Cara Hunter
All denna vrede
Övers: Jan Risheden
(LB förlag)
Jag har noterat det tidigare – att det ofta finns något nervigt i brittisk kriminallitteratur, både i berättande och berättelsen. Som värst kan berättelsen hoppa än hit, än dit så den blir irriterande svår att följa. Som bäst förmedlar det nerviga just något nervigt kittlande spännande: känslan att läsaren är med i berättandet, ja, deltar i berättelsen.
Till detta brittiska sätt att skriva och berätta kriminellt ansluter sig Cara Hunter. ”All denna vrede” är hennes fjärde polisroman med kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford som huvudpolis.
Jag tyckte (men det är jag, andra tyckte annat) att Hunter hade irriterande svårt att få ihop sitt hoppiga skeende när hon debuterade med ”Hemmes trygga vrå” (2018). Det irriterade mig, eftersom annars var det ju en bra polisroman och deckare. Fast alltså i olika bitar, som jag hade svårt att få att hänga ihop och följa med i.
Hon skrev upp sig i de följande titlarna ”I mörkret” (2019) och ”Ingen utväg” (2020) – den sistnämnda fanns bland Svenska Deckarakademins nominerade till bästa översatta deckare – för att nu lyckas ännu bättre i sin nya, senaste polisroman, alltså ”All denna vrede”.
Här får Cara Hunter alla de spridda pusselbitar hon samlar in, vad gäller såväl romanens form som intrig, att samskriva sig och samverka. Och det är mycket, de är många, det är så otroligt många bitar och ingredienser som Cara Hunter ordagrant jonglerar med.
Bara detta att hon skriver både i första och tredje person. Kommissarie Fawley talar och berättar i jag- och även vi-form, det övriga är berättat i tredje person. Sånt brukar vara lika svårt för författaren (att få ihop) som för läsaren (att likaså få ihop),
Hunters berättande kompletteras dessutom med förhörsprotokoll, nätinlägg och mejlutskrifter – utan att detta bryter av utan ingår helt självklart och naturligt, just kompletterar. Även själva deckarintrigen är spretig och mångtydig, för poliskåren såväl som läsaren.
En taxichaufför får syn på en ung kvinna, en skolflicka, som går på vägen: sönderrivna kläder, tilltufsad och skadad. Hon vill inte sjukhus och inte polisen, så taxichauffören skjutsar hem henne. Detta är början på den tråd som snart ska sönderdela sig i flera. Snart försvinner ännu en och ännu yngre skolflicka.
Flera möjliga teorier: Kvinnohat? Incelmän? Eller hatbrott, mot transpersoner och transformering (mer av avslöjar jag inte av detta)? En lärare som är alltför intresserad av unga tjejer?
Det ska visa sig att detta nya fall har likheter med ett gammalt fall som Adam Fawley utredde då han var en ung polis. Fawley satte dit våldtäktsmannen som sen dess sitter i fängelse. En copycat, men hur skulle der ha gått till? För den tidigare våldtäktsmannen kan det ju inte vara, i tjugo år har han suttit i fängelse och sitter där fortfarande.
Det kan väl inte vara så att fel person dömdes och fängslades, förra gången? Den dömde har nämligen hela tiden hävdat att han är oskyldig. Medan Adam Fawley, nu alltså kriminalkommissarie, likaså hela tiden hävdat att han tog rätt person. Fawleys kopplas bort från den nya utredningen och ersätts av en annan kriminalkommissarie, Ruth Gallagher.
Det finns mer, fler komplikationer. Särskilt i Fawley privatliv, som också hänger ihop med det förra fallet. Det blir mycket. Det blir spretigt. Bollarna jongleras, trådarna tvinnas. ”All denna vrede” är en komplex, ja, överspretig polisroman och deckare – fast Cara Hunter samlar ihop de spretiga delarna och knyter ihop trådändarna, allihop.
Riktigt, riktigt bra.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera