Erik Winter (då och nu…)

Sommarkataloger från bokförlagen redan i februari… Det är att vara tidigt ute.

Bläddrar i Albert Bonniers sommarkatalog och ser att Åke Edwardson minsann har skrivit ännu en polisroman med kriminalkommissarie Erik Winter i Göteborg. ”Det trettonde fallet” kommer i juli och som titeln anger är detta den trettonde Winter-deckaren.

Så kanske dags att läsa om någon tidigare titel i serien, för att påminna sig om vem och hur Erik Winter vid Göteborgspolisen var? Till exempel följande, den sjätte titeln i serien, som jag recenserade när den kom 2002.

­­­——————————————————————————

Åke Edwardson

Segel av sten

(Norstedts)

 Åke Edwardson ger sej inte. Han blir aldrig nöjd utan sitter fortfarande på skolbänken. Han går en evig fortsättningskurs i deckarförfattande: vrider och vänder på polisromanformen, arbetar med formuleringarna så att orden blommar upp men ansar sen språket igen, filar på dialogen tills den studsar snabbast i Sverige.

Så har också varje ny Edwardson-deckare överträffat den föregående: ända från starten med böckerna om privatdetektiven Jonathan Wide, ”Till allt som varit dött” (1995) och ”Gå ut min själ (1995), över nystarten med ”Dans med en ängel” (1997), och rätt igenom serien med polisromaner om Erik Winter i Göteborg.

”Segel av sten” – den sjätte Winter-romanen – är alltså  Edwardsons bästa och dessutom mest personliga deckare hittills. Varje ny titel i serien har också varit så olik de föregående att det kan tyckas märkligt att alla ingår i samma polisromanserie. Läser man dem i fel ordning så uppstår problem. Läser man dem i utgivningsordning så kan man som extra bonus följa Åke Edwardsons utveckling som deckarförfattare.

Ska jag beskriva hans deckare med ett ord så blir det mansromaner.

Ända sen de första två ”provdeckarna” har Edwardson placerat en man i centrum, låtit historierna utspela sej kring honom. Mannen som prototyp. Just den här mannen som symbol för alla män. Mannen kontra kvinnan, livet, samhället, barnen och, inte minst, kontra sej själv: sitt yrkes- och privatliv, sina handlingar och känslor.

Erik Winter, kriminalkommissarie i Göteborg, är en komplicerad man, svårtillgänglig både för andra och sej själv. Ingen direkt trevlig man. En gåta att han fått ihop det och dottern Elsa med Angela, läkare på Sahlgrenska. Vilket väl Edwardson ville ha sagt: män – i allmänhet – är komplicerade, svårtillgängliga och inte så trevliga.

Men i samlevnaden med Angela och dottern hittar Winter, roman för roman, allt längre in i sej själv och blir då en allt mer öppen och tillgänglig man. Vilket väl Edwardson också ville säga: blott kvinnan kan göra mannen hel, göra människa av mannen.

 Ska jag beskriva romanerna med ännu ett ord så blir det musikdeckare.

Inga (deckar)romanpersoner lyssnar mer på musik än Edwardsons. Nej, det räcker inte: samtliga personer är stora musikkännare med ytterst avancerad smak. (Läser man ”Segel av sten” med penna och block i handen och noterar alla artister/låttitlar som nämns, så får man en  fantastisk lista att ta med sej till skivaffären…)

Mest är det Winter som lyssnar på musik: fortfarande helst Coltrane men även Bill Frisells överstyrda elgitarr, högt, HÖGT! I ”Segel av sten” har också, för att nämna en av de övriga musiknördarna, kriminalinspektör Aneta Djanali börjat lyssna på Gabin Dabiré, den store musikern från Övre Volta/Burkina Faso, för att komma närmare föräldrarnas (sitt eget?) hemland.

Två berättelser varvas:

Den ena, där huvudpersonen är kommissarie Winter, handlar mest om västkustfiske, Skottland och whisky (plus andra världskriget). Pappan till en gammal flamma, som dansade en sommar med Erik och är bosatt på Donsö utanför Göteborg, har rest till Skottland och försvunnit.

Den andra berättelsen, där Aneta Djanali är huvudperson, handlar om ett sannolikt fall av hustrumisshandel som blir allt mindre sannolikt eller åtminstone allt mer förbryllande ju längre inspektör Djanali utreder det.

”Segel av sten” måste vara en de minst action-fyllda deckare jag någonsin läst. Ändå dunkar en puls rätt igenom hela boken, driver upp spänningen och får mej att läsa snabbt-snabbt.

Här ges inga – eller få – förklaringar. Gåtornas trådändar knyts inte ihop utan får hänga lösa. Begås det ens något mord? Nej, här händer ju ingenting! Men ändå, så spännande detta ”ingenting” är!

Åke Edwardson bestämde sej för att skriva en polisroman – en deckare – som trotsade genrens lagar och regler. Kan man skriva en icke-deckare – i betydelsen en skönlitterär roman om människor – som är så spännande att läsarna tror att romanen är en deckare fast den inte är det? Kan man, får man, törs man ha ett öppet slut i en kriminalroman?

Ja! Ja! måste väl svaren bli. För Åke Edwardson har ju gjort det – och lyckats bra. Ja, som sagt, lyckats bäst hittills.

Bengt Eriksson

Publicerat i Tidningen Boken 2002