I boken ”Trasiga toner”, där Matti Ollikainen, berättar om sig själv, sitt liv, sina toner och texter, läser jag att det var Håkan Strängberg som namngav Franska trion. År och plats: 2002 i Göteborg. Den nya, namnlösa trion skulle debutera på frijazzklubben Brötz och Håkan Strängberg, en av dem som drev klubben, frågade vad trion ville heta. ”Sätt vilket namn du vill”, blev svaret. Dopförättare Strängberg valde namnet Franska trion.
Det fick mig att tänka på hösten 1968, då jag hade inlett min musikjournalistiska bana med att skriva i ungdomstidningen HEJ!. Ett av reportagen handlade om Teater Fem i Göteborg. Jag besökte denna på flera sätt fria teatergrupps lokal i Renströmska badet, pratade med Hans Kellerman (far till ”Rocky”-tecknaren Martin) och just Håkan Strängberg, bägge verksamma i Teater Fem.
Nej, inte bara en anekdot utan syftet är att peka på den parallella kultur- och musikrörelse som sen 60-talet funnits och finns i Göteborg, en gång huvudstad för den progressiva musikrörelsens mest politiska gren. Teater Fem hörde till parallellrörelsen och dit hör också Matti Ollikainen och Franska trion.
När Franska trion var studioband i TV-programmet ”På spåret” – vilka bra och personliga tolkningar av Eurovisionlåtarna Stad i ljus (då sjöng Tommy Körberg) och inte minst Dover-Calais (med Style), tyckte jag – kom det kritik på Facebook. Kan ju inte sjunga! Vilken konstig pianist! Jo, jag är ju naiv (= dum) som tror att folk ska vara nyfikna på det annorlunda och personliga. För, ursäkta, det är ni ju inte så många som är.
”Erikssons grammofonarkiv” ska den här månaden ägnas åt Matti Ollikainen, hans resa genom livet och musiken ”Från Tornedalen till Franska trion”. Så lyder undertiteln på hans nämnda bok (utgiven 2020 av förlaget Kaunitz-Olsson; på omslaget, vill säga, slår man upp försättsbladet så lyder undertiteln istället ”Från Ullatti till Franska trion”.)
Franska trion. Foto: Samuel Petersson
Ollikainen har spelat så länge, med så många och i så olika sammanhang att han borde vara ett etablerat och känt namn, istället för att komma som en överraskning när Franska trion plötsligt spelar på TV. Googla på nätet och kolla på Spotify: elva album med Franska trion, tre, fyra soloalbum och ytterligare ett i eget namn med trio (eller kan det vara ännu fler?), dessutom medverkan (piano och annan klaviatur) på skivor och scen med Joel Alme, Jenny Almsenius, Carola Häggkvist, Håkan Hellström, Hästpojken, Ebbot Lundberg, Mando Diao, Olof Skoog kvartett, Petter, Second Line Jazzband, Björn Olsson, Peps Persson, Elina Ryd, Surreal Lovers, Stefan Sundström, Sven Zetterberg…
Efter ”På spåret” lyssnade arkivarie Eriksson igenom Franska trions utgivningar samtidigt som jag läste boken ”Trasiga toner”. (Förresten, inte Matti Ollikainens pianotoner som är trasiga – utan livet. Tvärtom limmar han ihop och håller samman det trasiga och trassliga, naggiga och fransiga livet med sina toner.) Jag har lyssnat på albumen framifrån, alltså först det nyaste ”Är det konstigt?” (2020) och sen bakåt album för album till debuten ”Gnistorna frestade oss” (2005).
Detta för att jag fick för mig att jag då skulle höra bättre hur musiken har utvecklats och blivit så personlig och egen som den är. Hur pianisten Ollikainen spelat vidare från jazz och blues till, i och ur sig själv. Att han alltmer förenat sina personliga pianotoner med lika personliga, poetiska låttexter. Eller låttexter… Ollikainens texter är dikter med komp av piano, bas och trummor. Outgrundligt att han lyckas göra melodier till dessa ojämna textrader så att resultatet blir låtar, ja, sånger.
Matti Ollikainen.
