*
Ovanstående bilder med kommentarer la Deckarlogg ut på Instagram.
Jag läste den nya boken om Göran Tunström, ”Vår ljusaste tragiker – Göran Tunströms textvärld” (Ellerströms) av Birgitta Holm, professor emerita i litteraturvetenskap, och den lockade mig att låna några diktsamlingar på biblioteket av just Tunström. (Undrar om jag själv har en enda av hans diktböcker, tror inte det.)
Fast Holm och jag är inte riktigt överens, bägge har vi flanerat genom Göran Tunströms litteratur men tydligen längs var sin stig. ”Ljusaste”, till exempel. Om Tunström föreföll ljus så måste man ha glömt locket kvar på kameraobjektivet.
Tror knappast heller jag instämmer i hennes beskrivning av Göran Tunström som ”en animali” och ”en avatism”. Men det hindrar inte att boken är intressant att läsa, följa med henne på promenaden genom Tunströms både utgivna litterära produktion och hans oavslutade kvarlämnade manuskript till vad som skulle bli ”Försök med ett århundrade”.
Hade förresten, också apropå detta, ett kort replikskifte med John Swedenmark, Sveriges främsta lyrikkännare förutom den översättare på samma nivå han också är, på Facebook om Göran Tunström som poet och prosaist.
Själv har jag aldrig riktigt uppskattat poeten Tunström – eller hade jag inte. För när jag nu lånade dessa diktsamlingar från biblioteket så nyupptäckte jag hans poesi. Ja, vissa dikter är enligt Swedenmark, fortfarande. Men ibland glimmar det riktigt till, som i ”Svartsjukans sånger”, kanske allra mest den.
Där finns enastående poesi – med betoning på bägge. Verkligen poesi och verkligen Göran Tunströms.
Allt detta fick dessutom mig att minnas den intervju jag gjorde tidigt i min kulturjournalistiska karriär, nåja. Jag tog tåget till Göteborg och Strömstad, sen färjan till ena Kosterön. Där tillbringade den unge kulturjournalisten ett par dagar med den något äldre författaren. Resultatet av intervjun publicerades i tidskriften Böckernas värld (vars redaktör, poeten Uno Florén, jag förresten uppskattade mycket. En modig och öppen redaktör.)
Själv blir jag alltid lika förvånad när jag läser om gamla av texter av mig själv. Som man vågade skriva! Så lite jag brydde mig om vad folk skulle tycka om det jag skrev! Jag skrev vad jag ville, precis det jag ville skriva. Och tur då att det fanns redaktörer som Florén.
*
När Göran Tunström var 13 år skrev han i sin dagbok att han var ”slut som författare”. Sen dess har han försökt övertyga sej själv om att det inte är sant.
Ur vattnet utanför Strömstad sticker klipporna upp.
Små och stora klippor. Några bara som knappt synliga stenar ovanför vågorna, andra som stora öar. Men alla spetsiga, hotfulla, ointagbara.
När Kosterbåten närmar sej Sydkoster står Göran Tunström på bryggan och väntar på mej. Sen fem år bor han här åtta månader om året.
Klipporna ligger som en mur runt hela ön och stänger ute vinden och mellan ängar, träd och blommor slingrar sej vägen till hans hus – den före detta telegrafen och affären.
– När vi flyttade till Koster fanns det fortfarande kor här, säger han. Nu är korna borta.
– De fasta öborna är ett par hundra. De är alla gamla. På somrarna flyttar sommargästerna in i deras hus.
Huset är stort och håller just på att målas om: vitt med blått runt fönstren och blåa knutar.
I övervåningen har hans hustru Lena Cronqvist sin ateljé. Bakom huset växer rödbetor, dill, persilja, potatis, gurkor, tomater, kål, ärter, bönor, sallad…
Och i Kostersolens tryckande värme – Koster mottar en stor del av Sveriges soltimmar – på andra sidan vägen växer hampan ståtligt hög.
– Men det var fel sort, säger han.
*
1969 gav Göran Tunström ut sin senaste bok: diktsamlingen ”Samtal med marken”.
