Knappast någon recension utan snarare ett slags anteckningar under läsningen av Jens Lapidus nya framtids-, gangster- och polisroman

Jens Lapidus

Paradis City

(Albert Bonniers)

Vad tycker jag egentligen om Jens Lapidus? Och vad tycker du? Om hans sätt att skriva thrillers, gangsterromaner, deckare?

Faktiskt så har jag inte recenserat en enda bok av Lapidus. Jo, de två första böckerna i hans nya barn- och ungdomsserie om ”Dillstaligan”, trots namnet ett slags ungdomsdeckare, har jag recenserat. Rätt åkej, tyckte jag. Trean, ”Poolkuppen”, bör vara ute snart.

Men det är allt. Och det beror just på att jag inte kunde bestämma mig för vad jag egentligen tyckte. Jag har läst men böckerna blev stående utan att jag kom igång med några recensioner. Och nu, nästan likadant den här gången, med hans senaste ”Paradis City”.

Man ska inte göra så, jag vet. Alltså läsa andras recensioner innan man skriver sin egen, då kan man  ju påverkas. Men det var just vad jag ville bli, den här gången. Jag ville få min tveksamhet bekräftad eller dementerad av andra läsare och recensenter. Fast ju fler recensioner jag läste desto mer bekräftades tveksamheten.

För och emot, vissa tyckte si och andra så. Och bäggedera tyckte ungefär lika starkt: starkt positivt respektive starkt negativt. Det gäller boken som helhet men det gäller i synnerhet språket. Likadant för mig. Jag kom på det, allt mer: hans skriftspråk är en barriär som jag har svårt att ta mig förbi. Jens Lapidus språk är en ”trevnadsdelare”, för att låna det smarta, ironiska och sarkastiska uttrycket från ”Paradis City”.

Vad gäller skriftspråket går åsikterna ungefär från snabbt och tajt över slangtyngt till pajigt språk. Lapidus definierar och placerar sig, uttrycker sin solidaritet, om man så vill, med språket: ortens dialekt och språk med slang. Problemet är att tala inte är detsamma som att skriva. Ett skriftspråk kan inte vara precis likadant som ett talspråk. Då blir det varken tal- eller skriftspråk.

Med detta skrivet och sagt så förvånade det mig att jag plötsligt uppskattade ”Paradis City” , hans nya gangster- och polisroman, framtids- och samhällskildring, mer än jag uppskattade de föregående romanerna.  Varför? Jag funderade och tror det är så här – att Lapidus tidigare skildrade verkligheten, visserligen något förgrovad men det var ändå realistiska skildringar, medan han nu tagit i ännu mer, grovat till berättelsen mer än så och gjort en dystopisk framtidsskildring.

Lapidus har dragit ut intrigen, samhällsskildringen, politiken framåt till en – vår – nära framtid och skrivit en framtida gangsterroman som riskerar att bli realistisk om blott några år. Det handlar om Järva utanför Stockholm, nu eller rättare sagt framåt i ett kommande Stockholm och Sverige, utsett till ”särområde”.

Där bor enligt statistiken 90 000 personer, i verkligheten nog sådär 200 000. Området är ut- och avskilt med vad som benämns ”trevnadsdelare”. Det betyder mur, sju meter hög och av betong. Muren ska skilja oss från dom och dom från oss. Området behärskas av kriminella gäng som bekämpar varann. Polisen rör sig inte gärna i området. Där finns också så kallat ”vanliga” människor”, som försöker leva sin liv trots allt och ändå. 

Detta framtida Järva benämns lika svart som skämtsamt för ”Paradis City” – eller om det är Stockholm utanför trevnadsdelaren som utgör paradiset och särområdet innanför dess motsats, rena helvetet. Kan tilläggas att Järva blott är ett, om än det största, av de trettio särområden som finns, kommer att finnas, i det framtida Sverige.