Jämsides har jag läst självbiografin, så får väl boken kallas, som går i ungefärlig livsordning, från barndomen i Ullatti (småby i Gällivare kommun, Tornedalen, Norrbotten) och framåt. Där någonstans, i kombinationen av lyssning och läsning, möttes hans musik och liv. En lika märklig som häftig upplevelse. Ollikainen varvar berättelsen om sig själv med texter från Franska trions album. Att läsa låttexterna som dikter ger också något annat och mer.
Surrealistisk realism? Eller surrealrealism? Om ordet och genren finns. Så kan både texter och musik beskrivas, trots att musiken är – eller var – stadigt förankrad i jazz, blues och rock & roll. Ollikainen formulerar sig, i dikt som prosa, i text som musik, så mångbottnat och flertydigt att också andra än jag haft svårt att greppa humorn kontra mörkret. Ett svar kan vara att han vill vara när- och djupgående sann – mot sig själv och livet, lyssnarna och läsarna.
Bokcitat: ”I början spelade vi helst och mestadels korta konserter, max 30 minuter. Speciellt när jag började sjunga. Det kändes som om folk inte skulle orka lyssna längre än så. Min röst som fick folk att sätta i halsen, bebop i rasande tempon, schlagers, fri form, dikter som skreks ut.” Några rader framåt: ”Att min sångröst var tillgjord och teatralisk tyckte många, och det tror nog många än. Fast sanningen är att det inte vill sig bättre när jag försöker sjunga. Jag gör bara så gott jag kan.” Slutsats med viss humor, mörkt och sant: ”Det är lika teatraliskt som om jag gråter vid min älskades grav, och lika ironiskt som skriket när en kniv trycks in i mitt hjärta. Men man uppfattar ju saker på olika sätt bara…”
Ju mer jag läste och lyssnade, desto mer onödigt började det kännas att beskriva musiken och sången i ord. Allt stod ju där, i boken. Allt hördes ju här, på skivorna. Allt finns i Matti Ollikainens ord och toner. Och fanns snart också i mig, inuti mig. Men ändå: några nedslag i, låt säga, utmärkande albumspår från 2020 och bakåt:
Matti Ollikainen. Foto: Jaqueline Hellman
Det har blivit mer pop och rock (& utan roll). Nya albumet ”Är det konstigt?” är en popskiva, lika självbiografisk men mer strukturerad, fler ljud och instrument. Texter och melodier har blivit mer av låtar som i poplåtar. Men lika drabbande, kanske mer drabbande. Till exempel Du och jag och ditt mörker är en sång jag inte kommer undan, samma med Liten pojke.
Fast mitt i det brustna, sorgsna kan det komma ljuvliga toner, vackra och varma sånger. Byt till det föregående albumet ”Dom ensammas planet” (2019) och hör den avslutande sången Ljus om ”mina älskade små, mina vackraste två…” Plötsligt ljusa toner, vackert och fint sjunger han också, Ollikainen, som han kan när livet och orden vill. Men innan dess ska ju han och lyssnaren förstås ta sig igenom Vibrera (kan den handla om avgiftning?) och lättsamt svarta 10 år (”Här sitter jag på samma krog…”).
”Blod på våra händer” (2018) innehåller ett par riktigt bra exempel på Rock-Matti som sjungande rock & roll-pianist, Gjorda för rock & roll och Liten rockenroller, i hamrande stil mellan Fats Domino, Jerry Lee Lewis och han själv.
Ett tema eller två – mycket som är dubbelt i både texter och musik – återkommer och förändras, vänder ut och in på sig. Ämnet kan heta ”Brytningstid”, efter ett av bokens kapitel. Som att det på albumet ”Los Angeles” (2017) finns en sång med titeln Lovat vare herrens namn. Ett annat spår, En bra deal, inleds med raderna: ”Jag går in i kyrkan och öppnar en bibel / Två tomma sidor stirrar på mig / Det känns som en bra deal…” På ”Vad gudarna givit oss” finns dels titelmelodin, som jag inte blir riktigt klok på vad den handlar om, och dessutom En calypso för frälsaren (calypso? det här är väl gospel) med refrängen: ”Jesus är den nya spriten / Säg adjö till den gamla skiten…” Spåret direkt efter heter Den korsfäste.