De böcker som han skrivit sen dess – och åren innan – är insatta i pärmar och uppställda på en hylla i sovrummet. Där står minst tre nästan helt färdiga romaner, några pjäser, en halvfärdig barnbok och en barnpjäs för Stockholms Stadsteater.
– Jag är inte säker på dem, säger han.
– Förut var jag övertygad om att det gällde att skriva för evigheten. Men nu vet jag inte riktigt längre. Det måste skrivas böcker som har ett värde för stunden också.
Nu har han efter flera år bestämt sej för att skicka in en av romanerna till förlaget. Han plockar ner den från hyllan i sovrummet och räcker den till mej.
– Läs! säjer han.
– Jag vill att Lena ska rita teckningar till den. Situationsteckningar. Såna som jag minns från min barndoms indianböcker.
– Teckningar som illustrerar en enda mening i boken. Ett utrop. En händelse.
Också jag minns dessa teckningar. Som i James Fennimore Coopers indianbokklassiker ”Den siste mohikanen”:
Striden uppe på klippan. Två indianer i slagsmål på liv och död. Dom rullar runt på marken. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.
Göran Tunström måste arbeta. Sveriges Radio är i huset.
Hela detta år har han hållit på med Adventskalendern för radio/TV. Han har suttit vid sitt skrivbord varenda dag mellan nio och fyra. Nu håller han på med den slutliga – och första också för den delen – genomgången av radioversionen. Han försvinner in i arbetsrummet.
Hustru Lena och Linus – deras barn, ett bohusländskt troll med gyllenblont hår, rosett i nacken och svullen som en boxare runt högra ögat efter ett getingsting – går ner till stranden för att bada.
Jag sätter mej bakom huset i en vilstol med utsikt över trädgårdslandet och börjar läsa.
Det är en äventyrsbok. Eller kanske en thriller. Eller kanske någon slags deckare.
Hela tiden får man trådar som till att börja med inte alls verkar ha nånting gemensamt men som ju längre man läser i boken mer och mer vävs samman.
Romanen handlar om Sydamerika.
Den handlar om rikedom och fattigdom. Om diktatur. Om makt. Om indianer och om kyrkan.
Den handlar om Guatemala.
1967-68 var Göran Tunström i Guatemala. Han och Lena reste runt i Sydamerika. I Mexiko och Guatemala.
I diktboken ”Samtal med marken” finns en avdelning som han kallat ”Rapport från Guatemala”. Där beskriver han sina upplevelser:
Alla indianer blev inte lyckligen utrotade
Några återstår: Julia från Antantenango
är dömd att vara kvar
i sällskap med döden
Några återstår
för att arbeta åt STORA KOMPANIER…
Han berättar om dom fattiga som stryker omkring på gatorna i Guatemala City, att trasorna, smutsen och hungern bara är teatersminkad verklighet – den verkliga fattigdomen är att begrava människan i sej och förvandlas till asgam.
Han berättar om geten som föll ner i byns enda brunn och färgade vattnet rött med sit blod. Geten låg död på ryggen i brunnen och ville inte dö och repen räckte inte ner till honom. Det enklaste hade varit att hämta gevären och skjuta geten – men det kunde man inte. Man vågade inte visa att man hade gevär för polisen som stod och tittade på.
Han berättar om ärkebiskopen av Guatemala som satts i fängelse. Ha medlidande med ärkebiskopen, ber han. Inte har väl ärkebiskopen utfärdat några förbud som inkräktat på folkets frihet. Han har ju bara predikat ”Blott döden frihet skänker” och låtit det onda ske.
Och han berättar om gorillorna som finns gömda i djungeln och om tjänstemännen vid DOM STORA KOMPANIERNA som på nätterna drömmer mardrömmar om sanningen…
– Men själva uppslaget till romanen, säger han, fick jag av en notis i Dagens Nyheter.
– Jag läste om en president och fältherre som hade fått det tråkigt och gav sej iväg med sin här för att undsätta Bismarck. De mejades ner till siste man.
*
Arbetet med Adventskalendern är slut för idag.
Ur julkalendern ”Broster broster” på TV, nästan skriven av Göran Tunström. På fotot syns huvudpersonerna Carl-Gustaf Lindstedt och Claire Wikholm.