Jens Lapidus. Copyright/fotograf: Thron Ullberg

”Paradis City” inleds med den ”Särområdeslag” som gäller från och med 2025, längre framåt än så är det alltså inte. Därefter presenteras de bägge huvudpersonerna eller motpolerna, om man så vill, den lyckade kontra den misslyckade ”invandraren”: Eva Basarto Henriksson, kallad ”EBH”, inrikesminister och eventuellt nästa statsminister; Emir Lund, kriminell och tidigare kallad ”Prinsen”,  njursjuk och i behov av dialys efter alltför många slag och sparkar i kamsporten MMA. Dessa två kommer att förenas, bli beroende av varann inför framtiden och livet.

Eva Basarto Henriksson ska håll valtal i paradisstaden Järva, det vågar ingen annan politiker. Överfullt med folk. Kravallstaket. Polisens prickskyttar på taken. Men det går ändå inte, det går åt just helvete. Skor och stenar kastas. Kravallstaketet faller. EBH blir kidnappad. Mer avslöjar jag inte, men så börjar det…

Det finns också flera bredvid-huvudpersoner – som influencern Nova och den Säpoanställda Fredrika Falck. Jag tycker ”Paradis City”, just på grund av framtidsaspekten och att innehållet därmed blir mer politiskt. I själva berättelsen finns en skarp kritik av dagens svenska invandringspolitik och vartåt Sverige förs av den politiken. ”Paradis City” blir därför både mer intressant och spännande än Lapidus tidigare gangsterromaner.

Och ändå… Men ändå…

Mycket action, rätt våldsamt. Men jag kommer mig själv att gång på gång reta upp mig och fastna på, återigen, språket. Jens skriver som om han bor i Järva och är kompis med Emir. Han kanske är Emir? Borde romanen ha skrivits i första person eller i en kombination av första och tredje? Inte vet jag. En recensent ska inte skriva och skriva om en bok. Jag tycker blott, och undrar. Jag tror mitt problem – och det är mitt – Jens Lapidus har läsare så räcker – beror på att han skriver det han skriver och inget mer.

Romanen finns i hans meningar. Ingenting under eller bredvid. Ingenting utelämnas. Det han skriver är romanen, den går aldrig utanför meningarna. Den fortsätter aldrig att skriva sig själv. Det finns inga oskrivna meningar bredvid och bakom de skrivna. Ingenting mellan raderna. Vi får det han skriver. Punkt. Och sen är det slut. Jag saknar att romanen fortsätter att leva i en – ja, i mig då – efter att den är slutläst läst. Att den fortsätter att skriva sig.    

Detta var alltså några av mina tankar och funderingar under och efter läsningen av ”Paradis City”. Jag både tycker o m den och t y c k e r mycket om den. Och jag ska sluta nu med att vara ännu mer oförskämd än hittills. Men jag kan inte heller låta bli att fundera över vilken roman som ”Paradis City” kunde ha varit om någon annan kriminalförfattare skrivit den: en mer både episkt och poetiskt berättande deckarförfattare.

Som, säg, Leif GW Persson eller Christoffer Carlsson eller varflr inte  Anders de la Motte. Också de hade kunnat skriva en liknande roman. Då hade nog en del av det actionfyllda försvunnit men romanen hade säkert också fyllts med många fler tankar och funderingar, både på och inte minst mellan raderna. De tre nämnda är ju alla bra på just detta – att skriva både det som de skriver och det som de inte skriver.

Det hade blivit mer av min sorts gangster-, polis- och framtidsroman. Riktigt spännande och bra litteratur. Men visst, då kanske ”Paradis City” också hade fått en annan publik, andra läsare, och Jens Lapidus vill nog ha och behålla de läsare han har. Äh, strunta i mig om du läst ändå hit. Jag är en gnällmåns som inte kan låta bli att tycka, läs själv och bilda din egen uppfattning.

Bengt Eriksson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s