Nämnda sånger kan ses och höras som motpol till Ollikainens tidigare spritsånger, hans hyllningar av spriten. Som Hommage á la Reinold Svensson på ”Rim & Ramsor” (2013), där han instämmer i likaså pianisten och föregångaren Svenssons ord: ”Ge spriten en chans, ge spriten en chans / Annars så kommer du ingenstans”. Å andra sidan, på samma album har han tidigare sjungit ”Jag och flaskan vi hade en romans / Vart den ledde, tja, den ledde ingenstans” (sången Romans).
”Jag drack och drack”, skriver Ollikainen i boken. ”Sen slutade jag dricka. Vad kan jag säga om det? Efter sju års nykterhet känns det fortfarande ofattbart att det funkar.” Han fortsätter: ”Hur känns ångest utan flyktvägar egentligen? Hur känns rädsla? Hur känns det att stå mitt i elden, och stå kvar där?”
Franska trion har dessutom gjort albumet ”Våra mest älskade julsånger” (2011) med fyndiga och ibland omgjorda tolkningar av bland annat Nu är det jul igen (med om- och personliggjord text) och Nu är det jul igen igen (instrumentalversion á la en axad, maxad Charlie Norman). Ett av de bästa svenska julalbumen någonsin! Nej, stryk ”svenska”: ett av de bästa julalbumen. Punkt.
Franska trions två – eller tre – tidigaste album är annorlunda och musikaliskt grundläggande: ”Känner för kärlek” (2010), ”Sings And Plays The Blues” (2007) och ”Gnistorna frestade oss” (2005). Här spelas jazz som jazz – nästan – ska spelas i tolkningar av kända och okända standardmelodier ur såväl jazz-, blues- och rock & roll- som ibland schlagerhistorien. Några titlar: Bebop, My Melancholy Baby, Scrapple From The Apple, Två mörka ögon, Kring de små husen i gränderna vid hamnen, God natt Irene, Röda segel i solen… Inte minst den sistnämnda, en av mina favoriter, alltså Red Sails In The Sunset med svenskt text, som Matti Ollikainen återigen tolkar med Fats Dominos R&B- och R&R-händer på tangenterna. Missa inte heller Liza Lee, som lär vara en egen låt och inleder ”Känner för kärlek”. Ollikainen rockar så att han kunde vikariera för Stefan Jonasson i The Playtones.
Fräckt nog har jag enbart skrivit om Matti Ollikainen trots att jag kan räkna till tre. Övriga två bidrar förstås även om jag nog hävdar att utan Ollikainen fanns inte trion. Dessutom har Franska trion bytt medlemmar under åren. Trions första kontrabasist, Victor Furbacken, hoppade av och ersattes av Viktor Turegård. Den första trummisen, Thommy Larsson, avled sorgligt nog 2019 och ersattes av Christopher Cantillo. Där emellan, ”Dom ensammas planet”, medverkar flera olika trummisar.
1991 reste Matti Ollikainen från Ullatti och långt söderöver till Skurups folkhögskola, där stannade han till 1993. (Också detta, sitt möte med sydlänningarna, alla söder om Nattavaara, berättar han om i boken.) Efter jazzstudierna i Skurup steg han av tåget i Göteborg och anslöt till stadens parallella musikrörelse. Fast när jag skriver till Ollikainen och nämner detta så vet han inte vad jag dillar om. Jag räknar upp Tom Benson, Älgarnas Trädgård, Ove Johansson och Gunnar Lindgren (kunde också ha nämnt Dom Smutsiga Hundarna, Anna Själv Tredje, kanske Love Explosion, Carl Michael von Hausswolff, Ulrich Hillebrand och övriga kring och på skivmärket Radium 226.05, Twice A Man, Håkan Hellström med flera). Men Benson, Älgarna, Johansson och Lindgren har Ollikainen aldrig hört (så jag rekommenderar att han försöker hitta de inspelningar som finns med klaviaturspelaren Tom Benson).
Struntsamma, oavsett om han känner till det eller inte så hör Matti Ollikainen till den göteborgska musikrörelse som skapar och fortsätter att skapa rock, jazz och annan musik under devisen: Ni ska ge tusan i hur vi spelar – vi spelar som vi vill.