Vi sitter och äter på den inbyggda verandan. Han och hans hustru Lena bjuder mej och Sveriges Radio-medarbeterskan på bl a hela kokta rödbetor. De smakar med smör till. Göran Tunströms adventskalender ska handla om en familj som flyr från storstan och bosätter sej på den skånska landsbygden.
Hustrun i familjen väntar barn och de adopterar en svart pojke.
– Men, säger han, det blir en ganska konstig adventskalender. En radio- och en TV-kalender.
– Manuset som jag skrev till TV skrev de om helt. Så nu handlar Adventskalendern i TV om en familj och Adventskalendern i radio om en annan.
– I TV är familjen konservativ. Mamman står vid diskbänken och föder barn. Jag var nere i Skåne och tittade på inspelningen och Claire Wikholm som spelar mamman i familjen sa till mej: Inte tusan tänker jag ställa mej och diska! Jag hoppas hon kan stå på sej.
Det var en natt när hans hustru Lena låg och sov som Göran Tunström blev radiodramatiker.
På dagen hade han skrivit nånting som han var mycket nöjd med. Han blev glad och då fick han idén till en radiopjäs om Ansgar.
Han skrev hela natten i ett sträck utan att lämna skrivmaskinen och på morronen när Lena vaknade var pjäsen färdig.
Han visade den för henne – men hon var måttligt förtjust. Då satte han in pjäsen i en av sina pärmar och ställde undan den på hyllan.
Flera år senare frågade Radioteatern om han inte kunde tänka sej att skriva en radiopjäs.
– Jovisst, sa han, ska det vara nånting i den här stilen?
Och så tog han fram pärmen med pjäsen ”Ansgar – en frälsarhistoria” och Radioteatern köpte den direkt. Och beställde lika snabbt ännu en pjäs.
Det blev ”En dag i Robert Schumanns liv”. Med den pjäsen vann han den svenska avdelningen av Nordiska Radioteaterpriset 1969-70.
– De senaste åren har jag bara hunnit med att skriva beställningsjobb, säger han.
Göran Tunströms pjäser är ett slags biografier, förfalskade, påhittade, en smula lögnaktiga biografier men mycket sanna. De berättar om händelser som inte hände men borde ha hänt. Precis som hans böcker handlar de om en värld som finns nånstans brevid den värld vi lever i.
En värld som döljer sej bakom spetsiga, hotfulla och ointagbara klippor. En värld som man kanske måste bo i ett blått och vitt hus på andra sidan av klipporna för att kunna uppleva.
– Ivan Gustave Aguéli var en svensk konstnär och anarkist, säger han.
– Han tjänade aldrig några pengar på sin konst utan skrev varje månad till sin mamma och bad henne om tjugo kronor till hyran. För dom pengarna reste han över hela världen.
– Han var intresserad av astrologi och muhammedansk filosofi. En gång när han satt i fängelse för att ha deltagit i ett upplopp skickade han runt en vän till alla bokhandlar efter muhammedanska böcker på originalspråket – allihop tjocka luntor. Och när vännen äntligen lyckats få tag i alla böckerna och kom till honom i fängelset med dem hade han en ny lista med böcker åt vännen.
– Så fortsatte det varenda dag under tiden Aguéli satt i fängelse.
– Aguéli träffade Kropotkin på ett anarkistmöte i London. Det är om deras hätska möte som min pjäs ska handla.
*
Det är kväll.
Det är kolsvart mörker utanför stugan och syrsorna överröstar nästan dom fyra grammofonskivor som omväxlande snurrar på Göran Tunströms skivspelare: Loudon Wainwright, Leonard Cohen, Nina Simone och grekisk schlagermusik.
Vi lyssnar på Loudon Wainwright – en amerikansk poet, kompositör och sångare och av flera kritiker lovprisad som ”70-talets Bob Dylan”.
Vi pratar om musik.
Vi pratar om varför Göran Tunström som skriver romaner, dikter och pjäser pratar om musik. Varför han lyssnar på musik. Varför han skriver romaner, dikter och pjäser. Varför han inte skriver sånger. Och han säger:
– Jag törs inte. Jag kan inte. Jag vågar inte.
