Konsert
Yvette Eklund, Cicci Landén och Jennifer Saxell med Red Dirt Band
En hyllning till Emmylou Harris
Strömmat från Folk å Rock, Malmö den 10/4
——————————————————-
Bäst: Jennifers, Ciccis och Yvettes stämsång, tre röster med varsitt tonläge som sjunger underbart ihop.
Sämre: Att det alltid ska vara så bökigt med det streamingtekniska.
——————————————————-
Konserten gick igång direkt på utsatt tid. Men det tog två låtar innan det streamingtekniska fungerade.
Självklart ville jag ha upp ljud och bild på en större skärm, alltså teveskärmen. Provade med mobilen, gick inte. Testade med plattan, gick inte heller. Startade min laptop och se – nu kunde jag chromecasta tlll teven.
Onödigt struligt.
Från och med tredje låten följde en riktigt bra konsert som vad gäller bilder och ljud höll samma kvalitet som bästa teveprogram.
Utmärkt balans mellan såväl musikerna i Red Dirt Band som mellan mellan sång och instrument. Kamerorna bytte vinklar och växlade från hel- till halvbilder. Vilket lyft från den uschla kvalitén i strömningarnas barndom (för blott ett år sen).
De tre sångerskorna – Yvette Eklund, Cicci Landén och Jennifer Saxell, från två gånger Malmö respektive Kanada/Lunnarp – hyllade amerikanska countrysångerskan Emmylou Harris med varsin röst.
I denna ordning: Jennifer Saxell, Cicci Landén och Yvette Eklund med Red Dirt Band på Folk å Rock i Malmö. Fotot publicerat med vänligt tillstånd av fotografen Tobias Annerfeldt.
Yvettes ljusare, mer spetsiga röst, passar bäst för snabba, rockigare låtar. ”Two More Bottles of Wine” och ”Bluebird Wine” var ett par exempel.
Ciccis lite mörkare röst passar för långsammare, tyngre låtar. Som ”Boulder To Birmingham” (Emmylou Harris hyllning till Gram Parsons) och ”Tougher Than The Rest” (av Bruce Springsteen).
Medan Jennifers röst passar för allt.
Ja, övriga två får ursäkta. Jennifer Saxell har, av födsel och uppväxt, ett närmare förhållande till de engelska låttexterna och därmed innehållet. Men framför allt har hon – oj! – fått så många fler årsringar i rösten.
Vilken skillnad mot när hon kom till Sverige och jag hörde henne första gången. Hon sjunger med varje levt år. Lite äldre och grövre, samtidigt som ungdomen är kvar.
Hennes röst har blivit ännu mer, ännu större.
”Heartbreak Hill”, ”Hickory Wind” (låt av Gram Parsons), ”I Ain´t Living Long Like This”… Lugnare och snabbare, ballader och rock. Jennifer sjunger allt lika fantastiskt.
Och så förenar de sig, de tre sångerskorna, och sjunger tillsammans med var sin röst, var sitt tonläge. Ännu vackrare! Så underbart deras röster passar ihop.
Red Dirt Bands americanakomp växlar mellan country, som betonas av Rickard Alerstedts steel och dobro, rock´n´roll, som Peter Antonssons elgitarr får att bli skumpigt rockig, countryrock, där hela bandet ger tyngd, och en gnutta tex-mex, tack vare Mats Bengtssons dragspel.
Den som känner sin Emmylou kan höra hela hennes musikaliska biografi, från amerikansk öst- till västkust, från Los Angeles och Bakersfield till Nashville, Tennessee.
Bättre hyllning kan ingen åstadkomma.
Men… det tog ju slut så snabbt. Kollar klockan: en timma har gått. Så fort den gick.
Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda
Deckarlogg 
Kommentera