Självhjälpsbok när du blivit än deppigare, fått än mer ångest, det blir värre och värre

Gunnar Lundkvist

Klas Katt får ett uppdrag

(Kartago)

Deckarlogg har slarvat med bevakningen av deckare och annan krimi i tecknad serieform. Från och med nu ska det bli bättre? Nej, det vågar jag inte lova. Men att recensera, anmäla och presentera Gunnar Lundkvists nya seriealbum/roman ”Klas Katt får ett uppdrag” är ju helt nödvändigt.

Ja, livsnödvändigt.

En tecknad originalruta av Klas Katt – det här har jag skrivit förut men gör det igen – hänger  glasad och ramad på väggen vid trappan upp till övervåningen av vårt hus så jag ser den – verkligen tittar på teckningen – varje gång jag ska gå upp till musik- eller sovrummet. Nog det närmaste terapi jag kommer.

Och det hjälper, faktiskt. Det hjälper att titta och läsa i Gunnar Lundkvists serieböcker om och med den ständigt lika deprimerade Klas Katt. Ögonen, se sorgen, se tomheten i de uppspärrade ögonen. Och se hans inför livet häpet utspretade morrhår.

I ”Klass Katt får ett uppdrag” har tiderna blivit än värre. Samhället har förändrats. Svårmodet än större och djupare. Alla måste bidra för att dra sitt strå till om andras så sitt eget stack. (Hur är detta möjligt? Än mer…)

Som alltid berättar de svartvita rutorna – eller tavlorna, varje ruta och teckning är ju ett konstverk – en liten eller ”liten” historia”. Stämningen är större mer: som alltid själva berättelsen; huvudpersonen.  

Klas Katt, som nu blivit ”privatdetektiv & skadedjursbekämpare”, får besök av Olle Ångest, som har ett uppdrag åt Klas Katt. Hans mamma Elsa är försvunnen. Snart försvinner också Olle. Då blir hans pappa, Åke Ångest, orolig. Men vem är Sture Ångest? Privatdetektiven Klas Katt får hjälp att leta av Pund-Kurta.

Ja, du förstår. Spännande!

Nej, egentligen inte. Inte olidligt spännande. Men olidligt stämningsfullt. Typ, serierutornas kanter – förresten, bokformatet rymmer två rätt stora teckningar/rutor per sida – vibrerar av det Liv som heter Ångest. Allra mest tycker jag nog om teckningarna/rutorna med Klas Katt eller någon ur släkten Ångest som saknar text, där ingenting händer, de bara finns, där händer det mest, där levs det som mest, där är ångesten som störst.

Som Lundkvists katt formulerar det i en ruta: ”Det är något som inte stämmer.” Ja, definitivt. Och som han säger direkt i baksidesrutan: ”Längs dessa fula gator måste jag gå ensam.”

Man kunde bli deppad för mindre, ur detta borde ångest också uppstå. Men inte, tvärtom. Raka motsatsen. Serieboken ”Klas Katt får ett uppdrag” är den bästa sortens terapibok. Djupt psykologisk. En tecknad självhjälpsbok om man säger.

Hur slutar det då? Tja, vad tror du…  

Bengt Eriksson