Bengt Eriksson
Publicerat under vinjetten ”Erikssons grammofonarkiv” i tidskriften Hifi & Musik
————————————-
Album med Franska trion
”Gnistorna frestade oss” (2005), ”Sings And Plays The Blues” (2007), ”Känner för kärlek”(2010), ”Våra mest älskade julsånger” (2011), ”Rim & Ramsor” (2013), ”Vad gudarna givit oss” (2014), ”Som ett spjut genom dagarna” (2015), ”Los Angeles” (2017), ”Blod på våra händer” (2018), ”Dom ensammas planet” (2019) och ”Är det konstigt?” (2020; allt utgivet av Franska trion/Matti Ollikainen).
Om ”Erikssons grammofonarkiv” ska rekommendera några album för en första provlyssning, så blir det senaste respektive första albumet samt ”Rim & Ramsor”. Plus julskivan förstås!
Album med Matti Ollikainen
Det finns fler – kolla på Spotify – men mina favoriter
med solopianisten Ollikainen är nog ”Midwinter Blues” (Korpljud, 2017), där han spelar både jazzigt och nu-klassiskt, samt ”Ivory 1” (Amasonason, 2019), där han tolkar och improviserar kring låtar av gruppen Amason.
Ollikainen spelar med andra
Matti Ollikainen har spelat med så många i så olika sammanhang, även på en mängd album. Blott några klingande exempel: soul med Daniel Lemma, ”Morning Train” (Warner, 2001), göteborgspop med Håkan Hellström, ”Ett kolikbarns bekännelser” (Telegram, 2005), svenskcountry med Alf Robertson, ”En flisa av granit” (Wennerlund/Olsson, 2009), jazz med Olof Skoog kvartett, ”This I Dig” (Imogena 2011), elektronisk pop med Surreal Lovers, ”Tysk vår” (Fetisch, 2013), blues och soul med Sven Zetterberg, ”Something For Everybody” (Gamlestan, 2016)… För att upptäcka och höra mer: lyssna på följande spellista.
Spellista
Givetvis har ”Erikssons grammofonarkiv” satt ihop en spellista med titeln ”Matti Ollikainen Story”, som kan höras på Spotify (sök på listnamnet eller gå via länken tiny.cc/MattiOllikainen). På listan finns såväl låtar med Franska trion som solopianisten Ollikainen och även en del låtar där han ackompanjerar och spelar med andra.
Bok
Matti Ollikainen: ”Trasiga toner – Från Tornedalen till Franska trion” (Kaunitz-Olsson, 2020)
Hemsida
Se & hör
Det finns en mängd videor på nätet också med Matti Ollikainen. Några:
”I byn med Matti Ollikainen” heter en kort dokumentärfilm av Anthony Tian där vi får följa Matti hem till uppväxtbyn Ullatti. (Länk: tiny.cc/Dok)
På SvT Play ligger Franska trions musik från ”På spåret” kvar ännu ett tag.
Länk till Stad i ljus (tiny.cc/svtfranskatrion1) och Dover-Calais (tiny.cc/svtfranskatrion2). Förresten: kolla Matti Ollikainens högerhand! Som han håller fingrarna. Svar: ”Jag har en hemmasnickrad fingersättning på både höger och vänster hand.”
Ännu en inspelning från ”På spåret” som är värd att se och höra igen: Franska trion och sångerskan Elina Ryd, tillika Mattis käresta, framför Ska nya röster sjunga av Mikael Wiehe (tiny.cc/svtelinaryd).
Även detta är en fin live-inspelning där Ollikainen ackompanjerar Ryd i sången Falla (tiny.cc/elinaryd).
På YouTube finns en rad live-inspelningar med Franska trion – botanisera själv! – men här är ett par jag gillar särskilt: en förstås egenartad version av O helga natt (tiny.cc/ohelganatt) och vad som verkar vara en premiärspelning – har ens basisten och trummisen hört låten förut? – av En calypso för frälsaren (tiny.cc/calypsolive). Lika bra som roligt och allvarligt.
Deckarlogg 
Lämna en kommentar