– Min brorsa är musiklärare. Han lovade att lära mej spela gitarr en gång. Men sen flyttade jag hit till Koster och det blev aldrig av.
Vi pratar om att våga och inte våga.
Vi pratar om hans stående erbjudande från tidningen Vi att skriva en veckolig ”Rapport från ön”. Alla hans manuskript i pärmarna på hyllan. Den enda dikt han skrivit på två år – den handlar om hans första stora förälskelse: Doris Day.
– Det är sen vi fick Linus som jag börjat ändra mej, säger han.
– Han kommer inte att minnas mina opublicerade pärmar med A4. Han kommer bara att minnas böckerna jag gav ut.
Vi pratar om musikfesterna på Gärdet i Stockholm och i Slottskogen i Göteborg.
Där skapades en svensk folkpop av amatörmusiker och amatörpoeter inför en publik som var öppen, förväntansfull men aldrig vaksam, värderande. I en sån atmosfär skulle Göran Tunström vilja ge ut sina böcker.
Loudon Wainwright sjunger om religionen och Göran Tunström ler.
”I’m so glad you’ve got religion”, sjunger Loudon Wainwright med själaglad ironi: Hahaha. Det är rätt åt dej.
Att bli frälst – det är nånting att önska sin värste ovän. ”Jag är inte kristen”, som Göran Tunström betonar i diktsamlingen ”De andra de till hälften synliga”.
Eller beskrivningen, nidteckningen av prästen i ”Hallonfallet” – ”kanske en deckare”, kallar han den – skriven till en av Bonniers pristävlingar om den bästa detektivromanen under pseudonymen Paul Badura Mörk.
Det är rädslan igen, att inte våga, att gömma sej i anonymiteten. Prästen som han – prästson från Sunne – hämtat från skoltiden på Fjellstedska skolan, från en lärare där.
Till Grekland – ”där varje hus är ett litet konstverk av nedgång och förfall – De verkliga artisterna är de rika – Fattigdomen deras största poem skriver över hela bygden” (så skrev Göran Tunström i ”Samtal med marken”) – reste han direkt efter studenten.
1961 satt han på ön Ydra på ena sidan av ett bord. På andra sidan av samma bord satt Leonard Cohen.
De hade varsin skrivmaskin.
Leonard Cohen skrev på romanen ”Älsklingsleken”. Göran Tunström skrev på ”Maskrosbollen”. Från en grammofon sjöng Nina Simone.
– Men ”Maskrosbollen” är en blond bok och det är diktsamlingen ”Nymålat” också. Brun är väl egentligen bara ”Karantän”.
Vi pratar om blonda och bruna böcker.
– Jag kallar inte längre mina böcker för blonda eller bruna, säger han.
Vi pratar om hans och Lenas besök i USA 1967.
Leonard Cohen satt på sitt rum i New York och vågade nästan aldrig gå ut.
– Det är krig här, sa han.
I Los Angeles bodde de hos den svenske konstnären John E. Franzén och han skjutsade omkring dem i sin Cadillac – stor och blank som en swimmingpool – efter privatdeckaren Philip Marlowes gator. Men till tornen i Watts vågade inte John E. Franzén köra.
– Åkej då, sa han. Mitt på dan på.
– Jag åker förbi i full fart mitt på dan då…
*
Jag går framåt landsvägen. Om en kvart avgår båten till Strömstad. De fasta öborna åker förbi mej på sina flakmopeder.
Göran Tunström. Foto: Ulla Montan / Bonniers.
På bägge sidor om vägen blommar ”Vendelas äng” där Lena ”bland ängsyran, smörblommor och trift som skymmer hennes vrister, den röda kjolen, staffliets träfot” brukar måla sina ändlösa tavlor med Kostermotiv.
Klockan är elva.
Klockan ett sitter jag på tåget till Stockholm.
En vind
en dröse klippor
och en sol
Gräs
träd
ett trädgårdsland
Ett hus
som är vitt
med blåa knutar
Inuti
allt detta
bor livet, skriver jag i min anteckningsbok…
Bengt Eriksson
Publicerat i Böckernas värld 1971
———————————
För litteraturlista se Wikipedia.
Deckarlogg 
Kommentera