Victoria Benedictsson, en av Färsingabygdens författare, uppvuxen på en gård vid Fårakroken bortom Frenninge, har skrivit en novell om en pojke och hans råka. ”De skjuter ju råkor” heter inte novellen men borde kanske ha hetat. Novellen heter som råkan, ”Jeppa”, och slutar sorgligt. Händelsen leder till att pojken som vuxen blir riksdagsman i Andra kammaren. Han höjer sin röst när han talar ”för de fattigas och förtrycktas sak – och sådana finnas överallt”, skrev Benedictsson.
Åkej, jag erkänner. När råkorna för plus tio år sen kom till vår del av Vollsjö, de flyttade nog hit bortifrån Ågårdssidan, för att bygga bon i grannträdgårdarna vid Storgatan och göra våra popplar till sovträd – då var jag först lite avogt inställd. Varje morgon kändes det som att stå på rollistan till Hitchcock-filmen. Tusen eller i alla fall hundratals råkor satt i popplarna och stirrade på mig. Så lyfte de, alla på samma gång, och flög i min riktning under varsitt högljutt ”Kraaaah”.
Vissa råkor kan bli väldigt tama. Det här är vår tama råka Kraa. Målningen bakom Kraa målades av Vollsjökonstnären Anneli Carlsen. Foto: Media I Morron I Dag.
Min hustru, som kan tala med fåglar, har nu presenterat oss och jag har blivit motsatsen: nyfiken och fascinerad. Råkor är fascinerande fåglar. Som att de har två – nej, tre – bostäder: ett träd att sova i och ett där de bygger sitt bo samt ett vinterviste. Vid tiden för bobyggandet sover råkparet i ett annat träd tillsammans med andra råkor. Om kvällarna samlas de längst bort i trädgården, högst upp i våra sex popplar. Där sitter råkorna och berättar godnattsagor för varann eller kanske förhandlar om bästa sovgren?
Det sägs, eller rättare sagt läser jag så i den lilla råkbibeln ”Ett år i råkans värld” av Catharina G Lundberg, att hanen utser boplatsen, bägge samlar byggmaterial (viktigt med exakt vilka pinnar och kvistar som väljs) och honan är boets arkitekt. Men varför bygger råkorna sina bon lika högt upp i träden som de har sovplatserna, där blåsten är som hårdast och trädgrenarna slår som mest? Bona är öppna upptill så råkorna kanske blott vill ha himlavalvet ovanför sig? Kunna hålla koll på rovfåglar? Men om det börjar regna då…
Catharina G Lundberg: ”Ett år i råkans värld” (BoD)
När honan lägger ägg och ruvar, nu i april, flyttar råkparet till boet. Men när ungarna i månadsskiftet april/maj blir flygga, som det heter på ornitologiska, flygfärdiga i översättning, beger sig hela råkfamiljen om kvällarna till sitt andra boställe, för att sova. Råkor tror på en ortodox fågelreligion: de håller ihop livet ut. De är renliga fåglar: ungarna får tidigt lära sig att spillning sker utanför bokanten.
Dags att ta paus i krönikeskrivandet. Min hustru och jag promenerar nedåt Pumphuset. Här finns en större råkkoloni, vars invånare bildat Vollsjö råkkör. Vi går under och förbi deras bon och de stämmer upp en konsert för oss. Skränar? Nej, stanna och lyssna! De har fler, olika ”krah” än det finns toner i den västerländska skalan. Några sjunger solo och övriga är kör, de byter av varann som efter partituret till en nutida körkomposition.
”Råkorna ropa i alla träd”, skrev Carl von Linné när han såg dem vid sin skånska resa år 1749. Något år senare, 1758, fick de också sitt latinska namn, Corvus frugilegus, av Linné. ”Corvus” betyder korp, den fågelsläkt som råkor (och kråkor) tillhör. ”Frugilegus” kan betyda frukt- eller frösamlare. Råkor har varit flyttfåglar men idag övervintrar de flesta i Skåne, som 90 procent av Sveriges råkor valt att bosätta sig i.
”Kråkor: Ett porträtt” av Cord Reichelman (Ersatz)
Det fanns cirka 50 000 råkpar vid Linnés tid. Efter en nedgång på grund av kvicksilver i betningen (behandling av utsäde) är antalet åter uppe i 45 000 par. Fast de bor inte där de bodde, liksom de flesta av Sveriges invånare har de urbaniserats för att få mat för dagen. Råkorna sågs förr i almar kring skånska slätter, nu finns råkkolonierna i både större och mindre samhällen.
Råkan är vacker. Om du inte är så lycklig att tusen råkor valt sovplats i din trädgård så googla och se. Korpsvart med svärta i skiftande blått, grönt och mörklila. Spetsig och nedåtböjd, svagt gul näbb och under den en hakpåse för att spara maten. Sådär 45 centimeter lång och cirka en meter mellan vingspetsarna. Honan är bara något mindre än hanen, omöjligt att skilja dem åt. Kraftfull flykt men kan också glida genom luften, på marken skuttar råkan fram.
Skräpar ner? Ja, som hundar och katter, du och jag. Råkor äter, till skillnad mot oss, skadeinsekter och även maskar, snäckor, bär, frukt, nötter och eventuellt en liten mus. Men de stjäl väl säd, majs och potatis från böndernas åkrar? Jodå, men råkor äter också larver som är skadliga för grödan. Enligt råkforskningen verkar skada kontra nytta vara fifty-fifty.
Till sist: Ät för tusan inte råkor! Skjuta råkungar, för det är ungarna som skjuts. Känns det bra? Inte mycket heller att äta på en råka, knappt något kött runt råkbenen. Och det smakar – ingenting. Krävs god gräddsås för att en råka ska gå ner. Ät vildsvin istället!
Tre ggr korta råkor
1. Böcker. ”Ett år i råkans värld” (BoD) är en liten och tunn men så innehållsrik bok att den förtjänar att kallas ”råkbibel”. Catharina G Lundberg, rehabiliterare av fåglar, redovisar sina erfarenheter av råkor, från 80-talet och framåt. Som när hon tog hand om råkungarna Kajsa Kavat och Kalle. Råkstudera vidare om både råkor och andra kråkfåglar i Cord Riechelmanns bok ”Kråkor” (Ersatz).
2. Poesi. Få poeter verkar ha sett en råka och de som har sett finns i Skåne. Men vissa skånska poeter tog nog miste på råkan och typ en skata. Som när Håkan Sandell diktar om köttätande råkor? Även i Ola Hanssons och Anders Österlings dikter syns och skriar några råkor. Mest nära och lyhördast är Lennart Kjellgren: ”Tänk att det finns människor som inte förstår / vår fina konsert när det lider mot vår…”
3. Kommunfågel. Råkan utsågs på 90-talet av Skånes ornitologiska förening i samarbete med Kristianstadsbladet till Skurups kommunfågel. Det passade bra – ja, bäst – eftersom Skurup lär vara Skånes mest råktäta kommun. Just i Skurup finns rätt natur för råkorna, som gillar små träddungar men ogillar skog. Dags för Jón Leifsson att komplettera Nils Holgersson-skulpturen med ett råkpar?
Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda
Deckarlogg 
Kommentera