet, mitt i skogen. Där satt han och skrev sin första roman, ”Onsalaaffären” – en bok full med drömmar om andra, mer befolkade och lockande platser. På omslagsfliken kan man läsa att han skrivit romanen för att han ”allt mer kommit att plågas av de djupa gränsskogarnas tristess”.
Så här långt i samtalet tar vi bilen in till Göteborg för att besöka Sven Westerbergs göteborgska spionmiljöer. Men först gör vi en avstickare i Sävedalen. Vi svänger till höger och kör upp bland villorna vid Bockemossen. Fast det är ingen mosse, utan en fågeldamm med en liten park runtom. Hit var fru Wilhelmsson på väg i taxin – till en av makens barndomsvänner, Kjell Salomonsson.
Vi parkerar bilen utanför Centralen på Drottningtorget och går samma väg som Bodil Wilhelmsson, fast i motsatt riktning: längs Norra Hamngatan, snett över Gustaf Adolfs torg, in på Köpmansgatan.
Den här delen av Göteborg heter västra Nordstan. Husen är nybyggda, men lika låga som de gamla, och Köpmansgatan är fortfarande lika smal, men nu har den blivit gågata. Handelstidningens och GT:s gamla hus håller på att renoveras. Det ser tomt ut. Vad ska huset nu användas till? Jag frågar Sven Westerberg, men han vet inte.
Gatorna är helt folktomma. Västra Nordstan är inte alls som jag minns den från när jag gick på Journalisthögskolan i slutet av 60-talet. Men det var, som Bodil påpekar, ”en betydligt livligare tid både i kvarterets och stadens tidningshistoria”.
Vid den lilla Kronhusparkens ena hörn ställer vi oss, precis som Bodil, och tittar upp mot det fönster som tillhör David Wilhelmssons kontor. Men vilket fönster är det? Exakt var på Kronhusgatan ligger kontoret?
Sven Westerberg pekar på några fönster ovanför färgaffären och säger att ”där nånstans måste det ha varit, för när Bodil stod inne på kontoret så kunde hon genom fönstret se den gamle mannen, som stod precis här, där vi står, under dom mörka träden vid järnstaketet”.
Den första – och enda – upplagan av ”Göteborgsmorden” är slutsåld. Nytillkomna läsare får anlita antikvariaten och biblioteken, för någon pocketutgåva lär inte planeras.
Det är synd. Tillåt mej att muttra något över att Westerbergs förlag, Tiden, inte passat på att trycka upp ”Göteborgsmorden” i pocket lagom till årets Bokmässa i Göteborg, gärna med en uppvikningsbar Göteborgskarta i en ficka på omslagets insida. Hade förlaget dessutom arrangerat en guidad tur genom verklighetens och bokens Göteborg – med författaren själv som guide – så hade allt varit perfekt.
Inte kan väl jag vara den enda deckarläsaren som är barnsligt förtjust i att leka följa John med romanpersonerna: vandra i Sir Arthur Conan Doyles, Sherlock Holmes och Dr Watsons fotspår i London, Stieg Trenters, Harry Fribergs och Vesper Johnsons i Stockholm och Sven Westerbergs, paret Wilhelmssons, Franssons, Fredrikssons, Brasks och de andras i Göteborg? I mina deckarläsande ögon flyter fiktionen och verkligheten samman till en mellanvärld – en illusion av verklighet.
– Det är viktigt att vara noggrann med miljöskildringarna, säger Sven Westerberg. Om miljöerna är autentiska så bidrar det till att också berättelsen uppfattas som trovärdig och riktig.
Sven Westerberg är mer än noggrann. Han är minutiös.
Han påpekar att ”den där affären i Vasastan, som jag nämner, den finns inte längre, men den fanns då, 1990” (året för händelserna i ”Göteborgsmorden”). Han har också roat sej med att tala om att Folkuniversitet, Westerbergs arbetsplats, har sina lokaler på Vasagatan. Eller hade: ”Nu har vi flyttat till Norra Allégatan och Järntorget.”
Vi fortsätter samtalet om – den för alla sorters deckare så viktiga – ”illusionen av verklighet” medan vi promenerar Västra Hamngatan i riktning Vasaparken. En av de mördade i ”Göteborgsmorden” hittas under ett stort mörkt träd i Vasaparken.
– Jag växte upp i Sävedalen – i samma hus, förresten, där jag bor idag. Jag har övertagit mina föräldrars hus. Fyra år gick jag på gymnasium inne i Göteborg, i Nordstan. Så Göteborg känner jag.
På Malta (”Göteborgsmorden”) och i Prag (”Pragincidenten”) har jag också varit. Gatorna stämmer. Om Beirut (”Onsalaaffären”) hämtade jag uppgifter ur en artikel i tidskriften National Geographic. Dessutom kollade jag med en bekant, en nuvarande professor i arabiska, som känner Beirut. ”Jodå”, sa han, ”det är rätt. Så kan du ha det.”
– Apropå miljöer.
– Tiden, mitt förlag, har ju kontakter inom regeringen och statsförvaltningen, så när jag höll på att skriva ”Kabinettssekreteraren” var jag faktiskt uppe på UD i Stockholm och tittade på kabinettssekreterarens rum. Då hette kabinettssekreteraren Pierre Schori. Fast när jag tittade in i rummet var han i USA.
Promenaden genom Göteborg slutar på en av Avenyns uteserveringar. Soligt och varmt. Liv och rörelse. Snett över gatan, ner mot restaurang Kometen, står en orkester och spelar gamla Creedence-låtar. Högt! En procession med veteranbilar kör förbi.
– Brask har ju en lägenhet på Östermalm i Stockholm, på Styrmansgatan 51, säger Westerberg. Till ett av seminarierna på Folkuniversitetet fick jag en anmälan från en adjunkt som bodde på Styrmansgatan, nummer 51! Jag hade tänkt be att få titta på lägenheten. Men adjunkten kom aldrig till seminariet.
Vad ska din nästa roman handla om?
– Den utspelar sej faktiskt här i Göteborg den också, fast inte enbart.
– Den här gången skriver jag om islam och fundamentalism. Det är inte så lätt. Det gäller att undvika schablonerna.
Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 1995
Sven Westerbergs samtliga romaner:
Onsalaaffären (1987)
Pragincidenten (1989)
Kabinettssekreteraren (1991)
Göteborgsmorden (1994)
Skuggan av Vasa högre allmänna läroverk (1996)
Det gåtfulla mordet i Partille (1998)
Guds fruktansvärda frånvaro (1999)
Judinnans tystnad (2000)
Abonnemanget har upphört – hänvisning saknas
(2002)
Andras väg har rastplatser i solen (2003)
Flugfiskaren (2006)
Onsala, höstvinden och T.S. Eliot (2012)
Ovissheten (2014)
PS. Sven Westerbergs böcker finns nu utgivna som ljud och/eller e-böcker (Saga Egmont) och bland annat tillgängliga på strömningstjänster. Rekommenderas å det bestämdaste!
Deckarlogg 
Kommentera