Kristina Agnér
Var inte rädd för mörkret
(Albert Bonniers)
Hjärtat brast i Alva, 34 år, när hon öppnade dörren till lägenheten och upptäckte sin fästman Jonas naken på ryamattan med en lika naken kvinna.
Nu flyr Alva från Stockholm, kör söderut genom den mörkögda augustinatten. Tårarna skymmer sikten likt dimman från ängarna.
Hon letar efter vägskylten till Tosseboda. Där, till vänster.
Alva är på väg till mammans gamla båtmanstorp i mörkaste Småland. Sensommarnatten är svart. Hon letar efter nyckeln till huset men tappar den. Nästan att hon tappar glasögonen också.
Oj, tänker jag. Vilken bra inledning! Och detta av en debutant. Inte skrämmande – jo, lite – men spännande, går det att säga vardagligt spännande?
Fortsättningen på denna småländska landsbygdsdeckare blir lika vardaglig men mindre spännande, däremot hålls stämningen kvar på varje sida.
Kristina Agnérs debutdeckare ”Var inte rädd för mörkret” är mjukkokt, lite av mysdeckare och feelgood med crime.
Både berättelsen och genren har en känsla av Maria Lang idag. Alva Fagerström kunde vara en nutida Puck Bure. Boken inleds dessutom med ett gammeldags personregister (det saknas blott en karta över skogen, vägen och de små utspridda husen).
Alvas mamma Lena har dött (i den betydelse, visar det sig, som döden ofta har i en deckare). Dottern ska ge torpet en sista renoveringsvända och sen sälja det.
Men inget går som planerat, inte minst för att Jonatan, en skäggig och butter men ändå charmig polis, arbetar på Tossebodas lokala enmansstation.
Jonatan såväl som Alva efterforskar och undersöker.
Bland ledtrådarna: en hemlig dagbok, en mystisk anteckning, ett vindspel och ett brinnande tält. Spår: Alvas mormor Evy, alltså Lenas mamma, försvann spårlöst vid 25 års ålder, då hennes dotter var liten.
Alva blir mörkrädd i sitt torp, ibland kan det vara befogat.
Närmaste grannen Susanna bjuder på söndagskaffe och Alva får möta övriga grannar. Alla eller de flesta – som Lillian i Prästgården med sonen Mats, långtradarchaufför, Vendela, trädvårdare, Erland, far till Vendela och skogsägare, Harry, gammal, försupen och (väl?) Alvas morfar – bär på en hemlighet.
När jag listar allt så verkar ju intrigen proppfull av olika, spännande ingredienser. Under läsningen tyckte jag dock att det kunde gå lite långsamt och länge mellan spänningsmomenten.
Fast det är väl skrivet och noga berättat, stämningen av en liten glänta med ett fåtal hus i Smålandsskogen hålls kvar när spänningen sjunker. Det känn så autentiskt att jag förflyttas dit.
Avslutningen ska inte avslöjas, men nog finns här några små planteringar som låter ana att ”Var inte rädd för mörkret” är starten på en deckarserie om Jonatan och Alva.
Och så får det gärna bli för mig. En riktigt lovande debut.
Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar
Deckarlogg 
Kommentera