Michael Connelly
På dödligt spår
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)
Längesen jag kände och tyckte så här om någon bok av Michael Connelly. Kan inte minnas när det var senast. Kanske aldrig har gjort det? I alla fall:
Michael Connellys senaste roman på svenska är varken en polisroman eller en advokatdeckare. Huvudpersonen heter inte Harry Bosch, Mickey Haller eller Renée Ballard (uppräknade efter antalet böcker de förekommer i).
Här får istället den mer sporadiskt återkommande journalisten Jack McEvoy agera huvudperson. Även förre polisen Rachel Wallace, som förekommit i flera tidigare böcker, finns med.
Da capo, än en gång: Jag gillar att Connelly skriver in och ut olika personer från tidigare romaner, ofta låter dem medverka i varandras serier. Det får alla hans romaner att liksom ingå i en och samma deckarserie. Det ger också extra autenticitet åt kriminalberättandet: slå upp en ny roman av Michael Connelly och ännu en del av Los Angeles blir synlig.
Connelly har tidigare använt (kriminal)reportern Jack McEvoy, ibland nog lite av ett alter ego, för att bland annat spegla omvandlingen och borttynandet av den traditionella nyhetsjournalistiken. När McEvoy nu återkommer som journalist så jobbar han istället på en nätsajt, FairWarning, som står för ”tuff bevakande journalistik för konsumenten”.
Detta enligt grundaren, chefredaktören och insamlingsledaren för FairWarning som ständigt sitter i telefon och även ordnar veckoliga ”salonger” för att jaga eventuella sponsorer. Fast där både börjar det och tar slut, mer än så berättas inte om denna nya form av journalistik.
Lite synd och konstigt också, för i en eftertext skriver Connelly att FairWarning är en fullt existerande nätsajt, i verkligheten alltså. Författaren själv sitter i styrelsen. Ändå har inte Connelly lyckats eller velat skildra den nya journalistiken mer ingående och djupare (än enligt ovan).
När McEvoy i slutet av boken övergår till att bedriva kriminaljournalistik i podformat under namnet Mordpodden så hastas också detta över och slarvas bort. Det är olikt Michael Connelly, tycker jag. Inte ofta idag som man = jag önskar att en deckare hade varit typ 100 sidor längre. När det gäller ”På dödligt spår” gör jag det.
Jack McEvoy arbetar i den här boken med ett reportage som egentligen går utanför ämnesområdena för FairWarning. Han researchar och skriver om en seriemördare som får tag på sina kvinnliga offer tack vare de nya slarviga = kommersiella genanalys/DNA-testföretagen (ni vet, hitta dina rötter och din släkt i världen) och den lika slarviga = obefintliga lagstiftningen kring dessa analyser och företag.
Såvitt jag förstår bygger även detta på dagens aktuella amerikanska lagstiftning. Det är ju högintressant och ruggigt otäckt, men även det här skyndar Connelly förbi. Varför? Fem ytterligare sidor här, tre ytterligare där, eller blott några extra rader här och var. Det hade behövts.
Dock, det som retar mig mest är att McEvoy jobbar som en annan, lite yngre Bosch. Som om han vore polis. Så har ju inte Jack McEvoy skildrats tidigare, då har han varit det han är: journalist. Fräck undran men hur fort gick det när Michael Connelly skrev den här romanen? Hur intresserad var han att skriva ”På dödligt spår”? Varför skrev han den ens?
Så besviken har Connelly nog aldrig gjort mig. Måste vara – väl? – en tillfällig svacka i hans stora produktion. Återkommer när jag också läst ”Oskuldens lag”, där advokaten Mickey Haller är huvudperson, som publiceras på svenska i april.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera