En engelsk deckarask med tusen bråddjup

Minette Walters

Blomsterkronan

Övers: Elisabeth Helms och Manni Kössler

(Bonniers)

”The Scold’s Bridle”, som originaltiteln lyder, är ett slags mask eller ställning av metall som träddes över huvudet på uppkäftiga kvinnor. En vass metallbit höll tungan på plats.

Den svenska titeln har blivit ”Blomsterkronan”. Så dumt och fel – ett smärre sabotage mot författaren. Detta tilltag riskerar att rasera den känslomässiga grund (illamående, ilska) som Minette Walters lägger för läsaren och som ska bära läsningen av romanen – från omslaget till sista sidan!

Också ”Blomsterkronan”, de engelska författarinnan Minette Walters tredje kriminalroman, är en mycket engelsk deckare.

Den lilla byn, Fontwell, kunde vara S:t Mary Mead. Den gamla kvinnan, Mathilda Gillespie, som hittas död (självmord eller mord?) med en ”scold’s bridle” över huvudet, kunde bo granne med miss Marple.

Minette Walters förenar Agatha Christie och Ruth Rendell. Rättare sagt: hon ställer Christie (det gamla) mot Rendell (det nya).

Hon fortsätter att utveckla ett tema som är genomgående för hennes romaner: förhållandet mellan gamla traditioner och moderna åsikter, tankar och sätt att leva.

Kvinnorna placeras i berättelsens centrum – allt mer för varje ny roman. Här är de två: den nämnda, gamla kvinnan samt en yngre kvinna och läkare. De representerar gårdagens och dagens kvinnobild.

Liksom de föregående romanerna, ”Iskällaren” och ”Skulptrisen”, är ”Blomsterkronan” en engelsk ask med tusen bråddjupa fack, som öppnar sej, det ena efter det andra. Krminalromanen blir en kvinnoroman, som i sin tur blir en roman om människor, både män och kvinnor.

Hösten 1994, då romanen publicerades i England, läste jag ” The Scold’s Bridle” första gången. Sen dess har romanen levt i mitt huvud, förändrats och fördjupats.

Då tyckte jag att den kvinnliga läkaren var gift med en mansgris och tölp. Nu blir jag osäker.

Var finns den osympatiske mannen: i verkligheten eller i sin hustrus ögon? När kvinnan fått friheten att tala, vad använder hon sin tunga till? Är manschauvinismen medfödd, genetisk, eller svaret på kvinnans anklagelse och förväntan?

 Titeln, ”The Scold’s Bridle”, är själva nyckeln till de kriminella och mänskliga gåtorna i romanen. Desto märkligare att förlaget inte fattat att den svenska titeln skulle ha varit till exempel ”Kärringbetsel”.

Behöver jag tillägga att Minette Walters med den här romanen ännu en gång bevisar att hon är en av de bästa, mest intressanta och spännande nya kvinnodeckarförfattarna?

Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Tidningen 1996

PS. Jag tog något för givet som jag inte borde ha tagit för givet, nämligen att Minette Walters deckare fortfarande var tillgängliga på svenska. Men nej, inte en enda titel verkar finns hos vare sig nät- eller de fysiska bokhandlarna. Hennes böcker är utgångna.

Men… de ä r ju lika läsvärda fortfarande! Minette Walters borde kunna hitta en ny publik, nå en ny generation av deckarläsare. Jo, böckerna finns hos antikvariaten men de borde finnas i pocket och är det verkligen så att inget förlag är intresserat av ge ut dem som ljud- och e-böcker?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s